3 månader.

idag är det 3 månader sen min syster och min pappa lämnade oss. det känns så fruktansvärt tomt och konstigt. man kan inte krama om honom längre, inte säga att man älskar honom för man får ändå inget svar tillbaka. jag hatar känslan av att vara utan våran pappa som alltid har varit så frisk och pigg, sen bara får cancer och gick bort efter 2 månader efter. vill bara att han ska komma tillbaka och säga att allt kommer bli bra igen, men det lär inte hända. man får intala sig själv istället och säga att han mår bra nu. jag saknar honom så fruktansvärt mycket, jag hatar att han bara var 47 år och inte fick leva klart sitt liv. men jag vet att han fortfarande finns kvar här hos oss och håller koll på oss exakt hela tiden, så som han alltid gjort.

vill bara att han ska komma tillbaka, men det kommer inte att hända.
vill bara höra orden jag älskar er mina flickor, men det kommer inte heller att hända.
därför så vet jag att han har det bättre nu, är både frisk och kan leva sitt liv fast på en annan plats.
även fast vi inte finns där hos honom, som vi gjorde ända till slutet.
men han finns här fortf, känner honom fortf.
han kommer aldrig lämna oss.
jag älskar dig pappa.

jag älskar dig stora syster.