Kollar ibland tillbaka på den tid som varit, tid som försvunnit och flytit iväg i tidens oändliga hav av minnen och känslor. Minnen jag vill ha kvar och minnen som jag bara vill glömma sveper över mig likt en tsunami som träffar en liten sandstrand, varje känsla jag hade och varje fel jag gjort är tungt att minnas och vill helst bli bortglömt, i de flesta minnen.

Skrämmer jag folk? stöter jag bort dem? är jag för hotful i mitt kroppsspråk eller är jag bara otrevlig? frågor som jag alltid ställer mig själv då jag börjar känna mig obekväm i sociala situationer, frågor som jag inte borde ställa. Att ha förmågan att känna sig ensam trots att man är omgiven av nära och kära känner många igen sig i tror jag så varför känner jag mig så nere då? varför kan jag inte le som alla andra, skratta som dem och bara flyta vidare? varför ska jag stanna kvar och plaska i denna pöl av självdestruktivitet och självömkan?

Jag inspireras av att se andras lycka men dras sammtidigt längre ner i pölen och hatar mig själv mer och min inkompetens av att bara fatta och flyta med i samtal och läsa folk, saknar jag empati helt? Att jag inte är med i alla samtal kan jag ta men när känslan kommer, känslan av ensammhet och oförstånd, så kan jag inte stoppa det tåg av känslor som rammar mig i högsta hastighet. Jag försöker dölja det men det märks ändå på utsidan, folk kanske tror att de sagt något som gjort mig ledsen eller upprörd fast det är inte det som är problemet även om jag kan förstå dem, det är hos mig det ligger, det är jag själv som är cancern som äter på mig själv inifrån.

Musik, MSN och nära vänner är nog det bästa medecinen jag kan få mot denna, sjukdom ifall man kan kalla den det, finns inget som ger så bra temporärlig lösning.

Annons

The photo has no tags

June 2012