March
Wednesday 13 January 2010 photo 1/1
|
Kommer du ihåg den där känslan, den där känslan som riktigt svider inom dig.
Som den gången du blev vald sist på gymnastiken i skolan, minns du den känslan? Så är mitt liv.
Vet du hur det känns när det svider inom dig? Såren som aldrig läker? Såren som ingen läkare i världen kan sy ihop.
Vet du hur det känns att svälja skiten och le, såren på utsidan läkar ju men såren inom dig - läker aldrig.
Vet du hur ont det gör när en vuxen människa går över gränsen och gör det som ingen, vuxen som barn ska göra. När en vuxen människa kliver in och tar din kropp ifrån dig. Men forförande - såren på utsidan läker men såren inom dig fortsätter blöda, fortsätter svida.
Minns du hur nervöst du var när du stod där framför din nya klass, alla blickar, flin och viskningar om dig. Minns du hur rädd du var just då? Minns du hur ingen ville leka med dig? Minns du? Jag gör. Jämt.
Minns du slagen, hoten och åren av kaos? minns du hur du smög in å toaletten och skar dig? Minns du hur alla kallade dig emo? "SKÄR DIG MER EMOUNGE!" Och det gjorde du, du skar och skar tills mörkret blev kompakt runt dig. DU skar sönder ditt liv, undertiden dina klasskompisar gick ut nian satt du i ett vitt kalt rum på en psykavdelning och skar dig. Minns du? Minns du vad du tänkte då? "Ja, nu skär jag mig... som ni sa, jag är inte värd något annat".
Minns du pillerdimman och dödslängtan? Hur du planerade ditt självmord?
Minns du hur du kände då? Jag minns. Jämt.
Men såren på utsidan är läkta, kvar finns ett nät av ärr, runt, över och under, ärren som påminner, som hånar från varje hörn, som väser budskap som enbart du kan höra. "Ärren läker fint", säger ni nu. "Du är stark", ler ni men för bara några år sedan sa ni "skär dig mer EMOUNGE!" Och den värsta repliken var "din pappa knullad dig för du är så äcklig!" Och jag nickade. Jag log, svälj skiten och le.
Men nu... nu står jag här, framför dem som en gång gjorde mig så illa och jag tänker "nu, nu är det fan eran tur". Och ja, det är eran tur... nu är det jag som bestämmer, nu är det min tur och jag tänker aldrig be om nåd, jag tänker aldrig svälja skiten och le. Eftersom det är ni, ni som förtjänar det kaos jag levt i. Nästa gång skär jag sönder era vener med ett slött rakblad och sen vill jag se vem som tål mest. du eller jag? Jag ska sitta där bredvid dig när du skriker i panik, när läkarna suckar och höjer på ögonbrynen. "Ännu en av dem... självskadare, sy ihop henne och åk hem". Sagt och gjort. Jag vill se hur många timmar du får vänta undertiden du har armen i högläge och känseln är död.
Jag vill se när du blir inlåst i ett vitt rum där allt är okrossbart, när du desperat skriker efter hjälp men ingen hör. När dörren är låst och världen skrattar åt dig.
Då ska jag sitta bredvid och säga "undrar vem som är äcklig nu".
(Till dig, du vet vem du är och jag vet att du läser det här, eftersom du är såååå intresserad av mitt liv och bevakar anonymt.)
Som den gången du blev vald sist på gymnastiken i skolan, minns du den känslan? Så är mitt liv.
Vet du hur det känns när det svider inom dig? Såren som aldrig läker? Såren som ingen läkare i världen kan sy ihop.
Vet du hur det känns att svälja skiten och le, såren på utsidan läkar ju men såren inom dig - läker aldrig.
Vet du hur ont det gör när en vuxen människa går över gränsen och gör det som ingen, vuxen som barn ska göra. När en vuxen människa kliver in och tar din kropp ifrån dig. Men forförande - såren på utsidan läker men såren inom dig fortsätter blöda, fortsätter svida.
Minns du hur nervöst du var när du stod där framför din nya klass, alla blickar, flin och viskningar om dig. Minns du hur rädd du var just då? Minns du hur ingen ville leka med dig? Minns du? Jag gör. Jämt.
Minns du slagen, hoten och åren av kaos? minns du hur du smög in å toaletten och skar dig? Minns du hur alla kallade dig emo? "SKÄR DIG MER EMOUNGE!" Och det gjorde du, du skar och skar tills mörkret blev kompakt runt dig. DU skar sönder ditt liv, undertiden dina klasskompisar gick ut nian satt du i ett vitt kalt rum på en psykavdelning och skar dig. Minns du? Minns du vad du tänkte då? "Ja, nu skär jag mig... som ni sa, jag är inte värd något annat".
Minns du pillerdimman och dödslängtan? Hur du planerade ditt självmord?
Minns du hur du kände då? Jag minns. Jämt.
Men såren på utsidan är läkta, kvar finns ett nät av ärr, runt, över och under, ärren som påminner, som hånar från varje hörn, som väser budskap som enbart du kan höra. "Ärren läker fint", säger ni nu. "Du är stark", ler ni men för bara några år sedan sa ni "skär dig mer EMOUNGE!" Och den värsta repliken var "din pappa knullad dig för du är så äcklig!" Och jag nickade. Jag log, svälj skiten och le.
Men nu... nu står jag här, framför dem som en gång gjorde mig så illa och jag tänker "nu, nu är det fan eran tur". Och ja, det är eran tur... nu är det jag som bestämmer, nu är det min tur och jag tänker aldrig be om nåd, jag tänker aldrig svälja skiten och le. Eftersom det är ni, ni som förtjänar det kaos jag levt i. Nästa gång skär jag sönder era vener med ett slött rakblad och sen vill jag se vem som tål mest. du eller jag? Jag ska sitta där bredvid dig när du skriker i panik, när läkarna suckar och höjer på ögonbrynen. "Ännu en av dem... självskadare, sy ihop henne och åk hem". Sagt och gjort. Jag vill se hur många timmar du får vänta undertiden du har armen i högläge och känseln är död.
Jag vill se när du blir inlåst i ett vitt rum där allt är okrossbart, när du desperat skriker efter hjälp men ingen hör. När dörren är låst och världen skrattar åt dig.
Då ska jag sitta bredvid och säga "undrar vem som är äcklig nu".
(Till dig, du vet vem du är och jag vet att du läser det här, eftersom du är såååå intresserad av mitt liv och bevakar anonymt.)
Directlink:
http://dayviews.com/analogic/437215253/
Visa toppen
Show footer