Jag har tidigare ramlat av en häst som bråkade rejält när vi red ut, hon bockade, hoppade, försökte klättra upp på bergsväggen och försökte sticka hela tiden! Jag tänkte då att jag skulle hoppa av innan jag hon slängde av mig och vann på det sättet men på vägen ner fastnade jag fastnade och släpades med henne några steg.. Jag skrapade upp armen på två ställen ganska rejält. Det har suttit i sen dess och det gör mig ofta rädd när hästar bråkar vid uteritter, i paddocken - där är det inga problem. För där vet jag att jag är inghängnad och hästen kommer ingen vart men ute är det helt öppet och hästen kan springa vart den vill!

Edit, enda gången jag blir rädd/osäker är alltså när hästen bråkar, går emot skänkeln, stannar, vägrar gå, ni fattar nog? Annars rider jag mer än gärna på och galopperar och hoppar ute.

Har någon av er där ute haft/har samma problem som jag?
kom ni över de?
eller håller ni på att träna bort det kanske?
följdfrågor kan tillkomma. :)

Ibland kan det hjälpa att ha en halsring vid uteritt, typ ett stigläder runt halsen som du kan ha som säkerhet när du rider ut. Jag vet att jag hade tyckt att det gav trygghet =)

Jag har inte varit i samma situation men kanske liknande. Mitt varmblod kan inte galoppera långsamt på raka skogsvägar, det går brutalt jävla asfort... Och när vi galloperade blev hon osäker på vägen och jag försökte styra henne rätt men hon velade ändå och vek av vilket gjorde att jag dök i backen med en jävla smäll. Hård grusväg så jag skrapade upp hela mig, och slog mig jävligt illa.

Sex veckor senare var jag ute och galopperade igen, hästen reagerade på nått och vek åt sidan och då gled min sadel runt och återigen dök jag i backen. Skrapade mig inte då men slog mig jävligt illa, hjärnskakning bla.

Efter det var jag lite rädd för att galoppera ute så jag undvek det. Men efter ett tag kom jag på att jag gick miste om nått så roligt. Och bara för att jag trillat av två gånger i full galopp har jag ju galopperat fler gånger utan att ha trillat av så det kommer jag ju inte göra varje gång.

Sen fokuserar jag på att det är inte galoppen ute som är farlig, det har ju varit olyckor och dom kan hända i paddocken med. Hästen kan bli rädd och slänga sig där med, jag kan trilla av och landa olyckligt och skada mig jättemycket!

Är man så rädd för att trilla av behöver man ju inte rida. Man rider ju för att det är roligt =) Jag fokuserade på det och nu är jag ute och galopperar igen

Min mamma red ett varmblod (föredetta travhäst) när hon var liten, och så blev den rädd för en traktor, hon åkte av, fastnade i stigbygeln och släpades efter, medans hästen ''skena'' = sprang så fort den kunde i trav, hon skrapade upp hela ryggen osv.

Man ska ju aldrig sitta va när en häst bråkar eftersom hästen vinner och då försvinner hans respekt för dig.

Pröva att backa, sicka sacka göra skänkelvikningar osv för att han inte ska ha så mycket att tänka på :)

Jag ;p blev avkastad på en lång grusväg på en häst på ca 160 när vi mötte en enorm traktor i full fart, jag han inte tänka och hade ingen aning vart vi kunde ta vägen ;p hästen sprang hem men traktorn bara fortsatte gasa :/ fick ju även panik ifall hästen hade stannat längre fram på vägen för då skulle han bli överkörd av traktorn :/ det var otroligt hemskt så jag får den tanken när jag rider ut o hästen inte lyssnar, är för pigg eller rädd för mycket för då tänker ja de, blir jag avkastad här vad sjutton skulle hästen ta vägen då? Han kan ju slå ihjäl sig, bli överkörd m.m :/

Jag tror de flesta av oss åkt av och blivit skrämmda av det. Och jag tror att det är bra, hur dumt det än låter. Det ÄR en farlig sport vi håller på med, man SKA ha respekt för att det är stora djur oh man ska definitivt vara försiktig och tänka säkerhet!
För fyra år sedan fick jag åka ambulans med dunder och brak för att jag hade ramlat av när vi hoppade. Efter det förstod jag att det inte krävdes särskilt höga hinder för att något skulle gå snett. Jag var jätte jätte rädd för att hoppa över 30cm! Men jag bestämde mig för att inte låta den rädslan ta över... i stället erkände jag för mig själv och alla andra att den fanns där. Jag tillät mig själv att vara rädd! Och varje gång jag var det så utmanade jag rädslan lite lite... varje gång ett LITET steg mot att övervinna den! Till slut försvann den där rädslan, utan att jag märkte det... idag är den omvandlad till respekt! Jag vill inte göra något dumt och farligt.

Jag har ramlat av en del gånger men jag minns en gång som skrämde sikten ur mig. Red i paddocken och hästen blev rädd för något och stegrade sen skenande hon iväg och jag ramlade av men fastnade med foten i stigbygeln och släpades på rygg tror typ 1 varv. När hon till slut stannade så hade jag tuppat av och jag vaknade i en ambulans och jag hade fått en hjärnskakning samt skadat ett par kotor i ryggen. Efter det tog det ca 3 månader innan jag kunde sätta mig på en hästrygg igen och jag var jätterädd men jag började om och tog ett steg i taget och började med att rida i paddocken med en som höll i henne och gick breven och sen red jag själv med en som bara var med vid sidan av och så :-)

min häst höll på så.. stannade och vägrade gå och i nästa sekund stack hon.
hon bockade även rejält och då menar jag verkligen rejält, efter flertal avramlingar och även en allvarlig som slutade med bruten hand och hjärnskakning blev jag rädd för henne, sorgligt men sant.
Jag var alltså rädd för min egna ponny usch vad jag hatar den känslan (det var även då bara när jag red ut, på ridbanan var jag "säker" och inte rädd).
Jag tränade bort det genom att utmana mig själv, var det saker jag inte vågade göra så gjorde jag det iallafall.
Jag är faktiskt glad att jag fick en period där jag vart rädd för att rida för OJ vad det har tagit mig framåt i ridningen!

hmm vet inte om jag svarat på rätt fråga nu hehe, annars är det bara att fråga på! :)