Tuesday 13 October 2009 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
DEL 14
Vi satt där i säkert flera timmar, jag berättade och Jonathan bara lyssnade. Ibland frågade han något mer specifikt om någonting och jag svarade så gott jag kunde. Att sitta där kändes rätt så bra efter all kaos, även om jag över allt annat önskade att Jonathan skulle ha minnet kvar, kunde jag inte klaga på denhär stunden.
Jag berättade om alla minnen tilsammans med Jonathan.
Om hur vi träffades på cafeet, och om hur jag såg in i hans blå-grönskiftande ögon efter stänket med kaffe. Jag berättade om hur förälskad jag blivit i honom vid första ögonkastet, och om den kvällen då jag knackade på och trodde att han inte skulle öppna.
Jag berättade för honom hur han värmde mej då jag var stelfrusen , och om kyssen han gav mej då han sagt att vi hörde ihop. Han log då jag berättade den delen.
Jag berättade kanske inte så ingående om sovrummet, även om jag ville det, jag vet inte varför, han minns ju det ändå inte.
Tanken fick mej att skratta, minnet gjorde mej så glad. Inte för att sexet typ skulle ha varit gudomligt (även om det var väldigt bra) utan för att de kändes så tryggt med honom.
Vi tillsammans var som en och de skulle alltid vara så. Önskade jag ivarjefall.
Tiden rann mellan mina fingrar och jag kunde knappt förstå att det fanns så mkt att berätta. Jag hade inte änns kännt Jonathan något extra länge. Högst kring 3-4 månader, om änns det.
Då jag började berätta om Kim, hur han hade slagits med honom för att han inte skulle komma åt mig. Tittade han bara på mig med sorgsna ögon. Jag viste inte hur jag skulle tolka dem. Ångrade han sig?
- "Jag hade precis ringt polisen då Kim kom mot mig igen efter att han stått vid dig,han viste inget om samtalet"
Jag bet mig i underläppen och såg ut genom fönstret, himlen var fylld med små fluffiga moln i flera olika violetta färger och det hade redan börjat skymma.
- "Efter ett tag kom polisen och Kim fick såklart panik, jag ryckte på axlarna.
-"Han slog till mej så att jag flög in i ett skåp ehm...sen blev allting bara svart."
Jonathan såg ner i sängen. Hans läppar rörde sig inte , inte en min sträckte sig över hans perfekta ansikte.
Jag drog en djup suck, aldrig hade jag kännt mig så omtumlad förut, att jag var en främling i Jonathans ögon var ofattbart.
-"Sen vaknade jag här och hörde om dig, och om Kim... De fick inte fast honom föresten, de tror han är i Tyskland, de har spärrat alla hans kort och de försöker spåra bilen men inga framsteg har gjorts ännu"
-"Var det allt?" frågade han och sneglade på mig.
Jag nickade och han tog tag i min hand.
-"Tack för att du berättade" Jonathan log och jag log tillbaka.
-"Varsågod," han lyfte handen mot min kind.
- "Jag kanske har glömt vad jag själv heter" Skrockade han.
-"Men det finns något så otrolig bekant över ditt fina ansikte. "
Jag kunde inte göra annat än le.
Vi satt där i säkert flera timmar, jag berättade och Jonathan bara lyssnade. Ibland frågade han något mer specifikt om någonting och jag svarade så gott jag kunde. Att sitta där kändes rätt så bra efter all kaos, även om jag över allt annat önskade att Jonathan skulle ha minnet kvar, kunde jag inte klaga på denhär stunden.
Jag berättade om alla minnen tilsammans med Jonathan.
Om hur vi träffades på cafeet, och om hur jag såg in i hans blå-grönskiftande ögon efter stänket med kaffe. Jag berättade om hur förälskad jag blivit i honom vid första ögonkastet, och om den kvällen då jag knackade på och trodde att han inte skulle öppna.
Jag berättade för honom hur han värmde mej då jag var stelfrusen , och om kyssen han gav mej då han sagt att vi hörde ihop. Han log då jag berättade den delen.
Jag berättade kanske inte så ingående om sovrummet, även om jag ville det, jag vet inte varför, han minns ju det ändå inte.
Tanken fick mej att skratta, minnet gjorde mej så glad. Inte för att sexet typ skulle ha varit gudomligt (även om det var väldigt bra) utan för att de kändes så tryggt med honom.
Vi tillsammans var som en och de skulle alltid vara så. Önskade jag ivarjefall.
Tiden rann mellan mina fingrar och jag kunde knappt förstå att det fanns så mkt att berätta. Jag hade inte änns kännt Jonathan något extra länge. Högst kring 3-4 månader, om änns det.
Då jag började berätta om Kim, hur han hade slagits med honom för att han inte skulle komma åt mig. Tittade han bara på mig med sorgsna ögon. Jag viste inte hur jag skulle tolka dem. Ångrade han sig?
- "Jag hade precis ringt polisen då Kim kom mot mig igen efter att han stått vid dig,han viste inget om samtalet"
Jag bet mig i underläppen och såg ut genom fönstret, himlen var fylld med små fluffiga moln i flera olika violetta färger och det hade redan börjat skymma.
- "Efter ett tag kom polisen och Kim fick såklart panik, jag ryckte på axlarna.
Jonathan såg ner i sängen. Hans läppar rörde sig inte , inte en min sträckte sig över hans perfekta ansikte.
Jag drog en djup suck, aldrig hade jag kännt mig så omtumlad förut, att jag var en främling i Jonathans ögon var ofattbart.
-"Sen vaknade jag här och hörde om dig, och om Kim... De fick inte fast honom föresten, de tror han är i Tyskland, de har spärrat alla hans kort och de försöker spåra bilen men inga framsteg har gjorts ännu"
-"Var det allt?" frågade han och sneglade på mig.
- "Jag kanske har glömt vad jag själv heter" Skrockade han.
-"Men det finns något så otrolig bekant över ditt fina ansikte. "
Jag kunde inte göra annat än le.
Comment the photo
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
du är fan min idol :$
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ancientsecrets/416688861/