jag tycker om att le. Le är nog nästan det enda jag är riktigt bra på. Le när jag mår dåligt, le när jag vill, le när jag egentligen vill gråta, le när jag verkligen är glad.

Men ibland.. precis som det är för alla så tröttnar man på att le hela tiden och se allting ur en posetiv synvinkel. Det är tröttsamt att hela tiden se det som är bra i allting när man tydligen kan se att det som är dåligt lyser starkare.

Jag har gått på en nit igen. Som alltid tror jag det bästa om alla människor och tänker att "jag ska nog ge det här en chans, för jag kan ha fel. En chans bara, kanske två? tre?"

Om och om igen så går jag på det, jag faller och tror att det ska stå någon längst ner och ta emot mig. Men precis som alla andra gånger så faller jag rakt ner på den hårda marken.Nu har jag ramlat så många gånger att jag är öm, öm i hela kroppen. Så jag känner ingenting längre. Jag kan nästan ramla med flit. det blir nästa roligt på något sätt - Ironsikt. Precis lika dant som om man hade förmågan att ta sitt liv och varenda gång återuppstå. Varför inte göra det med flit då...

Gör jag det med flit, eller gillar bara världen att vara elak mot mig?

Annons

The photo has no tags

November 2009