October
Tuesday 19 October 2010 photo 1/1
|
Som luft.
Jag stirrade på vågen, som varit min fiende i alla dessa år. Det är inte lätt att gå i nian, speciellt inte om man är som jag. Så här ligger det till, ena halvåret av ett år kan jag väga runt 90 kilo, och nästa kan jag väga runt 40 kilo och så har det varit sedan jag gick i femman. Jag har blivit diagnoserad som anorektiker eller bulimiker, jag vet inte riktigt själv. Alla läkarna säger olika saker, och tro mig jag har varit hos många. Till och med utan mitt lilla problem skulle det nog vara svårt att gå i nian, eller hela högstadiet egentligen. När man gick i lågstadiet fanns det inga riktiga grupper, som de "populära" och "nördarna" men så fort man börjar 6 så förändrades allt. Det är nästan som om man blir tvungen att göra ett val för vilken grupp man ska vara med i, vissa är till och med beredda att ändra på sig, dra ut lite på sina principer för att vara med i de grupper man vill vara med i. De man var kompisar med sedan dagis kanske splittras för de väljer olika grupper och fortsätter sedan i olika direktioner och deras relation med varandra blir aldrig den samma igen. Det riktiga problemet kommer när man inte väljer grupp, eller inte får chansen. Som jag. Jag har aldrig tillhört de "populära" heller inte "nördarna" inte heller någon där i mellan. Till en början gick jag till mina gamla kompisar på rasterna men märkte blickarna så fort jag kom i närheten, först bara som en blick av irritation men sedan något mer, tills jag inte ens kunde komma inom 30 meter till dem på rasterna innan jag fick en blick som sa, "du kommer väl inte hit?" och då vänder man sig bara om och går därifrån. Jag slutade tillslut att ens gå fram till någon grupp och fråga om jag fick vara med, och om de frågade som de gjorde efter någon månad, så sa jag bara, "nej tack, det är bra." och de bara ryckte på axlarna och gick därifrån, pratandes och skrattandes. Det de inte visste och inte vet är att jag mer än allt annat skulle viljat vara med dem, men jag visste att det skulle bara vara tillfälligt och nästa dag skulle de väl vara mig de skrattade åt och jag skulle vara ensam nästa rast igen och jag skulle vilja slippa den pinsamheten. Det fanns dock en sak, som ALLA fick vara med på "populära" som "nördar" och det var burken. Den lilla tiden jag var med på den var inte så kul den heller, antingen var jag för stor och kom alltid sist och fick alltid vara burken eller så var jag för svag för att springa före någon och då hamnade jag på samma ställe igen. Jag såg att det inte var någon ide att jag ens var med tillslut så då hade jag inget val längre. Jag var ensam. Lärarna såg väl tillslut att jag alltid gick ensam omkring på skolgården och då kommer "pratet" som ska göra allt bättre. Knappast. - Abby, varför är du alltid ensam på rasterna? Sa min mentor. Du som hade så många kompisar när du gick i lågstadiet.- Jag är ensam för att jag har ingen att vara med, och du har rätt, jag HADE många kompisar i lågstadiet, var mitt svar.- Har du frågat om du får vara med någon? Sa hon.- Inte på den senaste månaden, sa jag och tittade rakt in i hennes ögon.- Men då så! Det gäller bara att du vågar fråga, jag vet att det kan vara svårt att börja högstadiet och man blir lite blygare men det är helt naturligt, sa hon och log.Jag försökte mig på ett leende som hon gick på men inom mig så suckade jag djupt, de var det här jag hade väntat mig, en korkad människa till lärare. Detta handlade inte om blyghet, detta handlade om något mycket större. Jag var inte blyg men jag såg ingen mening med att fråga längre, jag lät mig slippa förödmjukelsen att bli skrattade åt. Istället försökte jag intala mig själv att det var bättre såhär, jag var min egen bästa vän. Tonåringar är så opålitliga i den här åldern och nu kunde jag ju åtminstone inte bli lurad eller sårad på samma sätt. Lektionerna var väll bättre, om man ska säga så. T.ex. på grupparbeten blir jag alltid ensam men då sätter bara läraren in mig i någon av grupperna och då ler gruppen och hälsar mig välkommen men om man tittar riktigt nog kan man se hur besvikna de blev att jag kom till just deras grupp. De låtsas, alltid detta låtsandes, att jag är en i gruppen och skämtar med mig för att hålla skenet uppe med läraren, praktiskt taget drar honom bakom ljuset. För det ända läraren ser är deras teater och då kommer de sedan och frågar, " du har ju så kul med, den och den, varför är du inte med dem på rasten då? " men som sagt vad kan man förvänta sig från dem. Jag föredrar att arbeta ensam, lärarna ser inget fel med de, varför skulle de, de tror bara att jag vill bli klar så snabbt som möjligt, och lärarna tycker ju att det är bra att jobba ensam, till en viss gräns. Så jag jobba ensam så mycket jag bara kan. Tillslut blir man bara som ett spöke som glider runt på skolgården, osynlig men alltid där. Som luft.
ja kommentera gärna den här med XD
Jag stirrade på vågen, som varit min fiende i alla dessa år. Det är inte lätt att gå i nian, speciellt inte om man är som jag. Så här ligger det till, ena halvåret av ett år kan jag väga runt 90 kilo, och nästa kan jag väga runt 40 kilo och så har det varit sedan jag gick i femman. Jag har blivit diagnoserad som anorektiker eller bulimiker, jag vet inte riktigt själv. Alla läkarna säger olika saker, och tro mig jag har varit hos många. Till och med utan mitt lilla problem skulle det nog vara svårt att gå i nian, eller hela högstadiet egentligen. När man gick i lågstadiet fanns det inga riktiga grupper, som de "populära" och "nördarna" men så fort man börjar 6 så förändrades allt. Det är nästan som om man blir tvungen att göra ett val för vilken grupp man ska vara med i, vissa är till och med beredda att ändra på sig, dra ut lite på sina principer för att vara med i de grupper man vill vara med i. De man var kompisar med sedan dagis kanske splittras för de väljer olika grupper och fortsätter sedan i olika direktioner och deras relation med varandra blir aldrig den samma igen. Det riktiga problemet kommer när man inte väljer grupp, eller inte får chansen. Som jag. Jag har aldrig tillhört de "populära" heller inte "nördarna" inte heller någon där i mellan. Till en början gick jag till mina gamla kompisar på rasterna men märkte blickarna så fort jag kom i närheten, först bara som en blick av irritation men sedan något mer, tills jag inte ens kunde komma inom 30 meter till dem på rasterna innan jag fick en blick som sa, "du kommer väl inte hit?" och då vänder man sig bara om och går därifrån. Jag slutade tillslut att ens gå fram till någon grupp och fråga om jag fick vara med, och om de frågade som de gjorde efter någon månad, så sa jag bara, "nej tack, det är bra." och de bara ryckte på axlarna och gick därifrån, pratandes och skrattandes. Det de inte visste och inte vet är att jag mer än allt annat skulle viljat vara med dem, men jag visste att det skulle bara vara tillfälligt och nästa dag skulle de väl vara mig de skrattade åt och jag skulle vara ensam nästa rast igen och jag skulle vilja slippa den pinsamheten. Det fanns dock en sak, som ALLA fick vara med på "populära" som "nördar" och det var burken. Den lilla tiden jag var med på den var inte så kul den heller, antingen var jag för stor och kom alltid sist och fick alltid vara burken eller så var jag för svag för att springa före någon och då hamnade jag på samma ställe igen. Jag såg att det inte var någon ide att jag ens var med tillslut så då hade jag inget val längre. Jag var ensam. Lärarna såg väl tillslut att jag alltid gick ensam omkring på skolgården och då kommer "pratet" som ska göra allt bättre. Knappast. - Abby, varför är du alltid ensam på rasterna? Sa min mentor. Du som hade så många kompisar när du gick i lågstadiet.- Jag är ensam för att jag har ingen att vara med, och du har rätt, jag HADE många kompisar i lågstadiet, var mitt svar.- Har du frågat om du får vara med någon? Sa hon.- Inte på den senaste månaden, sa jag och tittade rakt in i hennes ögon.- Men då så! Det gäller bara att du vågar fråga, jag vet att det kan vara svårt att börja högstadiet och man blir lite blygare men det är helt naturligt, sa hon och log.Jag försökte mig på ett leende som hon gick på men inom mig så suckade jag djupt, de var det här jag hade väntat mig, en korkad människa till lärare. Detta handlade inte om blyghet, detta handlade om något mycket större. Jag var inte blyg men jag såg ingen mening med att fråga längre, jag lät mig slippa förödmjukelsen att bli skrattade åt. Istället försökte jag intala mig själv att det var bättre såhär, jag var min egen bästa vän. Tonåringar är så opålitliga i den här åldern och nu kunde jag ju åtminstone inte bli lurad eller sårad på samma sätt. Lektionerna var väll bättre, om man ska säga så. T.ex. på grupparbeten blir jag alltid ensam men då sätter bara läraren in mig i någon av grupperna och då ler gruppen och hälsar mig välkommen men om man tittar riktigt nog kan man se hur besvikna de blev att jag kom till just deras grupp. De låtsas, alltid detta låtsandes, att jag är en i gruppen och skämtar med mig för att hålla skenet uppe med läraren, praktiskt taget drar honom bakom ljuset. För det ända läraren ser är deras teater och då kommer de sedan och frågar, " du har ju så kul med, den och den, varför är du inte med dem på rasten då? " men som sagt vad kan man förvänta sig från dem. Jag föredrar att arbeta ensam, lärarna ser inget fel med de, varför skulle de, de tror bara att jag vill bli klar så snabbt som möjligt, och lärarna tycker ju att det är bra att jobba ensam, till en viss gräns. Så jag jobba ensam så mycket jag bara kan. Tillslut blir man bara som ett spöke som glider runt på skolgården, osynlig men alltid där. Som luft.
ja kommentera gärna den här med XD
Annons
Geo tag
Comment the photo
Anonymous
Tue 19 Oct 2010 22:57
skrev du allt det där :O
Alvuus
Wed 20 Oct 2010 16:03
men snälla lilla Zack, 2 A4 sidor är ju ingenting xD om du visste hur många jag skrivit just nu skulle du typ svimma xD ^^
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/alvuus/475128308/
Visa toppen
Show footer