gråtit halva dan, skrattat hela kvällen.

går 20årskrisen över när man fyller 21? Bara en vecka kvar!:D

jag fattar inte riktigt det här med känslor och hur de vänder fram och tillbaka.. Det har vart kul att komma upp till Lule igen, men på nåt sätt så tungt. Osäkerheten i om jag ska få ett job som jag nästan hade men inte, fattigheten och att veta att man typ inte har råd att göra nåt (åka bräda), vänner som helt plötsligt är mycket längre bort än vanligt, både i distans och i sinne, och rastlösheten av att inte kunna göra allt man vill... En liten folkhop runt sig, som man trots allt är mycket olik. Vissa har det enkelt, är det vad man gör det till verkligen? Eller är det svårt, på riktigt? Alla är olika. Vissa dagar känns skillnaden som världens glapp. Man glappar. Jag känner mig ensammast i världen om att vara som mig.

Men jag är ju inte gravid. Jag har ingen allvarlig sjukdom. Sara matade mig med riktig mat idag. Ingen har dött.
Le, Kristin. Det löser sig nog saduse.

Annons

The photo has no tags

February 2011