Friday 23 January 2009 photo 1/2
![]() ![]() ![]() |
YYYYYYYY
as we go on, we remember, all the times we had together
and as our lives change, come whatever
we will still be, friends forever
jag vet att tiden har förändrats, att det inte längre är du och jag
som det alltid var förut. minnen spelas upp om och om igen
i princip dagligen. jag har och har haft många vänner men aldrig
någon som dig, aldrig den där riktigt bästa vännen, någon man
tillbringat så mycket tid tillsammans med och alltid ställt upp och funnits där. även om vi inte ses längre, så kallar jag dig bästa vän. för det försvinner inte, inte så starka känslor, aldrig.
jag minns så väl när du bodde hos mig en hel sommar,
du fick egen säng, egen garderob, eget allt.
syster ungefär.
jag minns så väl när du och jag var hos tandläkaren när du skojade
att du blivit tjock, jovisst tänkte jag, du som aldrig ägt en del fett.
jag minns så väl när du skickade ett sms till mig och sa att du
hade något att berättade, och hur snabbt jag cyklade hem till dig.
när du bad mig lägga en hand på din mage och du sa att där faktiskt fanns ett liv. jag minns så väl hur jag grät. du var ju bara femton år?!
jag minns så väl all tid, de nio månaderna, jag måste erkänna att du var riktigt tjock ronia, haha, förlåt, men till och med ditt ansikte såg ut som en köttbulle, min köttbullebästis :D
jag minns så väl natten till den 11 februari, klockan var 03.40 något och min mobil ringer och du är i andra sidan och du gråter och talar om att du fått en liten son, en theo-mannen, en supersöt sådan.
jag minns hur jag åkte upp till bb med din pappa och anna, och när jag fick se dig och theo tillsammans första gången, jag börjar nästan gråta nu. jag minns faktiskt hur jag stolt bytte den första blöjan på theo. jag minns också hur vi sjuksköterskorna bäddade påå golvet åt mig på ditt rum och där sov du och jag, och theo i ett annat rum, för han klarade sig inte utan andningshjälp. men han var stark :D jag minns hur vi mitt i natten gick runt på sjukhuset och handlade chips i automaten, och hur vi snodde glass i matsalen XD ahaha, du och jag..
jag vet att mycket gått fel den senaste tiden.
ibland får jag sån ångest för att jag flyttade. hade jag kunnat
hjälpa dig för att inte hamna där du är nu?
är det mitt fel att jag försvann och lämnade dig?
men oavsett allt, så ska du veta att
jag älskar dig Ronia Pedersen.
du är och kommer alltid att vara den vän som står mig närmst.
1994 till föralltid?
det är väl så vi alltid sagt?
as we go on, we remember, all the times we had together
and as our lives change, come whatever
we will still be, friends forever
jag vet att tiden har förändrats, att det inte längre är du och jag
som det alltid var förut. minnen spelas upp om och om igen
i princip dagligen. jag har och har haft många vänner men aldrig
någon som dig, aldrig den där riktigt bästa vännen, någon man
tillbringat så mycket tid tillsammans med och alltid ställt upp och funnits där. även om vi inte ses längre, så kallar jag dig bästa vän. för det försvinner inte, inte så starka känslor, aldrig.
jag minns så väl när du bodde hos mig en hel sommar,
du fick egen säng, egen garderob, eget allt.
syster ungefär.
jag minns så väl när du och jag var hos tandläkaren när du skojade
att du blivit tjock, jovisst tänkte jag, du som aldrig ägt en del fett.
jag minns så väl när du skickade ett sms till mig och sa att du
hade något att berättade, och hur snabbt jag cyklade hem till dig.
när du bad mig lägga en hand på din mage och du sa att där faktiskt fanns ett liv. jag minns så väl hur jag grät. du var ju bara femton år?!
jag minns så väl all tid, de nio månaderna, jag måste erkänna att du var riktigt tjock ronia, haha, förlåt, men till och med ditt ansikte såg ut som en köttbulle, min köttbullebästis :D
jag minns så väl natten till den 11 februari, klockan var 03.40 något och min mobil ringer och du är i andra sidan och du gråter och talar om att du fått en liten son, en theo-mannen, en supersöt sådan.
jag minns hur jag åkte upp till bb med din pappa och anna, och när jag fick se dig och theo tillsammans första gången, jag börjar nästan gråta nu. jag minns faktiskt hur jag stolt bytte den första blöjan på theo. jag minns också hur vi sjuksköterskorna bäddade påå golvet åt mig på ditt rum och där sov du och jag, och theo i ett annat rum, för han klarade sig inte utan andningshjälp. men han var stark :D jag minns hur vi mitt i natten gick runt på sjukhuset och handlade chips i automaten, och hur vi snodde glass i matsalen XD ahaha, du och jag..
jag vet att mycket gått fel den senaste tiden.
ibland får jag sån ångest för att jag flyttade. hade jag kunnat
hjälpa dig för att inte hamna där du är nu?
är det mitt fel att jag försvann och lämnade dig?
men oavsett allt, så ska du veta att
jag älskar dig Ronia Pedersen.
du är och kommer alltid att vara den vän som står mig närmst.
1994 till föralltid?
det är väl så vi alltid sagt?
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/amandabjernalt/322861091/