June
Friday 20 February 2009 photo 1/1
|
"Ingen vill gå in i skogen", svarade hon. "Här har man i alla fall en chans utifall man skulle bli attackerad. Man kan räkna med hjälp, men vem ska hjälpa en i skogen?"
Jag ryckte på axlarna. Jag visste att hon kunde känna rörelsen när jag lade armen runt hennes axlar. Jag tänkte tillbaka på dagen då jag först hade träffat henne. Vad fanns ute i skogen?
"Jag", mumlade jag tyst, mest för mig själv.
"Ja, men alla har inte samma tur som jag", sa Alva med ett drömskt leende.
Det var omöjligt att inte le när man såg hur hennes persikofärgade läppar kröktes uppåt. Leendet nådde ända upp till de blinda, silverglänsande gråa ögonen. Jag lyfte blicken och såg upp längs den ojämna vägen som tornade upp sig framför oss.
Väggen ledde successivt uppåt till en svag upphöjning i landskapet. En backe ledde upp till något som jag inte kunde se som något annat än en kort, stenig mur i änden på den ännu en leriga vägen.
Om jag inte kände Alva så väl som jag gjorde så hade jag nästan med all säkerhet ifrågasatt om det här verkligen var rätt väg hon hade bett mig att ta. Nu slog tanken mig inte ens. Redan då visste jag att Alva aldrig gick vilse. Kanske snubblade hon på vägen och ramlade, men vilse gick hon aldrig.
Kring toppen av backen blev branten mer märkbar. Jag märkte av spänningen i vaderna innan jag klev fram ur mynningen till den trånga tvärgatan med de gråa, enformiga husen.
Jag var nära att tappa andan.
Molnen rörde sig över toppen till bergen likt ett mjölkvitt dis som rörde sig i samma dåsiga takt med den mjuka vinden. Jag kunde se både klarheten och lukta på fuktigheten här uppe samtidigt som jag kunde se allting nedanför mig. Bergets byar, skogarna, boskapen och till och med det glittrande havet där isen bara hade spruckigt upp längs stränderna.
Det var en utkiksplats. Jag kunde inte förstå att hon inte hade visat mig den tidigare. All bergets härlighet gick att uppfatta med bara ögat just här uppe, på den här punkten som knappt var större än ett par meter brett eller långt. Det var som en liten balkong från staden som stack ut från klipphällen.
Alva satte sig ner på den pittoreska och mycket lilla bänken i tåligt ekträ som satt uppsatt mot en husvägg. Jag stod kvar vid stenmuren och såg på utsikten ett tag. Den tog andan ur mig, förhäxade mig. Till sist mindes jag att jag inte var ensam längre och vände mig om till henne. Hon log inte.
"Det är fantastiskt", mumlade jag, en smula generad över mitt beteende. Jag hade inte tänkt på att hon inte kunde se det.
"Det här var mitt favoritställe förut. Ingen kommer upp hit numera, med undantag från mig förståss. Men det är inte samma sak längre." Hon pressade fram ett sorgset leende. "Visst är det läckert?"
"Osannolikt."
Hon tog ett andetag. "Av alla saker jag borde sakna, så är det utsikten här", sa hon. "Allting annat hade jag redan på något sätt tröttnat på att se."
Jag satte mig bredvid henne. Hon lutade sitt huvud mot min axel och stirrade med en tom blick över muren och på det mjölkvita disets tomhet som fyllde luften.
"Vill du beskriva det för mig?" frågade hon.
"Har vi verkligen tid till det?" frågade jag. Det fanns inget i världen jag hellre skulle göra än att få tillbaka leende på hennes persikofärgade läppar, men det här var den sista natten vi visste med all säkerhet att vi hade tillsammans.
"Klart vi har. Det här är vår natt", svarade hon.
Jag ryckte på axlarna. Jag visste att hon kunde känna rörelsen när jag lade armen runt hennes axlar. Jag tänkte tillbaka på dagen då jag först hade träffat henne. Vad fanns ute i skogen?
"Jag", mumlade jag tyst, mest för mig själv.
"Ja, men alla har inte samma tur som jag", sa Alva med ett drömskt leende.
Det var omöjligt att inte le när man såg hur hennes persikofärgade läppar kröktes uppåt. Leendet nådde ända upp till de blinda, silverglänsande gråa ögonen. Jag lyfte blicken och såg upp längs den ojämna vägen som tornade upp sig framför oss.
Väggen ledde successivt uppåt till en svag upphöjning i landskapet. En backe ledde upp till något som jag inte kunde se som något annat än en kort, stenig mur i änden på den ännu en leriga vägen.
Om jag inte kände Alva så väl som jag gjorde så hade jag nästan med all säkerhet ifrågasatt om det här verkligen var rätt väg hon hade bett mig att ta. Nu slog tanken mig inte ens. Redan då visste jag att Alva aldrig gick vilse. Kanske snubblade hon på vägen och ramlade, men vilse gick hon aldrig.
Kring toppen av backen blev branten mer märkbar. Jag märkte av spänningen i vaderna innan jag klev fram ur mynningen till den trånga tvärgatan med de gråa, enformiga husen.
Jag var nära att tappa andan.
Molnen rörde sig över toppen till bergen likt ett mjölkvitt dis som rörde sig i samma dåsiga takt med den mjuka vinden. Jag kunde se både klarheten och lukta på fuktigheten här uppe samtidigt som jag kunde se allting nedanför mig. Bergets byar, skogarna, boskapen och till och med det glittrande havet där isen bara hade spruckigt upp längs stränderna.
Det var en utkiksplats. Jag kunde inte förstå att hon inte hade visat mig den tidigare. All bergets härlighet gick att uppfatta med bara ögat just här uppe, på den här punkten som knappt var större än ett par meter brett eller långt. Det var som en liten balkong från staden som stack ut från klipphällen.
Alva satte sig ner på den pittoreska och mycket lilla bänken i tåligt ekträ som satt uppsatt mot en husvägg. Jag stod kvar vid stenmuren och såg på utsikten ett tag. Den tog andan ur mig, förhäxade mig. Till sist mindes jag att jag inte var ensam längre och vände mig om till henne. Hon log inte.
"Det är fantastiskt", mumlade jag, en smula generad över mitt beteende. Jag hade inte tänkt på att hon inte kunde se det.
"Det här var mitt favoritställe förut. Ingen kommer upp hit numera, med undantag från mig förståss. Men det är inte samma sak längre." Hon pressade fram ett sorgset leende. "Visst är det läckert?"
"Osannolikt."
Hon tog ett andetag. "Av alla saker jag borde sakna, så är det utsikten här", sa hon. "Allting annat hade jag redan på något sätt tröttnat på att se."
Jag satte mig bredvid henne. Hon lutade sitt huvud mot min axel och stirrade med en tom blick över muren och på det mjölkvita disets tomhet som fyllde luften.
"Vill du beskriva det för mig?" frågade hon.
"Har vi verkligen tid till det?" frågade jag. Det fanns inget i världen jag hellre skulle göra än att få tillbaka leende på hennes persikofärgade läppar, men det här var den sista natten vi visste med all säkerhet att vi hade tillsammans.
"Klart vi har. Det här är vår natt", svarade hon.
Comment the photo
ses på torsdag, då ska det jävlar skrivas!
kommer ifs va så trött så jag dör : oo
hoppas det finns ngn öppen affär när jag kommit bort från flygplattsen, måste ju ladda cola! xD
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/alreadypeppe/334384312/
Visa toppen
Show footer