Du som en gång hade två eller fler hästar men som var tvungen att ta bort en av dem, hur gjorde ni för att klara av att fortsätta vardagen med de hästar som sedan fanns kvar? Min ena pingla vandrar vidare nästa vecka.. Tösen på bilden är den som blir kvar. Måste kämpa för hennes skull.. Men känner bara att jag vill lägga ner allt.

Ni som varit i samma situation, berätta hur ni tänkte, kände och gjorde. Tack..

Min medryttarhäst togs bort för drygt två år sedan. Jag saknar fortfarande henne enormt mycket, men jag är väldigt glad att jag hade min egna häst när hon försvann. Det blev en tröst snarare än en belastning att veta att det fanns någon som väntade på en i stallet trots att den ena var borta.

jag har varit otroligt tacksam att alltid haft en annan häst vid min sida under dessa beslut för det är dom som får en att alltid se framåt även hur piss allt annat är..
Trots att man mått skit och velat dö så har man varit tvungen att kliva upp och fixa stallet oavsett hur drygt det vart och kanske tack vare det orkar man fortsätta..

det är okej att fortsätta älska en annan häst när ens andra hälft vandrar vidare, den kliver bara åt sidan och lämnar ett håll i hjärtat hos en för att ge oss en chans att fylla det igen med nån annan som kan fortsätta glädja oss ♡
det gör så sjukt ont men man vet att det är så sjukt rätt och kag skulle gissa till 1000% att hästen som reser till trapalanda vill att du fortsätter med det du gör och älskar många andra hästar minst lika mycket♡

http://m2.nattstad.se/eliiinswahnfhyr/hitta-styrkan-att-fatta-beslutet-15559746

även fast världen rasar så går alla andra vidare. För mig var det bara att plocka upp mig själv igen och fortsätta. man är ju ändå beredd på det hela på något sätt

Vi var tvungna att ta bort vårt föl när han var sju månader och nio dagar och världen rasade, men vi hade fyra hästar utöver det så vi kunde inte bara skita i dem. Men det var några fruktansvärt svåra månader kan jag lova

aldrig lätt tyvärr.. man tänker innan att man kommer tapps lusten osv, och ja det gör man, för ett tag tills man inser att det viktiga då är sin häst som man har kvar, man känner saknad, men som alltid med en familjemedlem så kommer man över den värsta fasen och kommer in i vardagen igen...:)

jag hade dock en då, men kan berätta lite om det och liknande! skicka ett pm ett till mig ( har mobil )