juli
fredag 31 juli 2009 bild 12/14
|
Oh my, ni kommer hata honom. <3
Har varit väldigt upptagen den senaste tiden, så förlåt över att jag inte uppdaterat så mycket... Men idag kom jag igång och skrev lite till. :3
Har läst en hel del under den lilla fritid jag ahft dock, och det känns som om det hjälpter mig att bli bättre på att skriva. Jag lägger märke till hur böckerna skrivs på ett annat sätt nu, och jag märker hur dålig jag är, lol. xD
Sedan har Anthony åkt med Mayo hem nu, han kommer tillbaka om några dagar och är fiiin, då blir det bilder. :3
Tomheten tog över. Anthony sjönk ner till marken. Vad fan hade han gjort? Han grävde ner ansiktet i sina händer, helvete. Tårarna var påväg, för första gången på flera år. Helvete, han kunde fan inte ta och börja gråta nu också, någon måtta fick det fan vara. Tårarna brände men han kämpade tillbaka dem och han lyfte ansiktet mot himlen med stängda ögon. Han tog ett djupt andetag. Lugna ner dig, det ordnar sig.
Cigaretter... Han slog upp ögonen och började fumla efter cigarettpaketet. Där, han fick upp det ur fickan och grävde fram en cigg. Han letade rätt på sin fula plasttändare och tände cigaretten. Han stängde ögonen igen och satt ett tag på den kyliga marken och rökte. Han befann sig i sin egna lilla bubbla, borta från all stress och alla problem.
Vad skulle han göra nu? Var deras relation redan hopplöst förlorad? Eller skulle de bli sams snart igen? Just nu kändes det inte som det, allt kändes förlorat.
Tomheten kom närmre inpå honom. Det var en ny känsla, att känna att någon lämnade honom, och att känna sig så värdelös som han gjorde nu. Varför? Varför var han tvungen att känna såhär? Han önskade intensivt att det här aldrig hade hänt. Om han bara inte hade träffat Mary, om hon aldrig existerat och han hade sluppit den här känslan. Men nu var det försent, det fanns ingen återvändo. Mary hade kommit som en stormvind in i hans liv och vänt upp och ner på allt, allt var en stor jävla röra. En röra som behövde röjas upp. Han kunde inte bara lämna det så, hur gärna han än hade velat det. Det var inte ett alternativ helt enkelt, han var tvungen att lösa det, allt skulle komma tillbaka till sin tidigare ordning, och det skulle innebära att han behövde prata med Mary, få henne att lyssna, försöka att själv förstå vad som var fel.
Han knep ihop ögonen och suckade djupt. Han ville inte anpassa sig på det här sättet, det var inte hans grej. Men det gick bara inte att lämna det såhär. Han var hopplöst förlorad och han behövde Mary tillbaka, kosta vad det kosta vill. Hans stolthet kunde kastas åt sidan, den var inte värd något gentemot känslan av att älska och bli älskad tillbaka.
”Vilken jävla mes du har blivit” Hörde han sig själv muttra, och han kunde inte göra annat än att hålla med. Det var sant. En vecka med Mary och han hade blivit en jävla mes. Det skulle han aldrig ha trott.
Anthony reste sig mödosamt upp. Att sitta på den kalla marken skulle inte ta honom någonstans. Han vacklade till under försöket att ställa sig upp men återfick balansen när han stödde sig mot tegelväggen bakom honom. Efter att ha suttit på marken under en tid som förmodligen var alldeles för lång, blandat med alkoholen i kroppen var hans ben inte alltför stadiga.
En brännande smärta nådde honom och han tittade ner mot handen där känslan kom ifrån. Helvete! Han kastade ifrån sig cigaretten han hade i handen. Cigaretten hade han helt glömt bort och den hade sakta närmat sig sitt slut för att efter ett tag nå hans fingrar. Han viftade med handen lite i ett försök att skaka av sig smärtan innan han tankspritt började suga på brännsåret.
Vad skulle han göra nu då? Gå hem till Mary? Inte ett alternativ. Skulle han dra hem och försöka lösa det imorgon istället kanske? Eller helt enkelt supa sig ännu fullare tillsammans med Remus i ett försök att glömma bort vad som hänt. Definitivt inte ett alternativ. Vem visste vad han skulle göra om han blev ännu fullare? Han skulle förmodligen vakna upp dagen efter hemma hos någon okänd brud med en sprängande huvudvärk och må ännu sämre än nu. Nej, han tänkte inte dränka sin sorg i tjejer och alkohol, det var en dum idé.
Han vände upp blicken mot vägen där vart Mary hade försvunnit. Hon var borta sedan länge. Han kände det nu välbekanta hugget i hjärtat igen. Var det ens värt den här känslan? Var det värt att känna såhär för lite kärlek? Han tänkte efter. Ja det var det. Han mindes känslan av att veta att man är älskad, hur han kände förra kvällen inne på Marys rum, när hon kysste honom, hur hjärtat hoppat till och han hade vetat att allt var rätt, allt stämde och inget i hela världen kunde förstöra det. Bortsett från att det nu var förstört. Tack var hans korta stubin.
Anthony såg i ögonvrån att Remus vacklade ut ur klubben, borde han snacka med honom? Fråga honom om råd? Han tuggade fundersamt på underläppen. Nej, han ville bara vara ensam nu, fundera på vad han skulle göra och hur han skulle lösa det.
Remus började närma sig honom. Fan, han orkade inte nu, han ville vara ensam, stå här och leka deprimerad i sin ensamhet. Han var fylld med Mary just nu, kunde knappt tänka på annat, tänkte på hur det skulle gå, om det var förlorat eller om...
Anthony stördes ur sina tankar, han tittade förvirrat upp. Remus stod framför honom och hade knackat honom i pannan för att få uppmärksamhet. Vad var det? Han orkade inte nu, gå iväg... Remus såg ut som om han skulle spricka när som helst, var han också sur på Jake eller? Hoppet steg, var han inte ensam om att tycka att han förtjänade det?
”Ska vi dra eller?” Anthony anade en viss ton av undangömd ilska i hans röst, men viftade bort tanken. Ville han gå? Han började tugga på underläppen igen och fällde ner blicken.
”Men för i helvete!” Anthony tittade chockat upp på sin vän, vad hade hänt? Remus såg ut som om han skulle kunna slita honom i stycken vilken sekund som helst. Chocken spred sig, var Remus också sur på honom över slagsmålet? Hade han verkligen gjort fel?
”Du kan fan dra åt helvete och ta med dig den där jävla bruden, jag är less på er!” Remus ansikte hade skiftat från sin normala färg till en mörkt röd ton och hela han såg ut att avar på gränsen till att explodera. Anthony kunde inte göra annat än att gapa, chocken var för stor. Först Mary och nu Remus, hur mycket kunde man klara av på en kväll?
Remus blängde på honom innan han häftigt vände sig om och lämnade honom ensam. Remus var halvvägs ut från gränden när den lilla tjejen som hängt efter honom under kvällen sprang ikapp honom och tog tag i hans arm. Han vände sig om och slängde en irriterad blick mot henne, förmodligen hade han trott att det var Anthony. Tjejen ryggade tillbaka men fick ett leende tillbaka när han insett att det var henne.
Anthony tyckte synd om henne. Med Remus nuvarande humör skulle hon inte ha en trevlig kväll... En tanke fladdrade förbi och han skakade bort den lika snabbt som den kommit. Nej, det skulle inte hjälpa. Inget skulle bli bättre om han gjorde detsamma som Remus och tröstade sig med en tjej. Eller? Det var ju redan kört med Mary, vad fanns det för nytta att låta bli? Han kunde lika gärna försöka få ut något trevligt av kvällen, även om han skulle ångra sig dagen efter.
Han hade bestämt sig. Anthony skakade bort alla tankar om Mary och Remus, han skulle återgå till dem imorgon, nu skulle han bara ha kul. Automatiskt styrde han stegen tillbaka in mot klubben, han skulle få en lång natt.
Cigaretter... Han slog upp ögonen och började fumla efter cigarettpaketet. Där, han fick upp det ur fickan och grävde fram en cigg. Han letade rätt på sin fula plasttändare och tände cigaretten. Han stängde ögonen igen och satt ett tag på den kyliga marken och rökte. Han befann sig i sin egna lilla bubbla, borta från all stress och alla problem.
Vad skulle han göra nu? Var deras relation redan hopplöst förlorad? Eller skulle de bli sams snart igen? Just nu kändes det inte som det, allt kändes förlorat.
Tomheten kom närmre inpå honom. Det var en ny känsla, att känna att någon lämnade honom, och att känna sig så värdelös som han gjorde nu. Varför? Varför var han tvungen att känna såhär? Han önskade intensivt att det här aldrig hade hänt. Om han bara inte hade träffat Mary, om hon aldrig existerat och han hade sluppit den här känslan. Men nu var det försent, det fanns ingen återvändo. Mary hade kommit som en stormvind in i hans liv och vänt upp och ner på allt, allt var en stor jävla röra. En röra som behövde röjas upp. Han kunde inte bara lämna det så, hur gärna han än hade velat det. Det var inte ett alternativ helt enkelt, han var tvungen att lösa det, allt skulle komma tillbaka till sin tidigare ordning, och det skulle innebära att han behövde prata med Mary, få henne att lyssna, försöka att själv förstå vad som var fel.
Han knep ihop ögonen och suckade djupt. Han ville inte anpassa sig på det här sättet, det var inte hans grej. Men det gick bara inte att lämna det såhär. Han var hopplöst förlorad och han behövde Mary tillbaka, kosta vad det kosta vill. Hans stolthet kunde kastas åt sidan, den var inte värd något gentemot känslan av att älska och bli älskad tillbaka.
”Vilken jävla mes du har blivit” Hörde han sig själv muttra, och han kunde inte göra annat än att hålla med. Det var sant. En vecka med Mary och han hade blivit en jävla mes. Det skulle han aldrig ha trott.
Anthony reste sig mödosamt upp. Att sitta på den kalla marken skulle inte ta honom någonstans. Han vacklade till under försöket att ställa sig upp men återfick balansen när han stödde sig mot tegelväggen bakom honom. Efter att ha suttit på marken under en tid som förmodligen var alldeles för lång, blandat med alkoholen i kroppen var hans ben inte alltför stadiga.
En brännande smärta nådde honom och han tittade ner mot handen där känslan kom ifrån. Helvete! Han kastade ifrån sig cigaretten han hade i handen. Cigaretten hade han helt glömt bort och den hade sakta närmat sig sitt slut för att efter ett tag nå hans fingrar. Han viftade med handen lite i ett försök att skaka av sig smärtan innan han tankspritt började suga på brännsåret.
Vad skulle han göra nu då? Gå hem till Mary? Inte ett alternativ. Skulle han dra hem och försöka lösa det imorgon istället kanske? Eller helt enkelt supa sig ännu fullare tillsammans med Remus i ett försök att glömma bort vad som hänt. Definitivt inte ett alternativ. Vem visste vad han skulle göra om han blev ännu fullare? Han skulle förmodligen vakna upp dagen efter hemma hos någon okänd brud med en sprängande huvudvärk och må ännu sämre än nu. Nej, han tänkte inte dränka sin sorg i tjejer och alkohol, det var en dum idé.
Han vände upp blicken mot vägen där vart Mary hade försvunnit. Hon var borta sedan länge. Han kände det nu välbekanta hugget i hjärtat igen. Var det ens värt den här känslan? Var det värt att känna såhär för lite kärlek? Han tänkte efter. Ja det var det. Han mindes känslan av att veta att man är älskad, hur han kände förra kvällen inne på Marys rum, när hon kysste honom, hur hjärtat hoppat till och han hade vetat att allt var rätt, allt stämde och inget i hela världen kunde förstöra det. Bortsett från att det nu var förstört. Tack var hans korta stubin.
Anthony såg i ögonvrån att Remus vacklade ut ur klubben, borde han snacka med honom? Fråga honom om råd? Han tuggade fundersamt på underläppen. Nej, han ville bara vara ensam nu, fundera på vad han skulle göra och hur han skulle lösa det.
Remus började närma sig honom. Fan, han orkade inte nu, han ville vara ensam, stå här och leka deprimerad i sin ensamhet. Han var fylld med Mary just nu, kunde knappt tänka på annat, tänkte på hur det skulle gå, om det var förlorat eller om...
Anthony stördes ur sina tankar, han tittade förvirrat upp. Remus stod framför honom och hade knackat honom i pannan för att få uppmärksamhet. Vad var det? Han orkade inte nu, gå iväg... Remus såg ut som om han skulle spricka när som helst, var han också sur på Jake eller? Hoppet steg, var han inte ensam om att tycka att han förtjänade det?
”Ska vi dra eller?” Anthony anade en viss ton av undangömd ilska i hans röst, men viftade bort tanken. Ville han gå? Han började tugga på underläppen igen och fällde ner blicken.
”Men för i helvete!” Anthony tittade chockat upp på sin vän, vad hade hänt? Remus såg ut som om han skulle kunna slita honom i stycken vilken sekund som helst. Chocken spred sig, var Remus också sur på honom över slagsmålet? Hade han verkligen gjort fel?
”Du kan fan dra åt helvete och ta med dig den där jävla bruden, jag är less på er!” Remus ansikte hade skiftat från sin normala färg till en mörkt röd ton och hela han såg ut att avar på gränsen till att explodera. Anthony kunde inte göra annat än att gapa, chocken var för stor. Först Mary och nu Remus, hur mycket kunde man klara av på en kväll?
Remus blängde på honom innan han häftigt vände sig om och lämnade honom ensam. Remus var halvvägs ut från gränden när den lilla tjejen som hängt efter honom under kvällen sprang ikapp honom och tog tag i hans arm. Han vände sig om och slängde en irriterad blick mot henne, förmodligen hade han trott att det var Anthony. Tjejen ryggade tillbaka men fick ett leende tillbaka när han insett att det var henne.
Anthony tyckte synd om henne. Med Remus nuvarande humör skulle hon inte ha en trevlig kväll... En tanke fladdrade förbi och han skakade bort den lika snabbt som den kommit. Nej, det skulle inte hjälpa. Inget skulle bli bättre om han gjorde detsamma som Remus och tröstade sig med en tjej. Eller? Det var ju redan kört med Mary, vad fanns det för nytta att låta bli? Han kunde lika gärna försöka få ut något trevligt av kvällen, även om han skulle ångra sig dagen efter.
Han hade bestämt sig. Anthony skakade bort alla tankar om Mary och Remus, han skulle återgå till dem imorgon, nu skulle han bara ha kul. Automatiskt styrde han stegen tillbaka in mot klubben, han skulle få en lång natt.
OCH MARY! NU GASKAR DU UPP DUH OCH GÅR TILLBAKA TILL ANTH! HAN SKA INTE VARA EMO!! D8
Jag som hoppades tt dom skulle bli sams och springa hand i hand över en åker mot solnedgången, bland massa rosa kaninenrx(
xD
Vilken efterhängsen brud Remus råkade på-.- *hur ska jag dumpa henne snällt*
<br />
Haha, sry, men det passade bara in så bra att dra med henne där med. xD
18 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/anarchydolls/390603259/
Visa toppen
Visa sidfoten