Jag vet att vi inte haft det lätt, du och jag. Och jag har varit så nära att lämna dig för alltid. Jag var så less på alla bråk, tjaffs och allt kontrollbehov. Jag planerade tillochmed att lämna dig. Jag bara "höll ut" tills jag kunde dra...
Men nu, nu har jag sett en förändring, en förbättring och min kärlek jag hade för dig, som nästan hade försvunnit, den flammade upp och jag förstod varför jag föll för dig. Jag blev kär igen, och jag kunde se en framtid med dig, som oxå hade försvunnit. Jag ser att du försöker älskling, och jag ser resultaten, jag försöker ändra på mig jag med. OCh någonstans så tror jag att vi, du och jag, fixar det här tillsammans. För första gången sen vi blev tillsammans, känner jag att jag saknar dig när du inte är nära, jag saknar dig så mycket så jag nästan bara vill gråta. För första gången så kan jag komma på mig själv när jag står och tänker på dig, på något positivt. För första gången kan jag säga att jag älskar dig, och verkligen mena det från botten av mitt hjärta. Jag behöver ju dig, du är ju mitt allt Patrik. Det finns en del som säger att jag var roligare som singel, som inte vet och inte bryr sig om hur jag har det nu, men jag håller inte med dom. Inte längre. Vännerna släpper taget om mig nu, och jag har väl inget annat val än att släppa taget jag med, försöka stå på egna ben utan stödet jag haft i många år. Men jag har ju dig. Släpper du taget du med, då har jag inget kvar och då släpper jag taget om allt. Då skiter jag i det här och hoppas jag får vingar, och inte horn och en gaffel.

Älskar dig Patrik Hjort, du och jag älskling!
Älskar er. Vad det nu betyder för er...

Tack för ditt sms älskling:

"Älskling vill du förlova dig med mig?"

Nu börjas det igen. trodde vi va klara med det där...