Thursday 9 October 2008 photo 1/2
|
Nu har jag klottrat ihop nått igen ;D
Jag skriker stummt:
Fatta jag älskar dej! Vänd dej om! SE PÅ MEJ!
Ser din ryggtavla. Hör dej gråta. Du gråter tyst. Små, små snyftningar. Ögonen är översvämmade sjöar, tårarna är floder i ditt vackra ansikte. Mascaran rinner nerför dina kinder, ditt ansikte är förvridet i sorg, men du är så vacker, så underbar.
Fattar du inte? Min röst är en svag viskning.
Du sätter sakta de ena benet framför det andra. Sakta går du, sedan snabbare och snabbare. Du springer. Jag får skynda mej så att du inte försvinner.
Du snubblar i dina höga klackar. Ramlar omkull. Du skrappar upp ditt knä. Det går hål på taitsen. Blodet rinner längs med benet. Du svär och sparkar av dej dina skor. Du krypper ihop. Sitter med knäna uppdragna o armarna runt om benen. Knäna blir böta av dina tårar.
"Varför?" Din viskning är knappt hörbar.
"Du vet varför" viskar jag i ditt öra. "Du vet..."
Du reser dej upp, tar dina skor i handen. Går barfota i den kalla kvällen. Jag går efter, en liten bit bakom.
Du närmar dej plattsen.
"Det var inte meningen att såra dej. Jag stog inte ut. Förlåt" säger jag.
Du är framme. Du rammlar ihop, gråter i ett ögonblicks evighet. Du sätter dej upp. Torkar dina tårar.
"Snälla förlåt mej. Jag älskar dej"
Du ser rakt fram. Tårarna börjar rinna igen.
Du öppnar munnen, sitter tyst. Ditt vackra hår täcker nästan hela din rygg. Jag vill stryka dej över ryggen. Trösta dej. Säga att du snart kommer glömma mej.
"Jag kommer aldrig gömma dej" Du avbröt mina tankar, kunde du höra dom?. "Jag älskar dej"
Du började gråta.
En sten släpptes från mitt bröst. Du älskade mej. En tår rinner ner för min kind. Då ser jag ljuset. Jag kan inte. Kommer du klara dej?
"Men gumman är det här du är. Jag har letat överallt."
Han kommer. Du är lyckligare med honom. Du klarar dej. Jag går in i ljuset. Lämnar kyrkogården. Lämnar dej? Nej, du kommer altid vara i mitt hjärta. Alltid.
//Amanda
Jag skriker stummt:
Fatta jag älskar dej! Vänd dej om! SE PÅ MEJ!
Ser din ryggtavla. Hör dej gråta. Du gråter tyst. Små, små snyftningar. Ögonen är översvämmade sjöar, tårarna är floder i ditt vackra ansikte. Mascaran rinner nerför dina kinder, ditt ansikte är förvridet i sorg, men du är så vacker, så underbar.
Fattar du inte? Min röst är en svag viskning.
Du sätter sakta de ena benet framför det andra. Sakta går du, sedan snabbare och snabbare. Du springer. Jag får skynda mej så att du inte försvinner.
Du snubblar i dina höga klackar. Ramlar omkull. Du skrappar upp ditt knä. Det går hål på taitsen. Blodet rinner längs med benet. Du svär och sparkar av dej dina skor. Du krypper ihop. Sitter med knäna uppdragna o armarna runt om benen. Knäna blir böta av dina tårar.
"Varför?" Din viskning är knappt hörbar.
"Du vet varför" viskar jag i ditt öra. "Du vet..."
Du reser dej upp, tar dina skor i handen. Går barfota i den kalla kvällen. Jag går efter, en liten bit bakom.
Du närmar dej plattsen.
"Det var inte meningen att såra dej. Jag stog inte ut. Förlåt" säger jag.
Du är framme. Du rammlar ihop, gråter i ett ögonblicks evighet. Du sätter dej upp. Torkar dina tårar.
"Snälla förlåt mej. Jag älskar dej"
Du ser rakt fram. Tårarna börjar rinna igen.
Du öppnar munnen, sitter tyst. Ditt vackra hår täcker nästan hela din rygg. Jag vill stryka dej över ryggen. Trösta dej. Säga att du snart kommer glömma mej.
"Jag kommer aldrig gömma dej" Du avbröt mina tankar, kunde du höra dom?. "Jag älskar dej"
Du började gråta.
En sten släpptes från mitt bröst. Du älskade mej. En tår rinner ner för min kind. Då ser jag ljuset. Jag kan inte. Kommer du klara dej?
"Men gumman är det här du är. Jag har letat överallt."
Han kommer. Du är lyckligare med honom. Du klarar dej. Jag går in i ljuset. Lämnar kyrkogården. Lämnar dej? Nej, du kommer altid vara i mitt hjärta. Alltid.
//Amanda
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/amandaelisabeth/277965378/