October
Thursday 14 October 2010 photo 1/1
|
?
Någonting var fel, jag kände det i hela min kropp men jag kunde bara inte sätta fingret på det! jag såg det på alla andras oroade ansikten. Det var proppfullt på tåget, alla inklusive mig själv skulle till jobbet som vanligt. Dock hade jag känt på mig ända sedan jag steg upp imorse att någonting hemskt skulle hända. Jag kunde ju inte stanna hemma för att jag hade en orolig känsla i magen, nej, det skulle inte min arbetsgivare acceptera för fem öre. Tåget gick fort, kanske för fort, men vad vet jag? Jag kan ingenting om tågfarter. Jag hörde vissa folk som viskade med varandra. "vad är det med tåget egentligen?" ja, någonting känns verkligen fel" mer kunde jag inte höra för tåget gungade till och ett högt gnisslande ljud hördes. Alla de personerna som stått upp låg nu praktiskt taget på varandra. Jag låg under tre andra personer och fick knappt någon luft. "kan inte… Andas!" sa jag men det lät mer som en viskning.
Alla reste klumpigt på sig och jag kände den ljuva luften fylla mina lungor åter igen. Nu var någonting fel, jag och alla de andra visste det. Tåget gick alldeles för snabbt. Jag reste mig panikslaget upp och kollade mig omkring. Än så länge hade inte panik utbrutit men jag visste att det bara var en fråga om tid. Hela tåget skakade plötsligt till och ökade sedan farten. Den ökade farten tog mig med överraskning och jag åkte bak och slog till en annan person. Minst tio personer till gjorde samma sak. Då såg jag någonting som fick mitt blod att frysa till is, precis som jag råkade titta ut genom fönstret åkte vi förbi Karlberg. Vi stannade inte, tåget saktade inte ens in. De flesta på tåget såg det och började skrika och barnen blev rädda och började gråta. "vi kommer att dö!" hörde jag en kvinna skrika från mitten av tåget. Det var droppen som fick bägaren att rinna över för mig och jag började andas tyngre och tyngre. Galenskap, det var vad det här var. Galenskap. Tåget svängde i en snäv kurva och tåget gungade till värre än förra gången. Alla inklusive de som satt ner ramlade eller krockade in i varandra. Från ingenstans så träffades jag plötsligt av någonting av i ansiktet. Jag trodde att det var tårar för det kom som i droppar. Jag hade på något mirakulöst sätt lyckats att hålla i mig och stod fortfarande uppe, men med ostadiga ben. Jag drog min arm där tårarna träffat. Av ren vana tittade jag sedan på armen. Då var det första gången jag skrek, och jag skrek hysteriskt. Mitt ensamma skrik ekade runt om i hela tåget.
Det var blod som hade skvätt på mig. Jag skrek och jag skrek tills jag inte hade någon luft kvar att skrika med i mina lungor. Folk stirrade på mig och kollade försiktigt omkring på varandra för att se vem som var skadad. När alla hade rest på sig låg det en ensam kropp kvar på golvet, han låg på mage och från hans huvud rann det hysteriskt rött blod. Först var det tyst, till och med jag hade slutat skrika. Ingen visste vad de skulle göra, chocken var för stor och hade förlamat oss allihop. Mannen på golvet rörde inte på sig, det kom inte ens ett litet ryck från honom. Då började folks skrika för full hals, de puttade sig så långt bort ifrån kroppen de bara kunde. Det blev trångt, tusen gånger trängre än det varit förut. Alla ville ha kontakt med människor, alla ville känna värmen från de levande. Och så plötsligt slog det mig, om tåget skulle nå Stockholm central så var det stor risk att vi skulle krocka med ett annat tåg. Förödelsen skulle bli katastrofal. Mitt i allt skrikande och gråt hördes det plötsligt ett pling och en röst som sa "nästa Stockholm Central". Det fick allas huvuden att vända på sig. Alla som hade möjligheten att titta ut genom fönstret, trängde sig mot det och stirrade ut. Jag fick privilegiet att se när vi skulle krascha. Jag kunde knappt se tåget som stod stilla framför oss på perrongen, nu var det panik igen. Det kom som i vågor men var aldrig riktigt borta. Alla skrek nu för de insåg vad jag hade insett för minuter sedan, nu grät även de vuxna. Jag kunde se främlingar krama om varandra bara för att de inte ville dö ensamma, eller för att de ville känna värmen från en annan människa en sista gång. Jag blundade sen, jag bara stod där och blundade. Väntade på att allt skulle vara över. Och sedan… "KRASH".
20 minuter senare.
- Vad är det som har hänt? Sa polischefen förskräckt när han såg de två kolliderade tågen.
- En hemsk olycka, det där tåget kunde tydligen inte stanna och kraschade in i det andra tåget, det första tåget hade tagit upp en fruktansvärt snabb fart, sa en poliskonstapel.
- Varför? Var det ända polischefen kunde få fram.
- Vi är inte säkra men konduktören kan kanske ha somnat eller svimmat eller så blev det kortslutning. Vi kommer nog aldrig att få reda på det för hela kontrollpanelen är förstörd, sa poliskonstapeln och skakade på huvudet.
- Någon överlevare? Sa polismästare och suckade.
- Ingen från det tåget som kom i hög fart och bara två döda i det andra tåget, sa poliskonstapeln.
Polischefen hatade sådana här olyckor, sådan extrem förstörelse till ingen nytta alls. Han kunde inte hjälpa att tänka på alla de stakars människor som sett sin undergång komma närmare och närmare utan någon möjlighet som helst att göra någonting åt det. De kunde bara invänta döden.
säg gärna vad ni tycker ;)
Comment the photo
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/alvuus/474667349/
Visa toppen
Show footer