Tuesday 10 November 2009 photo 1/2
|
DEL 19 (lite ändrad och rättad)
Jonathan och jag hade inte träffats på ett tag nu, så jag hade ringt honom och frågat om det gick att jag kom över och pratade lite.
Jag vet inte vad jag känner för honom längre , jag o han hade ju ändå inte pratat på så jävla länge nu.
Dessutom hade ju Kim varit på besök, eller vad man ska kalla eländet, och sen fanns ju det förståss Jonas.
Jag försökte reda upp mig själv, svara på frågan, men jag kom bara fram till samma sak varje gång. Jag vet inte.
Jonas var ju aldrig någon allvarligare grej, så honom kunde jag ju glömma, han var ju som alla andra jag någon gång ruffsat till håret på.
Men ja hade fortfarande ett problem. Jag hade gett honom mitt nummer. Hoppas han inte ringer. Hur dum får man vara, jag ville ju inte ha något med han att göra...? Varför beter jag mig såhär? ....
Jag gick nerför gatan med raska steg, luften var rå och kall, och skapade röda rosor på mina kinder.
De skulle förståss ta ett bra tag innan jag var framme hos Jonathan, men jag hade inte något emot att gå, förutom det att det faktiskt var ganska kallt.
Efter kanske 30 minuter var jag äntligen framme och jag bestämde mig för att fråga om jonathan kunde köra mig hem. Jag hade ingen lust att förfrysa öronen 2 gånger på samma dag.
Jonathan såg frisk ut då han öppnade, såren hade läkt bra och han log mot mig riktigt stort.
"-Hejj Emelie! det var länge sen , du ser frisk ut!" Jonathan kramade om mig och log fortfarande. Jag kunde inte annat än le tillbaka.
"-Du också".
Hela huset doftade bullar, och det visade sig att han hade värmt upp några i mikrovågsugnen så de skulle smaka nybakade. Det var hans mamma som hade bakat dem.
Jonathan och jag pratade ganska länge. Även om jag helatiden satt som på nålar då jag inte viste om jag skulle berätta om Kim, hade jag riktigt trevligt. Jonathan verkade vara som vanligt och jag uppskattade verkligen att jag hade fått komma förbi , nu visste jag dessutom vad jag ville, ge honom en chans till.
Jonathan fyllde på kaffemuggarna och sa samtidigt som han satte sig ner igen
-" Emelie de e en sak ja skulle vilja berätta för dig" Han vred sig på stolen där han satt och hans ansiktsutryck förändrades till något jag aldrig sett på honom förut , var det oro ? ånger? sorg? Jag förstod ingenting. Det blev tyst för ett par sekunder och jag väntade på att han skulle säga något. Sedan suckade han.
"Jo, jag har träffat en tjej som jag tycker väldigt mycket om..."
Mitt hjärta stannade nästan.
"Du , du, har gjort vad sa du?"
Jonathan och jag hade inte träffats på ett tag nu, så jag hade ringt honom och frågat om det gick att jag kom över och pratade lite.
Jag vet inte vad jag känner för honom längre , jag o han hade ju ändå inte pratat på så jävla länge nu.
Dessutom hade ju Kim varit på besök, eller vad man ska kalla eländet, och sen fanns ju det förståss Jonas.
Jag försökte reda upp mig själv, svara på frågan, men jag kom bara fram till samma sak varje gång. Jag vet inte.
Jonas var ju aldrig någon allvarligare grej, så honom kunde jag ju glömma, han var ju som alla andra jag någon gång ruffsat till håret på.
Men ja hade fortfarande ett problem. Jag hade gett honom mitt nummer. Hoppas han inte ringer. Hur dum får man vara, jag ville ju inte ha något med han att göra...? Varför beter jag mig såhär? ....
Jag gick nerför gatan med raska steg, luften var rå och kall, och skapade röda rosor på mina kinder.
De skulle förståss ta ett bra tag innan jag var framme hos Jonathan, men jag hade inte något emot att gå, förutom det att det faktiskt var ganska kallt.
Efter kanske 30 minuter var jag äntligen framme och jag bestämde mig för att fråga om jonathan kunde köra mig hem. Jag hade ingen lust att förfrysa öronen 2 gånger på samma dag.
Jonathan såg frisk ut då han öppnade, såren hade läkt bra och han log mot mig riktigt stort.
"-Hejj Emelie! det var länge sen , du ser frisk ut!" Jonathan kramade om mig och log fortfarande. Jag kunde inte annat än le tillbaka.
"-Du också".
Hela huset doftade bullar, och det visade sig att han hade värmt upp några i mikrovågsugnen så de skulle smaka nybakade. Det var hans mamma som hade bakat dem.
Jonathan och jag pratade ganska länge. Även om jag helatiden satt som på nålar då jag inte viste om jag skulle berätta om Kim, hade jag riktigt trevligt. Jonathan verkade vara som vanligt och jag uppskattade verkligen att jag hade fått komma förbi , nu visste jag dessutom vad jag ville, ge honom en chans till.
Jonathan fyllde på kaffemuggarna och sa samtidigt som han satte sig ner igen
-" Emelie de e en sak ja skulle vilja berätta för dig" Han vred sig på stolen där han satt och hans ansiktsutryck förändrades till något jag aldrig sett på honom förut , var det oro ? ånger? sorg? Jag förstod ingenting. Det blev tyst för ett par sekunder och jag väntade på att han skulle säga något. Sedan suckade han.
"Jo, jag har träffat en tjej som jag tycker väldigt mycket om..."
"Du , du, har gjort vad sa du?"
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ancientsecrets/423282454/