Wednesday 30 September 2009 photo 2/3
![]() ![]() ![]() |
DEL 6
Jag kunde höra hur ett huvud träffade väggen i en stor smäll. Ljudet fick mig att vakna till, och jag ville nästan kräkas.
Utanför rummet flög det en vas i golvet och jag kunde höra Jonathan stöna av smärta. Sen var det bara tyst. Det gjorde mig nyfiken så jag bestämde mig för att stiga upp och gå till dörrposten mot vardagsrummet.
Det kalla parkettgolvet kändes som is mot mina fötter då jag gick, och tystnaden kändes intensivare efter varje sekund som paserade.
Då jag äntligen stod vid dörröppningen kunde jag se Jonathan ligga orörlig på golvet. jag sprang mot honom och lade mig ner på knä. Jag försökte hysteriskt känna hans puls, tills jag äntligen fann den. Han var vid liv.
Plötsligt kunde jag höra en röst bakom mig.
- Sorgligt dethär , tycker du inte ?
Kims ögon var röda och hans stora muskulösa armar var fulla med rivsår.
En bit bort låg det glas skärvor på golvet och jag antog att såren måste ha kommit av dem.
- Han är inte mycket att ha hördu, viskade han samtidigt som han böjde sig fram mot mig.
Jag kännde hur mina ögon fylldes av tårar, och jag knöt händerna av ilska.
- Vad har du gjort med honom! sa jag med hotande röst.
- Kim började le, Hans flin sträckte sig över hela ansiktet och han tände en cigarett samtidigt som han mummlade någonting.
- Jag frågade ,vad har du gjort med honom?. upprepade jag i samma tonart och hade blicken fastspikad på Kim.
Han svarade mig inte direkt, utan såg först på Jonathan som nu rörde sig en aning, Jonathans mun var nästan täckt i blod och hans armar hade djupa sår.
Jonathan hade ännu inte öppnat ögonen, han hostade bara och pekade på dörren.
-Emelie, spring, iväg, nu. viskade han fram.
Kim började skratta, högt och menande.
Då fick jag nog. Jag visste inte var jag fick modet ifrån men jag tog tag i en kruka som stod på byrån i hallen och slog den mot Kims huvud.
Men jag borde inte försökt, Kim greppade tag i min handled och krukan föll i golvet.
Emelie, min kära, inte ska du väl vara trottsig nu? sa han samtidigt som han blåste ett stort bloss i ansiktet på mig.
-För nog älskar du ju mig fortfarande och inte dendär.... Han sökte ordet.
-fjanten?
Jag kokade av ilska och slet mig bort från hans grepp så jag ramlade omkull på golvet. Kim kom närmare , och tog tag i mina händer i ett grepp som kunde varit av sten. Mina händer var orörbara , hur än jag försökte slapp jag inte loss.
Han tryckte upp mig mot väggen och kysste mig på halsen. Hans andedräckt luktade starkt av alkohol och hans ögon var falska.
- "Emmie, min vän vi två är kärleken...nana, Ja ska aldrig göra dig något ont" Kim nynnade låten som spelades på radion första gången vi träffades. Han släppte taget om min ena hand och lade den mot min kind.
- Synd att du ska va så vacker Emelie, det gör det så mycket svårare för mig att kunna förgöra dig då. han skrattade till igen.
Kim backade ett steg och släppte mina händer, I samma stund lyfte han sin hand och slog till mig så jag flög in i ett hörn. Slaget tog andan ur mig, mina händer skakade, och jag försökte skrika men det gick inte. Där låg jag hjälplös. Kim gick mot mig igen, han tog satts och sparkade mig i magen.
Det gjorde så ont att jag trodde jag höll på att dö. Jag vred mig på golvet av smärta och jag skrek högt. Det var då jag såg den, telefonen hade ramlat ner på golvet. Jonathan stönade plötsigt till. Kim vände sig om och började gå mot honom.
Jag kröp så försiktigt jag bara kunde för att nå telefonen utan att Kim skulle upptäcka mig. Mina händer och armar var nästan orörliga och jag gav allt för att kunna röra mig änns en cm.
Då jag äntligen fått telefonen i handen , slog jag numret 112.
Jag måste lugna ner mig , jag måste.
De svarade.
"- Hej du har kommit till larmcentralen för polis och ambulans vad är situationen?"
Jag tog ett djupt andetag och kraxade fram:
- Jag behöver akut polis och ambulans en svårt skadad man och jag är överfallna av en man som är påverkad och väldigt våldsam. Jag tror han tänker ta livet av oss. Jag befinner mig på Bronsvägen 16.
- Ett ögonblick, polisen borde vara där när som helst , försök hålla dig lugn och om du har möjlighet, rym iväg från platsen såfort som möjligt.
du kan lägga på nu.
Rösten i luren tystnade och jag hörde fotsteg komma mot mig igen.
Jag kunde höra hur ett huvud träffade väggen i en stor smäll. Ljudet fick mig att vakna till, och jag ville nästan kräkas.
Utanför rummet flög det en vas i golvet och jag kunde höra Jonathan stöna av smärta. Sen var det bara tyst. Det gjorde mig nyfiken så jag bestämde mig för att stiga upp och gå till dörrposten mot vardagsrummet.
Det kalla parkettgolvet kändes som is mot mina fötter då jag gick, och tystnaden kändes intensivare efter varje sekund som paserade.
Då jag äntligen stod vid dörröppningen kunde jag se Jonathan ligga orörlig på golvet. jag sprang mot honom och lade mig ner på knä. Jag försökte hysteriskt känna hans puls, tills jag äntligen fann den. Han var vid liv.
Plötsligt kunde jag höra en röst bakom mig.
- Sorgligt dethär , tycker du inte ?
Kims ögon var röda och hans stora muskulösa armar var fulla med rivsår.
- Han är inte mycket att ha hördu, viskade han samtidigt som han böjde sig fram mot mig.
Jag kännde hur mina ögon fylldes av tårar, och jag knöt händerna av ilska.
- Vad har du gjort med honom! sa jag med hotande röst.
- Kim började le, Hans flin sträckte sig över hela ansiktet och han tände en cigarett samtidigt som han mummlade någonting.
- Jag frågade ,vad har du gjort med honom?. upprepade jag i samma tonart och hade blicken fastspikad på Kim.
Han svarade mig inte direkt, utan såg först på Jonathan som nu rörde sig en aning, Jonathans mun var nästan täckt i blod och hans armar hade djupa sår.
Jonathan hade ännu inte öppnat ögonen, han hostade bara och pekade på dörren.
-Emelie, spring, iväg, nu. viskade han fram.
Kim började skratta, högt och menande.
Då fick jag nog. Jag visste inte var jag fick modet ifrån men jag tog tag i en kruka som stod på byrån i hallen och slog den mot Kims huvud.
Men jag borde inte försökt, Kim greppade tag i min handled och krukan föll i golvet.
Emelie, min kära, inte ska du väl vara trottsig nu? sa han samtidigt som han blåste ett stort bloss i ansiktet på mig.
-För nog älskar du ju mig fortfarande och inte dendär.... Han sökte ordet.
-fjanten?
Jag kokade av ilska och slet mig bort från hans grepp så jag ramlade omkull på golvet. Kim kom närmare , och tog tag i mina händer i ett grepp som kunde varit av sten. Mina händer var orörbara , hur än jag försökte slapp jag inte loss.
Han tryckte upp mig mot väggen och kysste mig på halsen. Hans andedräckt luktade starkt av alkohol och hans ögon var falska.
- "Emmie, min vän vi två är kärleken...nana, Ja ska aldrig göra dig något ont" Kim nynnade låten som spelades på radion första gången vi träffades. Han släppte taget om min ena hand och lade den mot min kind.
- Synd att du ska va så vacker Emelie, det gör det så mycket svårare för mig att kunna förgöra dig då. han skrattade till igen.
Kim backade ett steg och släppte mina händer, I samma stund lyfte han sin hand och slog till mig så jag flög in i ett hörn. Slaget tog andan ur mig, mina händer skakade, och jag försökte skrika men det gick inte. Där låg jag hjälplös. Kim gick mot mig igen, han tog satts och sparkade mig i magen.
Det gjorde så ont att jag trodde jag höll på att dö. Jag vred mig på golvet av smärta och jag skrek högt. Det var då jag såg den, telefonen hade ramlat ner på golvet. Jonathan stönade plötsigt till. Kim vände sig om och började gå mot honom.
Jag kröp så försiktigt jag bara kunde för att nå telefonen utan att Kim skulle upptäcka mig. Mina händer och armar var nästan orörliga och jag gav allt för att kunna röra mig änns en cm.
Då jag äntligen fått telefonen i handen , slog jag numret 112.
Jag måste lugna ner mig , jag måste.
De svarade.
"- Hej du har kommit till larmcentralen för polis och ambulans vad är situationen?"
Jag tog ett djupt andetag och kraxade fram:
- Jag behöver akut polis och ambulans en svårt skadad man och jag är överfallna av en man som är påverkad och väldigt våldsam. Jag tror han tänker ta livet av oss. Jag befinner mig på Bronsvägen 16.
- Ett ögonblick, polisen borde vara där när som helst , försök hålla dig lugn och om du har möjlighet, rym iväg från platsen såfort som möjligt.
du kan lägga på nu.
Rösten i luren tystnade och jag hörde fotsteg komma mot mig igen.
Comment the photo
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/85/_u2/_u0/_u8/_u8/_u7/_u5/u2088754/1284060807_1.jpg)
IMÅRÅN <3
![](http://cdn08.dayviews.com/85/_u2/_u0/_u8/_u8/_u7/_u5/u2088754/1284060807_1.jpg)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/85/_u2/_u0/_u8/_u8/_u7/_u5/u2088754/1284060807_1.jpg)
24 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ancientsecrets/413497077/