January
Sunday 25 October 2009 photo 2/2
|
b a l a n s
Minns ni låg- och mellanstadiet när man fick lära sig gå balansgång på gympan? Den där nerfällbara trästången som man la en tjockmatta under också fick man träna på att gå hela vägen, utan att trilla ner. Man fick inte gå flera i taget för då började den skaka för mycket. Det var ganska svårt i början, men när man kommit på knepet gick det betydligt bättre. Titta framåt. Fäst inte blicken vid fötterna, då trillar du. Fäst blicken på målet, håll ut armarna, och behåll tyngden på bägge fötter så mycket du kan. Det är okej att hålla en fröken i handen i början.
Så mycket i mitt liv handlar om att hitta balans. Det är en ständig balansgång. Om vilka man umgås med. Hur mycket tid man ger åt mindre nödvändiga saker. Om att välja att göra något bra och tråkigt, eller kul men dumt. Om att älska människor omkring dig men att inte vara falsk. Om att tjäna Herren men av ett glatt hjärta. Om att inte vara bunden, men att inte använda sin frihet på fel sätt. Om att vara med kompisar som inte delar ens tro och värderingar, men att inte sälja sig. Om att vara människa och mänsklig, men kristen. Om att leva i den här världen, men inte av den. Om att vara med på festen, men ändå leva utav festen inombords. Om Allt. Allt. Allt.
Jag blir trött på det. Kan man inte bara vara? Det tar så mycket kraftansträngning att hela tiden hitta balans. Jag står där i mina ballerina skor och stirrar mig fördärvad på mina fötter där nere, som kämpar för att hålla mig på trästången.
Finns det inget knep?
Tänk om det kanske funkar som på lågstadiegympalektionen. Lyfta blicken. Vart är jag på väg? Vad vill jag med mitt liv? Vad längtar jag efter? Hitta en hand. Att stödja sig mot. Tyngden på bägge fötter så mycket som möjligt. Utmana inte ödet. Gör det inte svårare för dig. Överskatta inte din egen förmåga att hålla balansen.
Förresten kanske man måste ramla ett visst antal gånger för att lära sig. Kanske är det bättre att våga än ingenting alls. Kanske är det två olika förhållnings sätt till balansgången. Balletdansösen kanske övar in balansen från grunden. Hon lär sig först balansera på golvet i olika ställningar. Sen att balansera på vardera ben på stången. Hon ramlar inte. Hon tar ett steg i taget, varsamt följer hon instruktioner tills hon klarar av att gå hela stången felfritt och galant. En annan struntar i erfarenhet och förkunskap. Kliver upp på stången, går framåt, tar fallet och vet vad han ska lära sig till nästa gång. Men fram ska han. Orädd och envis lär han sig går felfritt över stången. Två attityder, samma resultat. Den ena har blåmärken och skråmor men känner stolthet att ha lärt sig på egen hand den svårlärda konsten som balletdansöser lär sig efter ändlösa ritualer.
Balletdansösen har inga skråmor eller blåmärken. Hon känner stolthet i att all hennes övning gav färdighet, att hon lärt sig från grunden.
Samma slutresultat, olika vägar dit.
Men båda vägar kräver uthållighet. Fokus på målet. Envishet. Och att inte ge upp. Vilja.
Fäst blicken framåt. Dit vill du. Dit ska du. Dit längtar du.
Ibland tror jag att jag fastnat i ett läge på stången där jag stirrar blint på mina fötter. Jag undrar hur det känns på att landa på tjockmattan. Jag drömmer om att vara med de andra barnen att spela fotboll på andra sidan hallen. Jag funderar på om det verkligen är så kul att gå balansgång just nu, jag kanske hellre vill lära mig något annat. Jag lägger märke till snörningen på mina balletskor och kvistarna i trästången, en liten skråma på tjockmattan och jag undrar vad som finns inuti.
Men tänk om jag lyfter blicken och ser framför mig ett strålande kärleksfullt och bekant ansikte. En Jesus som ger ifrån sig ett bländande ljus så att allt runtomkring försvinner i periferin. Allt jag hör är Jesu hjärta. Allt jag vill är framåt. In i hans famn. Hem. Framåt. Tänk om jag lyfter blicken och ser den glädje jag alltid längtat efter. Den glädje som är fotboll och ett mjukt fall på tjockmattan sammanlagt gånger hundra. Jag lyfter blicken och ser början mitten och slutet på allting. Jag ser sluttande gröna fält, jag ser snötäckta berg, jag ser böljande hav och strålande regnbågar, jag ser norrsken och regnskog, naturens skönhet och dess skapare. Allt detta finns i slutet av stången... Varför står jag här och tvekar?
Lyft min blick. Visa mig vem du är.
Psalm 91
Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga,
2 han säger: "I HERREN har jag min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på."
3 Han skall rädda dig från fågelfängarens snara och från den förödande pesten.
4 Med sina fjädrar skall han övertäcka dig, under hans vingar skall du finna tillflykt. Hans trofasthet är sköld och skärm.
5 Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger om dagen,
6 inte pesten som går fram i mörkret eller farsoten som härjar vid middagens ljus.
7 Om än tusen faller vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, så skall det inte drabba dig.
8 Med egna ögon skall du se hur de ogudaktiga får sitt straff.
9 Ty du har sagt att HERREN är ditt skydd, du har gjort den Högste till din tillflykt.
10 Ingen olycka skall drabba dig, ingen plåga närma sig din hydda.
11 Ty han skall ge sina änglar befallning om dig att bevara dig på alla dina vägar.
12 De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten.
13 Över lejon och huggormar skall du gå fram, du skall trampa ner unga lejon och drakar.
14 "Han håller mig kär och jag skall befria honom, jag skall beskydda honom, ty han känner mitt namn.
15 Han ropar till mig och jag svarar honom. Jag är med honom i nöden, jag skall rädda honom och ge honom ära.
16 Jag skall mätta honom med långt liv och låta honom se min frälsning."
Minns ni låg- och mellanstadiet när man fick lära sig gå balansgång på gympan? Den där nerfällbara trästången som man la en tjockmatta under också fick man träna på att gå hela vägen, utan att trilla ner. Man fick inte gå flera i taget för då började den skaka för mycket. Det var ganska svårt i början, men när man kommit på knepet gick det betydligt bättre. Titta framåt. Fäst inte blicken vid fötterna, då trillar du. Fäst blicken på målet, håll ut armarna, och behåll tyngden på bägge fötter så mycket du kan. Det är okej att hålla en fröken i handen i början.
Så mycket i mitt liv handlar om att hitta balans. Det är en ständig balansgång. Om vilka man umgås med. Hur mycket tid man ger åt mindre nödvändiga saker. Om att välja att göra något bra och tråkigt, eller kul men dumt. Om att älska människor omkring dig men att inte vara falsk. Om att tjäna Herren men av ett glatt hjärta. Om att inte vara bunden, men att inte använda sin frihet på fel sätt. Om att vara med kompisar som inte delar ens tro och värderingar, men att inte sälja sig. Om att vara människa och mänsklig, men kristen. Om att leva i den här världen, men inte av den. Om att vara med på festen, men ändå leva utav festen inombords. Om Allt. Allt. Allt.
Jag blir trött på det. Kan man inte bara vara? Det tar så mycket kraftansträngning att hela tiden hitta balans. Jag står där i mina ballerina skor och stirrar mig fördärvad på mina fötter där nere, som kämpar för att hålla mig på trästången.
Finns det inget knep?
Tänk om det kanske funkar som på lågstadiegympalektionen. Lyfta blicken. Vart är jag på väg? Vad vill jag med mitt liv? Vad längtar jag efter? Hitta en hand. Att stödja sig mot. Tyngden på bägge fötter så mycket som möjligt. Utmana inte ödet. Gör det inte svårare för dig. Överskatta inte din egen förmåga att hålla balansen.
Förresten kanske man måste ramla ett visst antal gånger för att lära sig. Kanske är det bättre att våga än ingenting alls. Kanske är det två olika förhållnings sätt till balansgången. Balletdansösen kanske övar in balansen från grunden. Hon lär sig först balansera på golvet i olika ställningar. Sen att balansera på vardera ben på stången. Hon ramlar inte. Hon tar ett steg i taget, varsamt följer hon instruktioner tills hon klarar av att gå hela stången felfritt och galant. En annan struntar i erfarenhet och förkunskap. Kliver upp på stången, går framåt, tar fallet och vet vad han ska lära sig till nästa gång. Men fram ska han. Orädd och envis lär han sig går felfritt över stången. Två attityder, samma resultat. Den ena har blåmärken och skråmor men känner stolthet att ha lärt sig på egen hand den svårlärda konsten som balletdansöser lär sig efter ändlösa ritualer.
Balletdansösen har inga skråmor eller blåmärken. Hon känner stolthet i att all hennes övning gav färdighet, att hon lärt sig från grunden.
Samma slutresultat, olika vägar dit.
Men båda vägar kräver uthållighet. Fokus på målet. Envishet. Och att inte ge upp. Vilja.
Fäst blicken framåt. Dit vill du. Dit ska du. Dit längtar du.
Ibland tror jag att jag fastnat i ett läge på stången där jag stirrar blint på mina fötter. Jag undrar hur det känns på att landa på tjockmattan. Jag drömmer om att vara med de andra barnen att spela fotboll på andra sidan hallen. Jag funderar på om det verkligen är så kul att gå balansgång just nu, jag kanske hellre vill lära mig något annat. Jag lägger märke till snörningen på mina balletskor och kvistarna i trästången, en liten skråma på tjockmattan och jag undrar vad som finns inuti.
Men tänk om jag lyfter blicken och ser framför mig ett strålande kärleksfullt och bekant ansikte. En Jesus som ger ifrån sig ett bländande ljus så att allt runtomkring försvinner i periferin. Allt jag hör är Jesu hjärta. Allt jag vill är framåt. In i hans famn. Hem. Framåt. Tänk om jag lyfter blicken och ser den glädje jag alltid längtat efter. Den glädje som är fotboll och ett mjukt fall på tjockmattan sammanlagt gånger hundra. Jag lyfter blicken och ser början mitten och slutet på allting. Jag ser sluttande gröna fält, jag ser snötäckta berg, jag ser böljande hav och strålande regnbågar, jag ser norrsken och regnskog, naturens skönhet och dess skapare. Allt detta finns i slutet av stången... Varför står jag här och tvekar?
Lyft min blick. Visa mig vem du är.
Psalm 91
Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga,
Visa toppen
Show footer