June
Tuesday 15 September 2009 photo 1/1
|
idag har tre månader gått,
och jag har fortrarande inte förstått.
du är verkligen borta,
borta för gott.
tre månader har mitt liv pågått utan dig,
och det är verkligen någonting som saknas mig.
tre månader, är en lång tid.
men saknaden är fortfarande lika stark,
och lika svår.
jag kan inte begripa varför jag inte förstår.
det går inte.
även om jag haft all tid att tänka,
har jag låtit bli.
för man orkar inte,
det gör för ont.
man skjuter på det,
för om man inte tänker
behöver man inte heller inse vad som hänt.
det är för stort.
det är inte bara det att du är borta,
man har dig inte kvar,
den biten förstår man.
men allt du brukade säga,
allt vi brukade hitta på,
ditt sällskap, ditt stöd,
det finns inte mer.
att säga det, eller att skriva det är inte svårt.
men att inse det,
att förstå innebörden av att du är borta,
det är omöjligt.
men trotts allt är det samma liv man lever.
man är samma person,
även om man påverkats av allt som hänt.
hur jag har påverkats, det är jag inte säker på.
men vad jag är säker på är att du hade velat att jag är lycklig.
och jag ska göra så gott jag bara kan,
för att fortsätta vara det.
för just nu är jag lycklig.
även om det känns fel att säga så,
med tanke på allt som hänt.
men hur mycket jag än älskar min pappa,
som inte finns kvar i mitt liv längre,
så måste jag ändå kunna få vara lycklig.
utan min pappa hade jag inte funnits här,
och inte heller fått känna hur det är att vara lycklig,
eller någonting annar hellet för den delen.
så jag får väl tacka honom för att han gav mig ett liv,
även om jag inte fick tillbringa tillräckligt stor del av det i sällskap av honom.
och jag har fortrarande inte förstått.
du är verkligen borta,
borta för gott.
tre månader har mitt liv pågått utan dig,
och det är verkligen någonting som saknas mig.
tre månader, är en lång tid.
men saknaden är fortfarande lika stark,
och lika svår.
jag kan inte begripa varför jag inte förstår.
det går inte.
även om jag haft all tid att tänka,
har jag låtit bli.
för man orkar inte,
det gör för ont.
man skjuter på det,
för om man inte tänker
behöver man inte heller inse vad som hänt.
det är för stort.
det är inte bara det att du är borta,
man har dig inte kvar,
den biten förstår man.
men allt du brukade säga,
allt vi brukade hitta på,
ditt sällskap, ditt stöd,
det finns inte mer.
att säga det, eller att skriva det är inte svårt.
men att inse det,
att förstå innebörden av att du är borta,
det är omöjligt.
men trotts allt är det samma liv man lever.
man är samma person,
även om man påverkats av allt som hänt.
hur jag har påverkats, det är jag inte säker på.
men vad jag är säker på är att du hade velat att jag är lycklig.
och jag ska göra så gott jag bara kan,
för att fortsätta vara det.
för just nu är jag lycklig.
även om det känns fel att säga så,
med tanke på allt som hänt.
men hur mycket jag än älskar min pappa,
som inte finns kvar i mitt liv längre,
så måste jag ändå kunna få vara lycklig.
utan min pappa hade jag inte funnits här,
och inte heller fått känna hur det är att vara lycklig,
eller någonting annar hellet för den delen.
så jag får väl tacka honom för att han gav mig ett liv,
även om jag inte fick tillbringa tillräckligt stor del av det i sällskap av honom.
Comment the photo
79 comments on this photo Show all comments »
Directlink:
http://dayviews.com/almatandrup/409611961/
Visa toppen
Show footer