July
Friday 31 July 2009 photo 4/14
|
Ingen aning om vilken bild jag tog nu, orkade inte hämte hårddisken så jag tog någon av de bilderna jag hade liggandes på datorn. Ser förmodligen åt helvete ut men, men...
Jag kunde knappt somna igår kväll, låg och funderade i evigheter på hur jag skulle fortsätta. Så jag var helt enkelt tvungen att skriva ner delar av det jag kom på direkt när jag vaknade nu på morgonen, enjoy! ^^
(är uppe i sex sidor nu)
Del 1 http://anarchydolls.bilddagboken.se/p/show.html?id=382921143&directlink=1
Del 2 http://anarchydolls.bilddagboken.se/p/show.html?id=383372324&directlink=1
Del 3 http://anarchydolls.bilddagboken.se/p/show.html?id=383775036&directlink=1
De närmsta dagarna förflöt på samma sätt, bortsett från att nu var det den unga bildvikarien Remus träffade efter skolan. Anthony tvivlade skarpt på att det var skolan de pratade om, om de ens pratade starkt. Han trodde att de höll isg på en mer... Fysisk basis. Men han lät det vara, han visste hur Remus var, och hur han själv var tidigare. När man har väldigt många tjejer runt sig hela tiden kunde man inte riktigt låta bli ibland. Man var uttråkad helt enkelt. Sedan Mary kom till skolan var det annorlunda dock, han var inte uttråkad utan istället ägnade han eftermiddagarna med henne, och de hade så jävla kul tillsammans. Det lilla fiket hade blivit deras egna lilla mötesplats, och han hade vant sig vid den pittoriska inredningen. Till slut.
Mary stannade. Deras sedvanliga promenad verkade komma mot sitt slut, men varför här..? Han tittade sig runt. Nej, ingen tunnelbana i närheten. Normalt sett spatserade de runt i timmar, för att sedan automatiskt avsluta promenaden vid en tunnelbanesation, men det fanns definitivt inte en här. Det var ett helt vanligt radhusområde med prunkande trädgårdar, det var säkert minst tio minuters gångväg till närmsta tunnelbana. Han tittade ner på Mary, som under de senaste dagarna gått från att hålla hans hand till att gå så nära mot honom som möjligt med armen runt hans midja. Han hade inget emot det, inte när det var hon. Hon kändes inte lika klängig och jobbig som de andra tjejerna. Han... Trivdes snarare med att ha henne nära. Mary tittade undrande på honom, han skakade bort tanken. Han måste ha sett skitfånig ut. ”Vad gör vi här?” frågade han och tittade sig runt ännu en gång innan han tittade tillbaka på Mary. ”Jag bor där.” sade hon med ett leende och pekade på ett av tegelradhusen. Han studerade det, det var släckt i alla fönster, ingen hemma? Klockan närmade sig tio. Konstigt... ”Vill du hänga med in?” försökte Mary trevande med. Hjärtat skuttade till i bröstkorgen. Shit, vad var det för fel på honom egentligen? Det där hade aldrig hänt honom tidigare, och han var van vid att hantera tjejer. Han svarade med en nick och ett leende, hans vanliga svar när han inte riktigt visste vad han skulle säga till henne. Hon skuttade bort från honom med ett stort leende och rusade mot grinden in till trädgården ”Kom” ropade hon till honom och gestikulerade åt honom att komma. Han log åt hennes iver och följde efter henne med långa steg.
Det var mörkt i hallen när de klev in, Mary skuttade iväg och tände lampan innan hon slängde av sig skorna och kastade jacka och väska på golvet. Okej, inga skor på alltså. Det var alltid olika beroende på vem man var hemma hos, det blev förvirrande. Han slängde av sig skorna och placerade även sin jacka och väska på golvet ovanpå Marys.
Det var tyst, och släckt överallt, de kanske sov..? ”Ingen är hemma, om det var det du undrade?” Han tittade på Mary, nickade till svar. Det här skulle bli jobbigt. Han hade svårt att hålla sig ifrån henne i dagsljus ute på en gata fylld av människor. Nu var de ensamma i ett tomt hus. Han ville inte göra något förhastat och förstöra den relationen de hade nu. De hade ändå bara känt varandra i någon vecka, hon var förmodligen inte redo för att utveckla det hela till en annan form av relation. Mary började gå upp för köket, innan han följde med upp lyckades han få en glimt av köket som låg åt vänster när man kom samt vardagsrummet som låg åt andra hållet. Det var kliniskt städat överallt, som om ingen egentligen bodde här.
Mary visade in honom i ett mellanstort rum, som definitivt påvisade att det visst bodde någon här. Sängen var obäddad, det låg kläder på golvet, skrivbordet var översållat med papper och hela rummet befann sig i något som såg ut som tredje värdskriget. Han smålog lite för sig själv, typiskt Mary. ”Jag släpper inte in städerskan här som du kanske ser” sade hon och kastade ut med handen över det stökiga rummet. ”Menar du det?” sade han med ett skratt. ”Mm... Men mamma och pappa är ändå aldrig hemma så de vet inte hur stökigt det är här.” sade hon med ett snett leende. ”De jobbar väldigt mycket...” Hon sänkte ner ögonen för en sekund, för att sedan inse att hon såg väldigt ledsen ut och fyrade av ett stort leende istället. Han lät det vara, det verkade inte som om hon ville prata om det. Istället koncentrerade han sig på att fokusera sig på något annat, som INTE var Mary. Han var ovanligt medveten om henne just nu. ”Sätt dig” sade hon och gestikulerade mot en stol vid skrivbordet. Anthony tittade tveksamt på henne, stolen var översållad med kläder och papper. ”Okej... Kanske inte.” sade hon med ett skratt och slängde sig på sängen och klappade på platsen bredvid henne så fort hon kommit tillrätta med benen i kors.
Det här blir bara värre och värre tänkte han. Inte bara ensam i ett hus med henne, utan nu även ensam i huset I en säng. Men han lämnade sin plats precis innanför dörren och satte sig tveksamt bredvid henne. Rummet var fortfarande mörkt, Mary hade inte tänt lampan när de klev in, och det gjorde honom ännu mer illa till mods. Men han hann inte säga något innan Mary lutade sig mot honom och gav honom an tveksam kyss. Det kändes som om hjärtat skulle hoppa ut ur bröstkorgen på honom. Hon drog sig tillbaka, som för att kolla om det verkligen var okej, med en tveksam blick. Han var förlorad, det gick inte längre. Han behövde henne. Han log försiktigt och sträckte fram handen mot hennes ansikte. Han lät fingrarna glida längs hennes käke, nerför halsen och bak till hennes nacke där han tvinnade in dem i hennes tjocka hår. Mary blundade innan han lutade sig fram, stängde ögonen och svarade på hennes kyss. Han var i himmelriket. Aldrig tidigare hade det känts såhär när han varit med en tjej. Mary lutade sig bakåt och lade sig tillrätta i sängen, med Anthony ovanpå sig. Klädesplagg efter klädesplagg åkte av. Det här var det bästa som någonsin hänt honom. Han tog en paus i kyssandet och lutade sig mot hennes öra och viskade ”Jag älskar dig” Mary log med stängde ögon och viskade tillbaka ”Jag vet, jag älskar dig med.”
Mary stannade. Deras sedvanliga promenad verkade komma mot sitt slut, men varför här..? Han tittade sig runt. Nej, ingen tunnelbana i närheten. Normalt sett spatserade de runt i timmar, för att sedan automatiskt avsluta promenaden vid en tunnelbanesation, men det fanns definitivt inte en här. Det var ett helt vanligt radhusområde med prunkande trädgårdar, det var säkert minst tio minuters gångväg till närmsta tunnelbana. Han tittade ner på Mary, som under de senaste dagarna gått från att hålla hans hand till att gå så nära mot honom som möjligt med armen runt hans midja. Han hade inget emot det, inte när det var hon. Hon kändes inte lika klängig och jobbig som de andra tjejerna. Han... Trivdes snarare med att ha henne nära. Mary tittade undrande på honom, han skakade bort tanken. Han måste ha sett skitfånig ut. ”Vad gör vi här?” frågade han och tittade sig runt ännu en gång innan han tittade tillbaka på Mary. ”Jag bor där.” sade hon med ett leende och pekade på ett av tegelradhusen. Han studerade det, det var släckt i alla fönster, ingen hemma? Klockan närmade sig tio. Konstigt... ”Vill du hänga med in?” försökte Mary trevande med. Hjärtat skuttade till i bröstkorgen. Shit, vad var det för fel på honom egentligen? Det där hade aldrig hänt honom tidigare, och han var van vid att hantera tjejer. Han svarade med en nick och ett leende, hans vanliga svar när han inte riktigt visste vad han skulle säga till henne. Hon skuttade bort från honom med ett stort leende och rusade mot grinden in till trädgården ”Kom” ropade hon till honom och gestikulerade åt honom att komma. Han log åt hennes iver och följde efter henne med långa steg.
Det var mörkt i hallen när de klev in, Mary skuttade iväg och tände lampan innan hon slängde av sig skorna och kastade jacka och väska på golvet. Okej, inga skor på alltså. Det var alltid olika beroende på vem man var hemma hos, det blev förvirrande. Han slängde av sig skorna och placerade även sin jacka och väska på golvet ovanpå Marys.
Det var tyst, och släckt överallt, de kanske sov..? ”Ingen är hemma, om det var det du undrade?” Han tittade på Mary, nickade till svar. Det här skulle bli jobbigt. Han hade svårt att hålla sig ifrån henne i dagsljus ute på en gata fylld av människor. Nu var de ensamma i ett tomt hus. Han ville inte göra något förhastat och förstöra den relationen de hade nu. De hade ändå bara känt varandra i någon vecka, hon var förmodligen inte redo för att utveckla det hela till en annan form av relation. Mary började gå upp för köket, innan han följde med upp lyckades han få en glimt av köket som låg åt vänster när man kom samt vardagsrummet som låg åt andra hållet. Det var kliniskt städat överallt, som om ingen egentligen bodde här.
Mary visade in honom i ett mellanstort rum, som definitivt påvisade att det visst bodde någon här. Sängen var obäddad, det låg kläder på golvet, skrivbordet var översållat med papper och hela rummet befann sig i något som såg ut som tredje värdskriget. Han smålog lite för sig själv, typiskt Mary. ”Jag släpper inte in städerskan här som du kanske ser” sade hon och kastade ut med handen över det stökiga rummet. ”Menar du det?” sade han med ett skratt. ”Mm... Men mamma och pappa är ändå aldrig hemma så de vet inte hur stökigt det är här.” sade hon med ett snett leende. ”De jobbar väldigt mycket...” Hon sänkte ner ögonen för en sekund, för att sedan inse att hon såg väldigt ledsen ut och fyrade av ett stort leende istället. Han lät det vara, det verkade inte som om hon ville prata om det. Istället koncentrerade han sig på att fokusera sig på något annat, som INTE var Mary. Han var ovanligt medveten om henne just nu. ”Sätt dig” sade hon och gestikulerade mot en stol vid skrivbordet. Anthony tittade tveksamt på henne, stolen var översållad med kläder och papper. ”Okej... Kanske inte.” sade hon med ett skratt och slängde sig på sängen och klappade på platsen bredvid henne så fort hon kommit tillrätta med benen i kors.
Undrar om sånna här dockor kallas något speciellt? är lite nyfiken men vet inte vad man ska söka på :'O
<br />
http://bjd-wtf.livejournal.com/ Bra sida för allmän fakta och så. :3<br />
<br />
www.bjd.nu/forum Svenskt forum speciellt för den här sortens dockor, om du skulle bli ännu mer intresserad. ;P
Du har skills på det här iaf! :'DD
33 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/anarchydolls/383921034/
Visa toppen
Show footer