DEL 20
Att livet vände efter den dagen var inte något oväntat precis.
Jag berättade om allting för Jonathan,även om att jag hade legat med Kim samma kväll han kommit till mig. Jag berättade om smycket, om pengarna.... Jag tyckte inte om hans spända käkar och de mörka ögonen han hade då han lyssnade. Jag viste precis vad han tänkte, "fyfan den jäveln ska dö". Men han förstod mig, han förstod mig precis.
Jag antar att den sidan av honom inte förändrats även om det inte var mig han ville ha längre.
Anna hette hon, Tösen han fallit tycke för , blond, smal och smart. Allt som jag inte var med andra ord. Men att sörja för det var ingen ide, jag kände mig redan krossad ivarjefall. Mitt liv hade rivits ner till ett pussel, att försöka reda upp det var lika omöjligt som att jag skulle kunna lära mig flyga.
Jag menar, försöker jag, ramlar jag bara ner ivarjefall, jag hade inget som hjälpte mig på vägen, inga vingar.
De hade gått kanske en vecka nu , jag hade träffat Anna , hon var verkligen lika underbar som hon lät på Jonathans förklaring , jag förstår bra varför han ville ha henne häldre än mig. Men jag försto inte varför han ville försöka med mig från början trotts att minnet inte fanns kvar.

Trotoarens stenar var hårda under mina fötter , tack vare mina obekväma skor fick det hela promenaden till butiken att bli en mardröm. Jag orkade helt enkelt inte gå i den tackten jag annars gick, de skavade och sved då jag vinglade fram på mina klackar...
"Jag ska aldrig köpa såna här stövlar igen" mummlade jag om och om igen. Även om det var kring 4 på eftermiddagen var det nästan tomt i den lilla mataffären som bara låg omkring 1 kilometer bort. Jag tackar gud nu i efterhand att den butiken byggts dit. Utan bil och utan taxi pengar kom man inte speciellt långt i denhär värden.
Trotts att den var liten, fanns det allt man kunde behöva , till och med i fler märken.
För att hitta min rätta flingsort var jag tvungen att gå igenom med fingre över hela hyllan. Även om det såg ut som jag hade syn som en 82 åring då jag med all iver försökte se vad det var för paket, var jag tvungen att fortsätta, där fanns så mkt annat som inte var flingor så man tappade bort sig.

Då jag kom till mitten dunsade jag till i något som stod på sidan om mig.
"-Ojj förlåt, verkligen! Gick det bra?" En lång kille i lite längre små lockigt hår stod och tittade på mig med förvånade ögon.
Han kanske var något år äldre än jag men inte mer, och han log stort då han försod vad som hänt.
"-Heh, Nej, Ingen det är lungt, Skulle du också ha dom här eller ?"
Han sträckte fram precis den sorten jag ville ha, helt rätt sort flingor.
Jag bara nickade och log mot honom lite generat. Han gav först paketet till mig och drog sedan bort sin vante från ena handen och sträckte den mot mig.
"- Ja, föresten...Daniel" hans hand var varm då jag tog den och skakade.
"-Emelie" svarade jag , utan att sänka leendet jag hade på läpparna.

:):D snart väntar en ny!