april
fredag 27 februari 2009 bild 1/1
|
osagda tankar, gnat och grubbel
27/2
ikväll kom diset som ett rus från ingenstans. med ett sinne för uppror och nerklankande, näst sista dagen i februari klädde jag mig dumdristigt i vita skor. ljuset höll sig vaket tills snön i ringar seglade från gråa moln ner över stenstaden. dränk av kaffe och surrande från ett café mot gatan blev långa fyrtio minuter korta. den tunna nya kappan i syfte för solsken lät snällt in den kalla luften genom de svarta ärmarna. en flykt på 200 meter hemifrån fick mina sulor att svalna avsedvärt och snart kändes inte längre småstenen mellan tygskorna och den vattenprydda asfalten. tills sent gömde jag mig under dun och kuddar med ett hjärta vilandes mot axeln innanför det varma röda teglet. där spelar det ingen roll om minus hugger och slår, för där pryds rummen av te doft och varm kamin. när solen svikit och klockan blivit sen pryddes halsen av hjärtats sjal och ärmar i tunnan tyg. vårdiset och fukten kastade sig i famnen när jag stängde dörren mot det röda teglet. gräset var som av florsocker pudrat och an efter an trängde cykelvägsvattnet in i de nu inte längre så vita skorna. kvällen påminde i all sin prakt om vårnätterna under gatlyktorna när kalluften sprängdes av varma rader mellan husen. men ikväll var det tyst och leende meningar förblev osagda. men med huvudet något bräckligt och en ledsen min på läppen välkomnade jag ändå vinddraget som bångstyrigt gjorde kappan kall. tanken på det omslutande diset blev märkligt nog tydligt och för 200 meter en vän utan öron. och hur jag än tryckte det ner det i bakhuvudets skamvrå, kände nog taket under himlen precis som jag denna kväll. för inte kan jag hindra att en saknad efter dig sköljer över mig ibland.
men de tankarna sparar jag till tysta öron
27/2
ikväll kom diset som ett rus från ingenstans. med ett sinne för uppror och nerklankande, näst sista dagen i februari klädde jag mig dumdristigt i vita skor. ljuset höll sig vaket tills snön i ringar seglade från gråa moln ner över stenstaden. dränk av kaffe och surrande från ett café mot gatan blev långa fyrtio minuter korta. den tunna nya kappan i syfte för solsken lät snällt in den kalla luften genom de svarta ärmarna. en flykt på 200 meter hemifrån fick mina sulor att svalna avsedvärt och snart kändes inte längre småstenen mellan tygskorna och den vattenprydda asfalten. tills sent gömde jag mig under dun och kuddar med ett hjärta vilandes mot axeln innanför det varma röda teglet. där spelar det ingen roll om minus hugger och slår, för där pryds rummen av te doft och varm kamin. när solen svikit och klockan blivit sen pryddes halsen av hjärtats sjal och ärmar i tunnan tyg. vårdiset och fukten kastade sig i famnen när jag stängde dörren mot det röda teglet. gräset var som av florsocker pudrat och an efter an trängde cykelvägsvattnet in i de nu inte längre så vita skorna. kvällen påminde i all sin prakt om vårnätterna under gatlyktorna när kalluften sprängdes av varma rader mellan husen. men ikväll var det tyst och leende meningar förblev osagda. men med huvudet något bräckligt och en ledsen min på läppen välkomnade jag ändå vinddraget som bångstyrigt gjorde kappan kall. tanken på det omslutande diset blev märkligt nog tydligt och för 200 meter en vän utan öron. och hur jag än tryckte det ner det i bakhuvudets skamvrå, kände nog taket under himlen precis som jag denna kväll. för inte kan jag hindra att en saknad efter dig sköljer över mig ibland.
men de tankarna sparar jag till tysta öron
Kommentera bilden
1 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/amelieastander/337268949/
Visa toppen
Visa sidfoten