Monday 5 October 2009 photo 1/6
![]() ![]() ![]() |
DEL 8
Det kändes som bara några miuter hade gått då jag vaknade i sjukhus sängen. Mamma satt framför mig och viskade någonting. Jag kunde inte urskilja vad det egentligen var och jag såg suddigt. Jag funderade på om jag bara skulle blunda igen och låta mig fortsätta vara i den värd jag just legat i , istället för att vakna till den verkligen jag kunde mindes små delar av.
-Emelie, Älskling?
Mammas hand sträckte sig mot min kind och slätade mig på kinden vänligt och ömt. Värmen kändes obekant till jämnförelse med Kims hårda och sårade händer.Och minnet fick mig att rysa till, vilket ledde till ett stort stick i ryggraden.
Jag bestämde mig för att öppna ögonen. Jag saknade Mamma, jag saknade värmen från Jonathans kropp och de som var vänliga mot mig.
Plötsligt Slog det mig att Jonathan hade varit med, Var var han? Hade allt gått bra? Frågor väcktes 1 efter 1 i mitt huvud och oron steg innom mig så det knöt sig i magen.
Jag ryckte till och mamma grep ett stadigare tag om min hand.
-Emelie vännen, Hur mår du? Mamma hade en oro i rösten som gjorde att jag inte kunde ha henne att vänta på ett svar längre.
-Det är okej mamma, det är okej.
Jag kramade hennes hand tillbaka, och jag såg hur hon log.
"-Jag förstår inte hur dethär kunde hända" sa hon och höll sig för att inte börja gråta. Jag drog lite i hennes hand och såg in i hennes bruna ögon.
Mamma det är inte ditt fel? Det är absolut inte ditt fel?!
Jag kände två salta tårar försiktigt glida ner för min kind och jag kramade om mamma hårt. Ryggen gjorde ont och mina ben värkte men det gjorde ingenting. Att krama om henne fick mig att känna mig trygg igen.
- Det är bara jag som jämt skall klanta till det. Snyftade jag in i hennes famn samtidigt som jag tårkade bort tårarna.
Mamma skrattade till.
-Nej älskling nej, du klantar inte´till någonting. Det är ingens fel, Kim är ingen frisk människa, du kunde inte veta.
Mammas lugna röst fick mig att börja fundera på vad jag egentligen hade sett i honom.
Men alla minnen var som bortblåsta.
Istället fick jag upp minnet av Jonathan, då vi träffades förtsa gången. Det var i kön på ett cafe, vi råkade krocka in i varandra så jag spilde kaffe på honom. Minnet fick mig att le.
Då slog det mig igen.
Jag ryckte bort mig från mammas famn.
-Var är Jonathan? Jag var alldeles tom i huvudet, och jag kunde känna hur oron sträckte sig över hela mig.
Mammas leende bleknade.Jag kunde knappt andas.
-Mamma du menar väl inte? Nej nej .. Dethär händer inte! du får inte mena...
Det kändes som bara några miuter hade gått då jag vaknade i sjukhus sängen. Mamma satt framför mig och viskade någonting. Jag kunde inte urskilja vad det egentligen var och jag såg suddigt. Jag funderade på om jag bara skulle blunda igen och låta mig fortsätta vara i den värd jag just legat i , istället för att vakna till den verkligen jag kunde mindes små delar av.
-Emelie, Älskling?
Mammas hand sträckte sig mot min kind och slätade mig på kinden vänligt och ömt. Värmen kändes obekant till jämnförelse med Kims hårda och sårade händer.Och minnet fick mig att rysa till, vilket ledde till ett stort stick i ryggraden.
Jag bestämde mig för att öppna ögonen. Jag saknade Mamma, jag saknade värmen från Jonathans kropp och de som var vänliga mot mig.
Plötsligt Slog det mig att Jonathan hade varit med, Var var han? Hade allt gått bra? Frågor väcktes 1 efter 1 i mitt huvud och oron steg innom mig så det knöt sig i magen.
Jag ryckte till och mamma grep ett stadigare tag om min hand.
-Emelie vännen, Hur mår du? Mamma hade en oro i rösten som gjorde att jag inte kunde ha henne att vänta på ett svar längre.
-Det är okej mamma, det är okej.
Jag kramade hennes hand tillbaka, och jag såg hur hon log.
"-Jag förstår inte hur dethär kunde hända" sa hon och höll sig för att inte börja gråta. Jag drog lite i hennes hand och såg in i hennes bruna ögon.
Mamma det är inte ditt fel? Det är absolut inte ditt fel?!
Jag kände två salta tårar försiktigt glida ner för min kind och jag kramade om mamma hårt. Ryggen gjorde ont och mina ben värkte men det gjorde ingenting. Att krama om henne fick mig att känna mig trygg igen.
- Det är bara jag som jämt skall klanta till det. Snyftade jag in i hennes famn samtidigt som jag tårkade bort tårarna.
Mamma skrattade till.
-Nej älskling nej, du klantar inte´till någonting. Det är ingens fel, Kim är ingen frisk människa, du kunde inte veta.
Mammas lugna röst fick mig att börja fundera på vad jag egentligen hade sett i honom.
Men alla minnen var som bortblåsta.
Istället fick jag upp minnet av Jonathan, då vi träffades förtsa gången. Det var i kön på ett cafe, vi råkade krocka in i varandra så jag spilde kaffe på honom. Minnet fick mig att le.
Då slog det mig igen.
Jag ryckte bort mig från mammas famn.
-Var är Jonathan? Jag var alldeles tom i huvudet, och jag kunde känna hur oron sträckte sig över hela mig.
Mammas leende bleknade.Jag kunde knappt andas.
-Mamma du menar väl inte? Nej nej .. Dethär händer inte! du får inte mena...
Comment the photo
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/85/_u2/_u0/_u8/_u8/_u7/_u5/u2088754/1284060807_1.jpg)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/85/_u2/_u0/_u8/_u8/_u7/_u5/u2088754/1284060807_1.jpg)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
väntar,väntar,väntar på nästa
18 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ancientsecrets/414692466/