January
Sunday 23 May 2010 photo 1/1
|
Gud poängtera något för mig idag.
Gårdagens festkväll var stundom rolig, stundom tragisk och deprimerande.
Tomhet. Sökande efter bekräftelse. Ett spel. En fasad som ljuger. Falskhet. Ego. Förvrängd. Omogenhet. Tvivel. Självisk kärlek. Avsaknad av kärlek. Ytlighet. Vilsenhet. Blindhet. Jagande efter vind.
Så många människor. Så långt från sanning. Så många vänner, så många bekanta. En hel värld. Lost and broken.
Otilräcklig. Dålig. Jag gör inte nog. Jag kan inte. Jag orkade inte. Jag saknar ord. Jag saknar vishet, insikt, förståelse, förklaringar, åsikter, erfarenhet, tröst och sanning. Jag räcker inte till till dem jag vill räcka till. Jag öppnar min mun och den förblir tom. Tänk om jag kunde öppna ögon, tänk om ord från min mun kunde bryta ner falskhet och bygga upp sanning, tänk om jag kunde förändra, tänk om jag kunde ge allt och att vilsna kunde hitta hem, på grund av mitt liv. Tänk om. Men jag orkar inte. Jag kan inte. Jag räcker inte till. Jag räcker inte till: det går mig över huvudet, jag släpar tyngden bakom mig. Jag tyngs ner av bördan. Det är tungt.
Och inte bara andra människor. I mitt liv. Hur kan jag veta vad som är rätt för mig? Hur ska jag agera? Hur ska jag tänka, vad ska jag göra? Hur ska jag välja mina vänner, min omgivning?
Efter en natt med vänner som söker kärleken, som hoppar upp och ner berusade och i takt med musiken, efter en efterfest, då 5 i 4 raggen droppar av par efter par, efter glad sång och glada människor, kramar och lek, landar jag i min säng. Sover och vaknar vid 10. Söndag. Ja.
Jag läste i Domarboken 7. Om Gideon. Som besegrar malakiterna. Till en början har en armé på 10000, men efter diverse prov (på Guds befallning) minskar Gud antalet till 300. Orsak? Att armén är för stor, för bra. Så att om de vinner, då är det för lätt för Israel att säga ta äran, att säga att det var Israel som besegrade malakiterna. Men Gud vill tydliggöra igen, att det är inte Israel som gör det, utan Gud. Gud besegrar. Om armén är 1 person, 300 personer eller 10 000 är för Gud helt oväsentligt. Det enda Gud gör sig beroende av är vår lydnad, vår villighet att gå hans väg. Gud använder. utan Gud, inget Israel.
I kyrkan under lovsången knackar en kvinna jag inte känner mig på axeln och räcker mig en servett. Nerskrivet på den står det "Ta inte bort din blick från mig säger Jesus"
Efter lovsång börjar predikan...
"Idag tänkte jag prata om begränsningar..."
Point taken.
Du. inte jag. Min blick på dig. Inte mig. Inte de omkring mig. Jesus, på dig vill jag fästa min blick. ditt liv. din kärlek. din kraft.
Och under resten av dagen, då tankarna gick till vänner, til omständighet, till vardag, blickade jag uppåt, inåt, till skapare till kärleksfulla Fader, till Fixare, till hjälpare, till han som ger goda gåvor.. Och frid återfanns. Frid jag inte känt på länge.
Jesus,
vilsen värld i din hand.
Gårdagens festkväll var stundom rolig, stundom tragisk och deprimerande.
Tomhet. Sökande efter bekräftelse. Ett spel. En fasad som ljuger. Falskhet. Ego. Förvrängd. Omogenhet. Tvivel. Självisk kärlek. Avsaknad av kärlek. Ytlighet. Vilsenhet. Blindhet. Jagande efter vind.
Så många människor. Så långt från sanning. Så många vänner, så många bekanta. En hel värld. Lost and broken.
Otilräcklig. Dålig. Jag gör inte nog. Jag kan inte. Jag orkade inte. Jag saknar ord. Jag saknar vishet, insikt, förståelse, förklaringar, åsikter, erfarenhet, tröst och sanning. Jag räcker inte till till dem jag vill räcka till. Jag öppnar min mun och den förblir tom. Tänk om jag kunde öppna ögon, tänk om ord från min mun kunde bryta ner falskhet och bygga upp sanning, tänk om jag kunde förändra, tänk om jag kunde ge allt och att vilsna kunde hitta hem, på grund av mitt liv. Tänk om. Men jag orkar inte. Jag kan inte. Jag räcker inte till. Jag räcker inte till: det går mig över huvudet, jag släpar tyngden bakom mig. Jag tyngs ner av bördan. Det är tungt.
Och inte bara andra människor. I mitt liv. Hur kan jag veta vad som är rätt för mig? Hur ska jag agera? Hur ska jag tänka, vad ska jag göra? Hur ska jag välja mina vänner, min omgivning?
Efter en natt med vänner som söker kärleken, som hoppar upp och ner berusade och i takt med musiken, efter en efterfest, då 5 i 4 raggen droppar av par efter par, efter glad sång och glada människor, kramar och lek, landar jag i min säng. Sover och vaknar vid 10. Söndag. Ja.
Jag läste i Domarboken 7. Om Gideon. Som besegrar malakiterna. Till en början har en armé på 10000, men efter diverse prov (på Guds befallning) minskar Gud antalet till 300. Orsak? Att armén är för stor, för bra. Så att om de vinner, då är det för lätt för Israel att säga ta äran, att säga att det var Israel som besegrade malakiterna. Men Gud vill tydliggöra igen, att det är inte Israel som gör det, utan Gud. Gud besegrar. Om armén är 1 person, 300 personer eller 10 000 är för Gud helt oväsentligt. Det enda Gud gör sig beroende av är vår lydnad, vår villighet att gå hans väg. Gud använder. utan Gud, inget Israel.
I kyrkan under lovsången knackar en kvinna jag inte känner mig på axeln och räcker mig en servett. Nerskrivet på den står det "Ta inte bort din blick från mig säger Jesus"
Efter lovsång börjar predikan...
"Idag tänkte jag prata om begränsningar..."
Point taken.
Du. inte jag. Min blick på dig. Inte mig. Inte de omkring mig. Jesus, på dig vill jag fästa min blick. ditt liv. din kärlek. din kraft.
Och under resten av dagen, då tankarna gick till vänner, til omständighet, till vardag, blickade jag uppåt, inåt, till skapare till kärleksfulla Fader, till Fixare, till hjälpare, till han som ger goda gåvor.. Och frid återfanns. Frid jag inte känt på länge.
Jesus,
vilsen värld i din hand.
Visa toppen
Show footer