January
Wednesday 21 April 2010 photo 2/2
|
vår i Abisko.
Hej Dagbok.
här sitter jag inbäddad i mitt rum på Vänorts.. Iklädd mjukiskläder, efter mat, efter dusch, efter springtur i solen. Det var då dagen började...
Inte under de timmarna jag labbade imorse, då jag åt lunch med mina vänner i centrumrestaurangen, då jag satt på föreläsning eller när jag räknade fyisk. Jag tror inte jag vaknade helt idag, förrän jag duschat och kommit hem. Då jag visste att nu har jag inget framför mig. Ingen jag ska vara med, vara inför. Nu har jag ingenting jag måste göra och ingen att anpassa mig efter. Kvällen är min, och det var längesen längesen jag hade en Egen kväll.
Jag är ingen klistermänniska. Jag är van med förändring. Att flödet av människor runtomkring mig förändras - och att det inte behöver vara något negativt. För de verkligen vännerna finns kvar, och de verkliga vännerna behöver man inte hålla i krampaktigt. Relationer, ja. Tycka om, ja. Vilja vara med, Ja! Men ingen klisterperson. Jag får klaustrofobi om jag förväntas vara med en person - bara för att. Även om det är en person jag älskar att vara med och trivs med så gillar jag inte förväntningen på att jag borde vara med personen ifråga. Bara för att personen ska ha någon att vara med. Personen finner trygghet i mig. Bra. det vill jag ge. Den personen vill jag vara, så vill jag älska min medmänniska. Men jag kan inte hjälpa den klaustrofobi det kan ge mig..
Men det är bara att svälja och ge. För den tryggheten vill jag ge någon annan, och särskilt henne. För jag tycker om henne. Så mycket.
Men det är knäppt att en sådan grej ger mig klaustrofobi. Frihetssökande.
Annan grej jag inte gillar är när grej läggs på grej, innan man ens hinner göra något med den första grejen. Att allt ska komma samtidigt utan att man har chans att göra något. Dessa grejer, också de är förväntningar. Från andra, från mig själv... Saker jag Borde. Men egentligen Borde jag ju rädda världen, jag Borde sälja allt jag har och ge bort till fattiga, jag Borde källsortera, Jag borde ge alla i min omgivning mycket mer uppmärksamhet än mig själv... Eller? Borde har ju inget slut. Så där kan man inte leva. Man får tänka smart. Jag borde ju inte göra något av de ovanstående Borden om jag inte vill det. För då blir det hjärtlös och därmed felriktad handling.
Så frågan är inte vad jag borde, utan vad jag vill.
Jag vill göra allting så gott jag kan i min värld. Men Allt kan jag inte, och om det ska komma inifrån, då måste inifrån må bra. Därför kan jag inte gör allt jag borde,men jag vill rikta min vilja. Så att det jag vill, det är sånt som världen vill. Det jag vill ska vara sånt jag verkligen Vill. Och jag vill en hel del grejer, och det jag vill mest av allt - det ska jag ta vara på.
Men det är min ständiga bön, Gud forma min vilja efter din. Så att jag längtar efter det som är gott, så att jag bygger mitt liv på det som håller, så att jag kan älska andra så som du älskat mig. Det jag gör, det jag säger, låt det komma inifrån, helhjärtat, på äkta. Så att jag kan lita på mig själv och andra kan lita på mig. Jag vill vara på riktigt.
Natur är något av det finaste jag vet. Tänk att bo i Norge vid en fjord och roten av ett berg. Tänk att varje morgon ta ett steg ut på trappen. Alla ens bekymmer - om allt det där vi fyller våra vardagshjärnor med - måste krympa något otroligt när man blickar ut över bergstopparna. Det är en daglig påminnelse om hur små vi är, i jämförelse med bergen. Och om han som skapat bergen, är otrolig tmycket större än bergen, och har skapat oss, och bryr sig om oss. ... Varför varför ska vi oroa oss då? Vad har betydelse bredvid en massiv bergskedja förutom skönheten och glädjen att få leva och se? Jag blir helt lycklig när jag får vistas på vackra ställen. Och att få röra mig i dem, på en bräda eller till fots... Det är en sådan gåva. Det är så rätt, det är en sån glädje - och jag vet att det gläder Gud. Att få se sina barn njuta av hans skapelse. Att leka i den lekpark han byggt.
Jag vill leva i den påminnelsen. Jag vill bildligt leva vid bergen. Vid foten av det som är större än jag, jag vill blicka upp på Hans majestätiska verk när jag blickar ut genom mitt fönster. Varje morgon när jag lämnar mitt hus vill jag lämna småbekymren bakom mig och leva i sanningen att jag är ett litet välsignat barn utan anledning att oroa mig - för jag är för liten för att göra något åt saken ändå.
Skönheten i det runtomkring blir så tydligt, kärleken som är nedlagd blir till glädje i mig. Det bara spritter till i maggropen liksom!
Jag var i Abisko med två kompisar som inte alls tror på Gud. De kopplar inte alls en naturupplevelse till något med gudomlighet att göra - medans det är något av det första jag tänker på. Helt spontant känner jag mig nära verkligheten, nära början, nära alfa och omega, nära Gud i naturen. det är som att man ser klart och kan andas på riktigt. Som om man är väldigt nära något som är väldigt rent - väldigt oförstört, och man är sig själv. För mig är det som att jag kommer så nära skaparen jag kan, då en äkta konstnär lägger ner sin själ i sin skapelse. Gud finns där, hans omtanke och design i varje bergrygg och snötäcke.
De tycker det är konstigt att jag säger "Snyggt" om natur. Det är sånt som man säger om kläder, inredning, etc. Inte naturen. Men med snyggt menar jag verkligen, Snyggt. snyggt tänkt, Gud, snyggt gjort. Snygg natur, snygg design på det hela. Genomtänkt med Oändlig variation och unikt in i minsta detalj. Snyggt!
Men de känner inte igen någon gudomlighet i det hela. De anar nog någonting... men de vet inte vad det är.
Svammelsvammelsvammel. Det är nog bra att få svamla ibland..
krams på er
Hej Dagbok.
här sitter jag inbäddad i mitt rum på Vänorts.. Iklädd mjukiskläder, efter mat, efter dusch, efter springtur i solen. Det var då dagen började...
Inte under de timmarna jag labbade imorse, då jag åt lunch med mina vänner i centrumrestaurangen, då jag satt på föreläsning eller när jag räknade fyisk. Jag tror inte jag vaknade helt idag, förrän jag duschat och kommit hem. Då jag visste att nu har jag inget framför mig. Ingen jag ska vara med, vara inför. Nu har jag ingenting jag måste göra och ingen att anpassa mig efter. Kvällen är min, och det var längesen längesen jag hade en Egen kväll.
Jag är ingen klistermänniska. Jag är van med förändring. Att flödet av människor runtomkring mig förändras - och att det inte behöver vara något negativt. För de verkligen vännerna finns kvar, och de verkliga vännerna behöver man inte hålla i krampaktigt. Relationer, ja. Tycka om, ja. Vilja vara med, Ja! Men ingen klisterperson. Jag får klaustrofobi om jag förväntas vara med en person - bara för att. Även om det är en person jag älskar att vara med och trivs med så gillar jag inte förväntningen på att jag borde vara med personen ifråga. Bara för att personen ska ha någon att vara med. Personen finner trygghet i mig. Bra. det vill jag ge. Den personen vill jag vara, så vill jag älska min medmänniska. Men jag kan inte hjälpa den klaustrofobi det kan ge mig..
Men det är bara att svälja och ge. För den tryggheten vill jag ge någon annan, och särskilt henne. För jag tycker om henne. Så mycket.
Men det är knäppt att en sådan grej ger mig klaustrofobi. Frihetssökande.
Annan grej jag inte gillar är när grej läggs på grej, innan man ens hinner göra något med den första grejen. Att allt ska komma samtidigt utan att man har chans att göra något. Dessa grejer, också de är förväntningar. Från andra, från mig själv... Saker jag Borde. Men egentligen Borde jag ju rädda världen, jag Borde sälja allt jag har och ge bort till fattiga, jag Borde källsortera, Jag borde ge alla i min omgivning mycket mer uppmärksamhet än mig själv... Eller? Borde har ju inget slut. Så där kan man inte leva. Man får tänka smart. Jag borde ju inte göra något av de ovanstående Borden om jag inte vill det. För då blir det hjärtlös och därmed felriktad handling.
Så frågan är inte vad jag borde, utan vad jag vill.
Jag vill göra allting så gott jag kan i min värld. Men Allt kan jag inte, och om det ska komma inifrån, då måste inifrån må bra. Därför kan jag inte gör allt jag borde,men jag vill rikta min vilja. Så att det jag vill, det är sånt som världen vill. Det jag vill ska vara sånt jag verkligen Vill. Och jag vill en hel del grejer, och det jag vill mest av allt - det ska jag ta vara på.
Men det är min ständiga bön, Gud forma min vilja efter din. Så att jag längtar efter det som är gott, så att jag bygger mitt liv på det som håller, så att jag kan älska andra så som du älskat mig. Det jag gör, det jag säger, låt det komma inifrån, helhjärtat, på äkta. Så att jag kan lita på mig själv och andra kan lita på mig. Jag vill vara på riktigt.
Natur är något av det finaste jag vet. Tänk att bo i Norge vid en fjord och roten av ett berg. Tänk att varje morgon ta ett steg ut på trappen. Alla ens bekymmer - om allt det där vi fyller våra vardagshjärnor med - måste krympa något otroligt när man blickar ut över bergstopparna. Det är en daglig påminnelse om hur små vi är, i jämförelse med bergen. Och om han som skapat bergen, är otrolig tmycket större än bergen, och har skapat oss, och bryr sig om oss. ... Varför varför ska vi oroa oss då? Vad har betydelse bredvid en massiv bergskedja förutom skönheten och glädjen att få leva och se? Jag blir helt lycklig när jag får vistas på vackra ställen. Och att få röra mig i dem, på en bräda eller till fots... Det är en sådan gåva. Det är så rätt, det är en sån glädje - och jag vet att det gläder Gud. Att få se sina barn njuta av hans skapelse. Att leka i den lekpark han byggt.
Jag vill leva i den påminnelsen. Jag vill bildligt leva vid bergen. Vid foten av det som är större än jag, jag vill blicka upp på Hans majestätiska verk när jag blickar ut genom mitt fönster. Varje morgon när jag lämnar mitt hus vill jag lämna småbekymren bakom mig och leva i sanningen att jag är ett litet välsignat barn utan anledning att oroa mig - för jag är för liten för att göra något åt saken ändå.
Skönheten i det runtomkring blir så tydligt, kärleken som är nedlagd blir till glädje i mig. Det bara spritter till i maggropen liksom!
Jag var i Abisko med två kompisar som inte alls tror på Gud. De kopplar inte alls en naturupplevelse till något med gudomlighet att göra - medans det är något av det första jag tänker på. Helt spontant känner jag mig nära verkligheten, nära början, nära alfa och omega, nära Gud i naturen. det är som att man ser klart och kan andas på riktigt. Som om man är väldigt nära något som är väldigt rent - väldigt oförstört, och man är sig själv. För mig är det som att jag kommer så nära skaparen jag kan, då en äkta konstnär lägger ner sin själ i sin skapelse. Gud finns där, hans omtanke och design i varje bergrygg och snötäcke.
De tycker det är konstigt att jag säger "Snyggt" om natur. Det är sånt som man säger om kläder, inredning, etc. Inte naturen. Men med snyggt menar jag verkligen, Snyggt. snyggt tänkt, Gud, snyggt gjort. Snygg natur, snygg design på det hela. Genomtänkt med Oändlig variation och unikt in i minsta detalj. Snyggt!
Men de känner inte igen någon gudomlighet i det hela. De anar nog någonting... men de vet inte vad det är.
Svammelsvammelsvammel. Det är nog bra att få svamla ibland..
krams på er
Visa toppen
Show footer