January
Monday 14 December 2009 photo 1/1
|
På hjärtat en Måndagskväll, några mil från arktiska polcirkeln, 5 minuter från Universitet, Vänortsvägen E59, där det behövs dammsugas:
Hem. Hem. Det är det enda alla går och tänker på. Jag vill bara bort. Hem. Koppla bort allt och alla. Sova. Ha TV-dagar. Sovmorgon. God frukost. Mys med familjen. Göteborg. Gå på stan. Träffa vänner man inte träffat på år och dar. Jag behöver andas. Reflektera. Ta nya tag. Ta steg tillbaka för att orka röra mig framåt igen. Jag behöver bli smittad av vänner som har Gud på hjärtat och hans Liv framför ögonen. Jag behöver vara i min egen kultur en stund.
Påminnas om att det finns riktig kärlek. Att saker och ting inte alltid går till som på universitetet. Att veta att ja är omtyckt som jag är, av de som verkligen känner mig och har gjort de under en längre tid.
Jag blir less på allt raggandes och ytlighet, druckna strul och hemsläp. Och less på att ingen reagerar. Att det är ett yttrande på osäkerhet, o tanken att de inte finns något annat sätt. Något renare. Finare. Tryggare. Kärleksfullare. Gör mig Tom. Ängslig att det är sanningen. Att det är fel på mig och inte världen.
En kompis fråga mig om jag var lesbisk i Fredags. jag blev mest schockad.. men samtidigt förstår jag tanken. För jag är ju typ helt ointresserad av de flesta killar. Jag vill ha en Man som Älskar Gud. Varför finns det så få? Eller varför syns inte de som finns?
Och så får det mig att tänka på om Mannen i mitt liv sitter och tänker precis likadant. Jag vill ha en Kvinna som Älskar Gud. Och om de finns, varför syns de inte?
Jag vill synas som en som älskar Gud. Jag vill ge bort mig själv till någon för en känsla. För en kväll. För att det är kul. För att jag är nyfiken. För att bevisa mitt värde. För att jag är full. Eller bara för att. Jag vill upptäcka det vackra Gud la ner i det hela. Relationen bör efterlikna hans villkorslösa, osjälviska kärlek.
Hur är man det i en främmande kultur som inte förstår en, och alla försök till att förklara låter som mesigaa ursäkter. Och alla "mår så bra ändå".
Ibland undrar jag hur jag ska kunna bära upp den bilden av Gud framför andra. Jag ser mig själv kånkandes på gammal oljemålning av Gud, inramad i en tjock stor graverad guldram. Ungefär som Jesus bar sitt kors, tyngs jag ner av dess vikt. Dess tyngd och betydelse. Och jag är alldeles för liten och svag för att hålla upp den för omvärlden. Jag räcker inte till. Mina krampaktiga försök att hålla den upprätt, och samtidigt se människan jag pratar med över dess kant.. De krampaktiga försöken handlar bara om mig.
Men att ta upp sitt kors var dag kanske innebär något annat. För om Jesus visade upp vem Gud var en gång för alla, och Jesus bor i mig, då kanske en tavla är överflödig. Då kanske jag kan bli en tavla målad av Gud, i mig.
Guds konstnärsateljé i mig. I dig. I oss.
Kristi liv och död, i mig. I dig. I oss.
Jag längtar efter något utom Synhåll. Det är jobbigt. Omotiverande. Svårt.
Men sant, Vill jag tro
Jag vill tro. Tror jag. Jag tror. Tror jag.
Tro.
Tisdag. Onsdag. Torsdag.
Hem. Hem. Det är det enda alla går och tänker på. Jag vill bara bort. Hem. Koppla bort allt och alla. Sova. Ha TV-dagar. Sovmorgon. God frukost. Mys med familjen. Göteborg. Gå på stan. Träffa vänner man inte träffat på år och dar. Jag behöver andas. Reflektera. Ta nya tag. Ta steg tillbaka för att orka röra mig framåt igen. Jag behöver bli smittad av vänner som har Gud på hjärtat och hans Liv framför ögonen. Jag behöver vara i min egen kultur en stund.
Påminnas om att det finns riktig kärlek. Att saker och ting inte alltid går till som på universitetet. Att veta att ja är omtyckt som jag är, av de som verkligen känner mig och har gjort de under en längre tid.
Jag blir less på allt raggandes och ytlighet, druckna strul och hemsläp. Och less på att ingen reagerar. Att det är ett yttrande på osäkerhet, o tanken att de inte finns något annat sätt. Något renare. Finare. Tryggare. Kärleksfullare. Gör mig Tom. Ängslig att det är sanningen. Att det är fel på mig och inte världen.
En kompis fråga mig om jag var lesbisk i Fredags. jag blev mest schockad.. men samtidigt förstår jag tanken. För jag är ju typ helt ointresserad av de flesta killar. Jag vill ha en Man som Älskar Gud. Varför finns det så få? Eller varför syns inte de som finns?
Och så får det mig att tänka på om Mannen i mitt liv sitter och tänker precis likadant. Jag vill ha en Kvinna som Älskar Gud. Och om de finns, varför syns de inte?
Jag vill synas som en som älskar Gud. Jag vill ge bort mig själv till någon för en känsla. För en kväll. För att det är kul. För att jag är nyfiken. För att bevisa mitt värde. För att jag är full. Eller bara för att. Jag vill upptäcka det vackra Gud la ner i det hela. Relationen bör efterlikna hans villkorslösa, osjälviska kärlek.
Hur är man det i en främmande kultur som inte förstår en, och alla försök till att förklara låter som mesigaa ursäkter. Och alla "mår så bra ändå".
Ibland undrar jag hur jag ska kunna bära upp den bilden av Gud framför andra. Jag ser mig själv kånkandes på gammal oljemålning av Gud, inramad i en tjock stor graverad guldram. Ungefär som Jesus bar sitt kors, tyngs jag ner av dess vikt. Dess tyngd och betydelse. Och jag är alldeles för liten och svag för att hålla upp den för omvärlden. Jag räcker inte till. Mina krampaktiga försök att hålla den upprätt, och samtidigt se människan jag pratar med över dess kant.. De krampaktiga försöken handlar bara om mig.
Men att ta upp sitt kors var dag kanske innebär något annat. För om Jesus visade upp vem Gud var en gång för alla, och Jesus bor i mig, då kanske en tavla är överflödig. Då kanske jag kan bli en tavla målad av Gud, i mig.
Guds konstnärsateljé i mig. I dig. I oss.
Kristi liv och död, i mig. I dig. I oss.
Jag längtar efter något utom Synhåll. Det är jobbigt. Omotiverande. Svårt.
Men sant, Vill jag tro
Jag vill tro. Tror jag. Jag tror. Tror jag.
Tro.
Tisdag. Onsdag. Torsdag.
Comment the photo
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/amandakristin/430688484/
Visa toppen
Show footer