aja vad ska man annars göra när man har tråkit ;)
____________________________________________________________________

Hon håller kappan hårt omkring sin lilla kropp för att hålla den kyliga oktoberkvällen borta.
Hon håller armarna hårt omkring sig för att skydda sig mot smärtan, för att det hål i bröstet där hjärtat en gång satt inte ska växa sig större.
Hennes hjärta, ligger kvar där på tröskeln till lägenheten.
Utslitet, söndertrampat, helt krossat.
Tårarna rinner längs med ansiktet och droppar ner från hennes haka.
Hon går med snabba steg på de tomma gatorna i ljuset av gatubelysningen.
Det ända som hörs är hennes hårda klackar mot asfalten och en ensam bil som åker några kvarter därifrån.
Hon sätter sig på bänken vid busshållsplatsen.
Hon andas snabbt, nästan hyperventilerar.
Huvudet stöder hon tungt i händerna.
Hur hon än försöker så får hon inte bort bilderna från vad hon precis sett.
Dem har liksom bänts fast i hjärnan.
Det är som en scen som spelas om och om igen, och det är som om hon upplever allt igen och igen.
Hon kan fortfarande känna värmen, lukten och stäningen som var i den lilla lägenheten.
Och hon ser de vidriga bilderna.
Två svettiga varma kroppar, omslingrade runt varandra i ljuset av ett ensamt stearinljus.
Hon hade bara vänt på klacken och gått igen.
Ingen av dem vaknade ens.
När hon sitter där kan hon inte låta bli att undra vad de kommer tänka när de vaknar nästa morgon och där i hallen, vid tröskeln ligger ett litet krossat hjärta kämpande för att slå sina sista utmattade slag.
Hon hör hur bussen rullar in vid hållplatsen.
Hon är den ända på bussen.
Det är kolsvart utanför fönstret och hon är alldeles ensam.
Helt totalt ensam.

//amanda

Annons

The photo has no tags

January 2011