Jag skulle tycka det var roligt att läsa hur ni träffade er häst förförsta gången, hur det var och varför det blev just den!
Spelar ingen roll om det är egen häst eller medryttare/foder.

Själv hittade jag min häst på Hästnet.se .. Hon var den första jag skulle titta på!.. jag vet inte vad det var! men det var något som bara sa till mig att åka och titta!
Hon var då 3 år :) Hon var inriden men ah.. mer vild än tam fick jag reda på sen!
Hon var jätte tunn/benig, liten och rätt ful för att vara lite mer exakt :P Men hon tilltalade mig ändå.
ägaren sadlade och tränsade henne.. Så gick vi till ridhuset. Hon skulle först longeras... 3 gånger! kom hon lös! drog runt som en knäppis! så jag kunde aldrig sitta upp!
Då sa jag! jag tar med henne hem! och på den vägen är det :D Man kan knappt känna igen henne idag! Hon drar INTE runt längre ;) världens snällaste att rida! och har gått upp MASSOR i vikt! :) Vi trivs jätte bra ihop och passar varandra rätt bra! Jag är glad att jag köpte den galna hästen ifrån göteborg ;D Nästa år i april fyller hon 5! tänk vad tiden går fort!. Hon är en fantastisk tjej! och jag är jätte glad över mitt beslut! Så ibland ska man inte välja bort hästar som det kanske inte går så bra med när man tittar på dom! Det kan visa sig att det är den rätta! :D

berätta om era! :D

Hade letat ponny i ett halvår innan vi åkte och kollade på honom. Igentligen var det inte kärlek vid första ögonkastet men han var väldigt fin, arbetsvillig, pigg, och framförallt supersnäll. Så det blev helt enkelt att vi köpte honom och han var verkligen HEMSK första månaderna. Bara slet sig och lät mig inte röra hans huvud på något sätt utan att han skulle stegra sig. Men vi har byggt upp vårat förhållande under dom 2 åren som jag hittills har ägt honom och nu är vi som bästa vänner. :)

Brian skulle ha varit våran uppfödning (mammas) men pga diverse omständigheter så hade hon inte råd så vi köpte tbx honom som 2 åring.. När han sedan var 5 år så fattade min mor beslutet att hon inte vågade hålla på med honom mer å skulle sälja honom eftersom han var så vass i temperamentet.. Då tog jag beslutet att jag inte ville att han skulle säljas och köpte honom därför utav henne.

Stallägarens dåvarande sambo hade en häst som han inte hade tid för o som skulle säljas, så för att han skulle få lite mortion o hållas igång inför försäljning testa dom o ha med honom på ridskolan. Ja kommer inte ihåg om ja va fösta eller andra i min grupp som red honom, men ja tyckte om honom direkt! :)
Så när min dåvarande medryttarhäst blev såld för att hon inte trivdes i verksamheten längre fick ja bli medryttare på Eldur istället. I våras beslutades tyvärr att ridskolan skulle lägga ner o alla hästar säljas, så ja kunde inte släppa min älskling utan köpte honom! :)

ponnyn jag är medryttare på nu "träffade" jag första gången för typ 3 år sen, de är en ridlärare på klubben jag rider för som äger han och för några veckor sen började jag rida han :)
första gången så fick jag leda han i ridhuset medans hon lastade sin andra häst, och då sa hon att han kunde vara ett litet monster, men när jag gick med han skötte han sig fint, sen dess har jag alltid skojat med henne att hennes hästar älskar mig

En jobbarkompis frågade om jag ville bli medryttare på hennes häst. Det blev jag och sen fick jag den :)

Skulle åka och rida hos min mammas bästavän.. Så när vi väl var framme berättade dom att hon brukar stegra osv :p men när jag var i boxen klickade vi direkt! Hästen var hur lugn som helst och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Red henne och hon var verkligen min drömhäst(gjorde verkligen ingenting). det slutade med att jag åkte dit varje helg och red henne.(hon var inte min men hon var som min egna, gjorde vad jag ville med henne osv) år 2011 hade hennes ägare cancer.. dock vann hon över den och hon kom hem några dagar innan min födelsedag. Dagen efter min födelsedag åkte jag upp till henne och tänkte bara rida henne precis som alla andra dagar, när vi svängde in på gården stod hästen med alla barn,ägaren och hundar runt om sig med ett rosettband med en lapp på , det stod "grattis Moa" dom började sjunga och sen gav dom mig grimskaftet och hennes pass och bara sa "grattis Moa, här har du din häst"
Och då började jag bara gråta och kramade ägaren.. Sitter och skriver detta med tårar i ögonen för hon åkte från mig för ungefär 2 veckor sen för hon är halt.. Så hon ska gå som avelssto i resten av hennes liv. hade världens bästa sommar med henne och nu bara.. Ja. Men det var vår historia!

Hittade min häst på hästnet.
Hade egentligen hittat en häst men provred ändå av bågon anledning. på provridningen vet jag inte vad jag fastnade för men han var min typ av häst, lite grövre, ung (5år) och snäll. vi bestämde oss direkt att vi ville ha honom och Nu är han min!
Inte direkt en spännande historia men men ;)

Jag hittade Hobbe på hästnet och var den första jag skulle provrida. Redan när jag såg bilden på honom föll jag för honom, han var så vacker! På provridningen var inte ägaren där utan fet var ett par kompisar till dem så de visste ingenting om honom. Vi struntade i sadeln och red iväg på en liten grusväg ca 10 min, galopperade i en backe och jävlar vad han drog! Han var som ett ånglok och gick inte att få stopp på, men jag skulle ha honom. Det kändes så rätt redan från första stund! :')

Vi hittade Fiona på hästnet och hon var den tredje hästen vi kollade på, hon var apatisk, missförstådd och olycklig, till gränsen till grinig på grund av orättvis och respektlös behandling (ryktade hårt och vårdslöst, drog henne efter sig, slängde upp sadeln på ryggen så att hon kastade sig åt sidan, rökte typ fem cigaretter precis bredvid henne och trycktes ner som kännande individ), hon var ful och risig, det fanns inget klick och först vågade jag inte ens provrida henne, så gott som omöjlig att rida och få att gå dit man ville eller göra som man bad, flängde runt och var stenhård i munnen.

Jag har verkligen inte den blekaste aning om varför vi tog hem henne, inte var det för att vi blev blixtförälskade som med första hästen vi tittade på som vi inte fick först men skulle få köpa sen när uppfödaren som skulle köpa tillbaka honom varken hämtade eller betalade honom men sen dog han efter att ha halkat och brutit benet i hagen. Jag tror att vi alla kände ett rop på hjälp, jag behövde henne och hon behövde oss, framförallt mig (det säger jag inte för att lysa upp mig själv).

Det tog ett halvår innan jag slutade tänka på och ångra att vi köpte henne, innan jag började älska henne istället för att bara tycka om henne. Hon var deprimerad när hon kom och jag hjälpte henne att lämna den, nu har jag haft en depression i över ett och ett halv år och nu hjälper hon mig att komma ur den. Jag har gått ifrån att inte ens våga rida henne till att inte känna mig tryggare på någon annan häst än henne trots att hon är svår, envis och har kvar djupa beteenden ifrån förra hemmet. I början ville jag inte ha kvar henne för hon ledde bara till frustration, ilska och gråt, nu skulle jag göra vad som helst för att hon inte skulle försvinna ifrån mitt liv.

Hon är min bästa vän, min själsfrände och min ängel, jag skulle gå genom eld och vatten för henne och en dag kanske hon gör det för mig också. Drömmarna om en sådan relation gör varje tår och varje sår värt mödan, att kämpa och krigas med en envis fjording tills mjölksyran pumpar ut i kroppen kräver beslutsamhet. Hennes envishet kräver samma envishet, slughet, kvickhet och styrka som hon besitter och ju mer jag bevisar att jag inte tänker svika henne eller gå samma väg som de förra ägarna desto mer ställer hon upp för mig för att hon vill och för att hon tycker att jag förtjänar det. Vi respekterar varandra djupt och ömsesidigt. Det är något hon lärt mig, för i de första månaderna visste ingen av oss hur vi skulle kunna respektera varandra, vara den första som släppte garden och sin stolthet.

Vi råddes att använda pessoa för att hon var stark men istället rider vi nu i repgrimma eller sidepull utan engelska tankar och krav om form hit och dit. Vi har kul helt enkelt. Jag är expert på att dra iväg när jag pratar, men när det gäller henne... Då finns det inget jag kan göra för att stoppa flödet. Hm.

Jag skulle inte ha någon häst efter gymnasiumet.
Men när jag träffade min häst som då precis kommit till skolan och skulle bli skolhäst.
Var han väldigt illa däran.
Det gick inte att få på grimman i boxen då han vände och sparkade eller högg efter en.
Det kunde ta tre timmar bara att komma upp i sadlen. Han var en osäker rädd häst. Benig och eländig.
Idag kan jag kasta upp vem som helst. Vi tar oss igenom något som är en början till en galoppiruett barbacka och i repgrimma. Han stoppar själv näsan i grimman och han har gått upp i vikt och musklat sig snygg.
Jag har haft honom i snart 3,5 år men ägt honom i 1,5 år :)
Min själsfrände.
De svåra osäkra hästarna har oftast mer att ge om man bara är villig att låta det ta tid. :)

åkte runt och tittade på hästar i samma län som jag bor i, tror jagkollade på 3 samma dag. Alla var så otroligt goa, två av dem var väl lite sämre exteriört och ganska outbildade, hittade en ponny på ett dressyrstall som inte riktigt utvecklades så snabbt som det behövdes för deras verksamhet. Han var lite mobbad i hagen och lite svår att rida, for mest omkring lite som han ville på ett stressat vis. men någonstans kände jag ändå att när jag gjorde rätt förstod han, han var en bra läromästare på det viset och några veckor senare stod han hemma hos mig :) Vi passar väldigt bra ändå och han har utvecklat min ridning, trots att folk sagt att han "förstör" min ridning.visst hadej ag kunnat tävla högre klasser om jag köpt en annan häst men min ponnyhar ju lärt mig så himla mycket om utbildning på marken, som jag antagligen inte fått insikt i om jag köpt en färdig rosettplockare liksom :)

@960625 skriver när jag har tid ^^

@twotrotters skriver sen :3

Min ponny stod på ridskola, så träffade henne där först. Men då var jag rädd för henne, hon var stor, stark och riktigt snabb. Sedan så lämnades hon ut på foder oh åkte bort en tid, efter 1-2 år kom hon tillbaka fortfarande som foderhäst. Min medryttarhäst Pinnen hade presis flyttat tillbaka till ägaren och ridning var inte roligt alls längre. Så gick det snabbt, jag fick provrida och blev samma helg skötare och därefter (vet inte exakt när) så vart jag medryttare. När sommaren kom fick jag höra att hon skulle säljas och jag visste det var hon eller inte rida alls!

Vi tig henne på foder 1 år och köpte henne därefter. Hon har lärt mig allt jag kan, jag kan inte drömma om en bättre häst!

Jättefin häst! :D

Min medis var min sköthäst på ridskolan först i ca9 år.. Jag vet inte vad det var som drog mig till honom men det kan ha varit det att han inte var populär bland barnen då han kunde vara tjurig i stallet och han var seg att rida. Jag envisades och skötte honom så ofta jag bara kunde och önskade honom på lektioner och körkurser. Sen när det väl var dags för pensionering från verksamheten fick vi frågan om vi ville köpa honom, eller iallafall åka dit på möte då det fanns ännu en spekulant. Men mina föräldrar vill inte ha häst, så vi kom fram till en lösning med den andra spekulanten om att jag kunde bli medryttare istället. Och så har det varit nu i lite mer än ett år, han har en superbra pension och jag fick följa med honom till hans nya hem där vi båda trivs otroligt bra.

Han är världens snällaste och underbaraste ponny som man verkligen kan lita på. Hans roliga personlighet är kvar, lite slug, envis och vet vad han vill. Men otroligt snäll och älskar kramar. Älskar honom något otroligt <3

Åkte till en hästhandlare och skulle provrida sommarhäst. Puch var den första hästen jag provade. Han stod inomhus i en liten fålla, raggig och jättesmutsig och det vackra hos honom var helt osynligt. Jag fixade i ordning och red honom sedan, och han var som en maskin hela tiden. Helt känslolös. Men sedan när han blev lämnad i boxen och jag stod utanför den, tog han upp mulen mot gallret och såg nyfiken ut. Då föll jag för honom.
Så så ville jag provrida en till häst. Den klarade jag dock inte av det tillfället, och jag blev avbockad och hon sprang iväg. Då ångrade jag mig och ville ha en lugn häst istället, och jag bokade Puch. Sedan provred jag några gånger till och han var helt underbar. Omöjlig att rida nästan, gick inte framåt och kunde inget alls, men han var så snäll och så mysig.

Sedan bestämde jag mig för att hyra honom under hela åren istället, och sedan köpte jag honom!

När "min" gamla häst såldes kom de en ny häst till ridskolan..Gillade han inte alls när jag såg han kliva av transporten och fick knappt röra han men ändå gav jag han en chans.Han stod i en hage i 3 år så jag gav han en chans som sagt.Men nu ångrar jag inte en sekund av att jag gav han chansen nu är han lite som min och går inte ridskola än.Men något var de som gjorde att jag ändå gav honom en chans!:)

Hittade min förra medryttarhäst (Som jag förmodligen kommer ta på foder om ett år eller så) Via min kompis. Hennes lillasyster hade tagit hem en stor, svart häst från Värmland. Hästen, Fabrina som hon heter, var ouppfostrad och ovan att vistas i ett stall, alla andra tjejer i stallet, inklusive kompisen och hennes syster, sprang hon rakt över som om de inte fanns. Hon var riden, men inte alls utbildad, de hade fått med en trasig sadel hem som Fabrina inte direkt gillade.. De frågade mig efter att jag sett hästen en gång om jag ville bli medryttare på henne, jag var lite osäker, hon var rätt stor och burdus, dessutom hade hon som sagt ingen respekt alls för människor... Jag tog mig i alla fall ann den uppgiften, idag ångrar jag det inte för fem öre!! Från att vara den häst som alla var rädda för i stallet så gick hon till slut bredvid mig helt lös, jag red miltals i bara grimma och grimskaft och vi kunde stå och gosa huuuur länge som helst i stallet.
Hon är väl inte den snyggaste häst jag stött på, men för mig är hon den vackraste sagohästen på denna planet <3

När jag var fyra år tog mamma med mig till en gård och där fick jag rida en liten svart shetlandsponny medan mamma ledde. Kommer ihåg det så väl. Det snöade, var becksvart och var jättemysigt ute. När jag sa: jag vill vända så vände ponnyn (fattade ju sen att mamma styrt den, men aa). Tänkte inte mer på det. Men sen efter ca 2 månader fick jag en alldeles egen ponny att dela på med min bror. Vi köpte honom för han vantrivdes på ridlekis. Busade och kastade av barn undan för undan. Men iallefall så red min bror mest på honom i början. Jag stod och borsta mest. ( behövde en pall för att nå ;) ). Sen efter ett tag börja jag rida. Han var jättesnäll så länge man ledde. Men när jag lärde mig mer och krävde mer blev han tokig och fick utbrott. Bockade, stack, sparkade bakut, stegrade, tvärvände... Jag eller min bror blev aldrig rädda som tur var. Men han bockade och sparkade VARJE ridpass i minst sju år, och han gör det än ibland. Han kastade av oss minst 10 ggr på ett 30 min pass. Det var bara upp igen medan tårarna spruta och blodet & svetten rann.

Idag har han vart min i 10 år. Han är 20 år och är mycket lugnare nu. Jag vann kriget till slut och vi litar på varann hur mycket som helst. Vi har massor av vinster och placeringar i hoppning och andra tävlingar. Jag har lärt mig allt jag kan av honom. Han är min själsfrände och jag är så jävla glad över att jag aldrig gav upp. Vi har fortfarande våra fighter och ingen av oss ger oss. Utan honom hade jag varit ingen. <3

Vår gammelman har vi haft i 12 år. På den tiden (hur kan man säga så utan att låta gammal?) så var ju internet knappt brukbart, så annonser såg man ffa i hästtidningar. Min mamma letade distanshäst och hade bestämt sig för arab, och hade i ett par veckor suttit och ritat rundlar i Hästfocus på intressanta annonser. Vi åkte till slut och tittade på en liten rackare. Det var en rätt liten annons, stod mest det enklaste, En valack, sutten på, 4 år. Skimmel. That's it. Ingen bild. Jaja, tänkte vi, och åkte för att spana lite. Det var ändå en på den tiden lite större uppfödare i sverige, så det borde ju vara en himla fin häst, resonerade vi.
I hagen stod vid ankomst en liten, grå, dyngsur valack med alldeles för stort täcke och hängde. Det var ingen direkt imponerande syn:P
Morsan var måttligt imponerad. "Har ägaren kommit? Inte? Nej men vad fasen, vi vänder. Det där var väl inget att åka hela den här vägen för".
Tack och lov kom ägaren, och vi fick snällt titta på den lille skiten.
Väl var väl det. Alla hästarna gick in, och där var allt från brölig hingst direkt från galoppbanan, till små söta ston och äldre avelsmärrar med kloka ögon. Och sist men inte minst kom lille Dragster. Jag var 13 år och tyckte ju givetvis att han var det sötaste som gått på 4 ben, men mor min var lite skeptisk. Räckte dock med att träffa honom lite för att inse vilken otroligt vänligt sinnad häst det var. Försiktig, försynt och frågade om lov i allt han gjorde. Samtidigt otroligt social och tillgiven. Det var väl egentligen det som gjorde att han sedan forslades hem till oss - den milda personligheten.
Och väl var väl det, för trevligare häst tror jag inte att man kunnat hitta! Tror inte någon i familjen ångrad köpet en sekund under de 12 år han bott här, trots skador och annat trist och dyrt. Herrn fyller snart 17 bast, och blir förhoppningsvis dubbelt så gammal:P

hittade min medryttarhäst på hastnet!
blev kär så fort jag såg honom, gud vilken häst asså, ångar inte mig idag att jag tog kontakt med henne!
fick komma dit och provrida, väldigt pigg och het häst!
men jag fastna vid honom ändå!
han hade för mycket överskotts energi då!
nu kommer vi bra överens, alla har sina dagar dock!
har fortfarande lite svårt att hålla honom i galoppen, men ägaren berättade att det tog henne 1 år att hitta honoms knappar, så det bli mycket övning!
men jag älskar honom nu och vet inte vad jag skulle göra utan honom! :)

Tequilla (som jag inte har kvar) kom jag över när jag letade foderhäst, min kompis kompis sålde en häst, engelskt fullblod. Jag åkte o kollade på honom o sen va de kört haha :) Ca en månad senare va han min egna! Sen flyttade vi till gård o behövde en ny häst. Eftersom jag inte kunde köpa en så dyr häst kollade jag främst på travare. Hittade Philtre o tyckte att hon såg fin ut! När jag provred henne va hon hård i munnen, ångade på, drog iväg i galopp. Tog ett par veckor innan hon blev fin o började gå i form! Sen så vet jag inte riktigt hur det gick till men jag tog hem en 3e häst, bara på foder till försäljning (omskolning från galopphäst) och ha.. Idag e han i min ägo ;)

Mina morföräldrar kände en farbror som hade två tjocka shettisar som ingen red osv. De hade fått varningar av veterinären för att de var så tjocka. Så jag fick börja rida dem. Först red jag bara Totte eftersom Linus verkade så bångstyrig och elak så jag ville inte rida honom. Var redan då i det längsta laget men kunde skritta och trava lite. Men tyckte inte det var kul alls haha. Kändes som att han inte lyssnade det minsta på mig även om han gick dit jag ville osv. En gång testade jag att rida Linus, då försökte han sticka iväg med mig i full galopp för att det gick andra hästar brevid hagen jag red i. Aldrig mer sa jag då. Men av någon anledning fortsatte jag åka ut och senare samma år gjorde vi iordning farfar's gamla tjurstall till ett stall som passade för två shettisar. Och så flyttade dem till mitt alderless egna stall, det var 2009 och de står fortfarande och stampar på golvet där :-) Först var Linus verkligen hemsk, brukade träna totte löst i paddocken men när jag försökte med honom sprang han bara fram och attackerade. Fick passa mig så jag inte fick några bett :P Jag började rida dem lite igen i skritt och trav och det gick bra. Det hände något mellan Linus och mig och jag kunde rida honom helt löst både i paddocken och på uteritter, kunde träna löst i paddocken och kände att han respekterade mig. Saknar att rida de båda så mycket. När jag fortfarande kunde rida dem visste jag mer eller mindre ingenting om form och vågade knappt hoppa. Tycker det är så jäkla synd att jag aldrig ens fick testa. Totte är en fantastisk hoppare och det hade varit så kul att glänsa runt på min tjocka superponny :)

Numera tränar vi mycket frihetsdressyr, trickträning, löshoppar, longerar, tömkör, promenerar och kör osv. De kommer i full fart även om de har hö eller mat när de ser mig komma i hagen. Skulle inte byta ut dem mot någonting alls. :')

Carola:
jag ringde egentligen på en annan annons men den hästen var såld. då berättade hon att hon hade Carola på G och undrade om jag var intresserad vilket jag blev. så första gången jag såg henne var på en bild två dagar innan jag hämtade henne. hämtade henne och körde direkt till sommarjobbet utan att provrida. i hagen hon stod kom hon fram till mig först och lade huvudet på min axel. kärlek vid första ögonkastet! <3

Miss maxi: likadant som med Carola bara det att jag kommer inte ihåg så mycket (var tre år) men vi såg henne när vi hämtade henne och då hade hon ett föl vid sidan


Flinga: när vi var och kollade på henne på ridskolan hon stod på. halva släkten var med och kollade :)