Monday 16 November 2009 photo 2/3
|
Att du inte förstår älskling...
Vi har snart varit tillsammans i ett år, oftast känns det som om du är mitt mirakel, min skatt, mitt allt, att vi ska leva hela livet ihop, och att jag känner dig som ingen annan gör.
Men ibland rasar allt, då känns det som att vi bara byggt ett sandslott som vattnet tar gång på gång. Då känner jag dig inte längre, du blir en främling.
Jag känner mig lurad, att jag bara drömt alltihop, det var bara en saga...
Då vill jag ge upp, för jag vill inte vara med en främling. Då är jag hellre ensam igen. Även fast jag är så rädd.
Jag älskar ju dig Patrik, mest av allt. Av hela mitt hjärta, du är ju mitt allt!
Men att inte kunna prata med dig om allt jag behöver, att inte kunna förstå eller bli förstådd, det skrämmer mig. Det skrämmer mig något fruktansvärt.
Ibland känns vårat förhållande bara som ett korthus. Som faller och rasar ihop gång på gång. Som vi bygger upp igen, gång på gång. Jag har så darriga händer älskling, jag klarar inte att bygga korthus gång på gång. Jag är så rädd att förlora dig älskling, men ibland orkar jag bara inte kämpa mera. Jag vågar inte ta något för givet, jag vågar inte planera som du gör...
Vi kommer från olika världar du och jag.
Jag har vuxit upp med demoner i helvetet jämfört med dig som kommer från himlen och har levt med änglar. Vi är så olika du och jag, älskling...
Jag var tvungen att bli vuxen som 7åring, du är 21 och vill fortfarande bo med mamma och pappa. Jag har levt i mörker, du i evigt solsken. Jag har varit tvungen att klara mig själv, och fick växa upp med smärta. Du har alltid haft någon där som tagit hand om dig, du växte upp lycklig. Du växte upp med en guldsked i munnen, jag har alltid fått kämpa i motvind. Jag klandrar dig inte, jag ser inte ner på dig. Jag avundas dig, jag är glad för din skull.
Men du förstår inte, eller vill inte se, att alla inte har haft det lika bra som du.
Dina föräldrar har alltid funnits och kommer alltid finnas där för dig, oavsett om du behöver det eller inte. Jag bönade och bad om att mina föräldrar skulle bry sig, men dom kom aldrig... Jag hade bara min lillebror. Han är min familj, för en familj sviker eller sårar aldrig sin egen familj. Så det spelar ingen roll hur bra det fungerar mellan mig och mina föräldrar nu när jag är 18, det är redan försent. Allt är redan förstört. Jag kan inte förlåta och gå vidare. Men jag har varit tvungen att acceptera och gå vidare. Min bror är min familj, mitt allt. Och det kommer han alltid att vara.
Anledningen till att jag har så svårt för dina föräldrar, föräldrar över huvudtaget, är att dom alltid ska "bry" sig. Dom påminner mig om vad jag aldrig fick. Och eftersom jag inte är van, och alltid har fått klara mig själv, så ser jag inte det som omtanke, utan som snokeri, spionera, kontrollera och lägga sig i. Sånt folk har jag blivit tillsagd att undvika. Jag har alltid fått höra,
"ensam är stark"
"visa inga känslor, det är en svaghet"
"ha alltid ryggen fri"
"gör dig inte beroende av andra"
"stå på egna ben", .m.m.m.m....
Jag har ingen positiv syn på förhållanden, på äktenskap eller på en framtid, men jag har alltid önskat mig det.
Jag är upplärd med att man måste få barn tidigt, att livet går ut på att bilda familj, men funkar den inte så avsluta det hela och skaffa ny. Jag är upplärd med att man alltid ska hålla sig på sin kant, inte vara i vägen, att vara nära en annan men inte för nära, att vara ensam men inte för ensam..
Jag är upplärd på ett helt annat sätt än dig Patrik.
Jag säger inte att det är rätt sätt, jag säger heller inte att det är fel. Men det är fakta. Och hur jag blev uppfostrad sätter spår i ens liv man inte kommer ifrån.
Jag vill att du ska veta, så att du sen kan förstå mig...
Ibland undrar jag, kommer våra olikheter vara vår styrka, eller kommer det bli vårat fall?
Du får mig att känna mig trygg och säker i vårat förhållande, du får mig att tro på en framtid tillsammans. Men ibland gör sig olikheterna sig påminda, och då är jag inte lika säker längre...
Och jag orkar inte bygga korthus som rasar för minsta vindpust eller ett sandslott som försvinner så fort vattnet kommer för nära.. Jag behöver ett slott av cement älskling. Cement eller betong.. Inte av kort eller sand.
Vi har snart varit tillsammans i ett år, oftast känns det som om du är mitt mirakel, min skatt, mitt allt, att vi ska leva hela livet ihop, och att jag känner dig som ingen annan gör.
Men ibland rasar allt, då känns det som att vi bara byggt ett sandslott som vattnet tar gång på gång. Då känner jag dig inte längre, du blir en främling.
Jag känner mig lurad, att jag bara drömt alltihop, det var bara en saga...
Då vill jag ge upp, för jag vill inte vara med en främling. Då är jag hellre ensam igen. Även fast jag är så rädd.
Jag älskar ju dig Patrik, mest av allt. Av hela mitt hjärta, du är ju mitt allt!
Men att inte kunna prata med dig om allt jag behöver, att inte kunna förstå eller bli förstådd, det skrämmer mig. Det skrämmer mig något fruktansvärt.
Ibland känns vårat förhållande bara som ett korthus. Som faller och rasar ihop gång på gång. Som vi bygger upp igen, gång på gång. Jag har så darriga händer älskling, jag klarar inte att bygga korthus gång på gång. Jag är så rädd att förlora dig älskling, men ibland orkar jag bara inte kämpa mera. Jag vågar inte ta något för givet, jag vågar inte planera som du gör...
Vi kommer från olika världar du och jag.
Jag har vuxit upp med demoner i helvetet jämfört med dig som kommer från himlen och har levt med änglar. Vi är så olika du och jag, älskling...
Jag var tvungen att bli vuxen som 7åring, du är 21 och vill fortfarande bo med mamma och pappa. Jag har levt i mörker, du i evigt solsken. Jag har varit tvungen att klara mig själv, och fick växa upp med smärta. Du har alltid haft någon där som tagit hand om dig, du växte upp lycklig. Du växte upp med en guldsked i munnen, jag har alltid fått kämpa i motvind. Jag klandrar dig inte, jag ser inte ner på dig. Jag avundas dig, jag är glad för din skull.
Men du förstår inte, eller vill inte se, att alla inte har haft det lika bra som du.
Dina föräldrar har alltid funnits och kommer alltid finnas där för dig, oavsett om du behöver det eller inte. Jag bönade och bad om att mina föräldrar skulle bry sig, men dom kom aldrig... Jag hade bara min lillebror. Han är min familj, för en familj sviker eller sårar aldrig sin egen familj. Så det spelar ingen roll hur bra det fungerar mellan mig och mina föräldrar nu när jag är 18, det är redan försent. Allt är redan förstört. Jag kan inte förlåta och gå vidare. Men jag har varit tvungen att acceptera och gå vidare. Min bror är min familj, mitt allt. Och det kommer han alltid att vara.
Anledningen till att jag har så svårt för dina föräldrar, föräldrar över huvudtaget, är att dom alltid ska "bry" sig. Dom påminner mig om vad jag aldrig fick. Och eftersom jag inte är van, och alltid har fått klara mig själv, så ser jag inte det som omtanke, utan som snokeri, spionera, kontrollera och lägga sig i. Sånt folk har jag blivit tillsagd att undvika. Jag har alltid fått höra,
"ensam är stark"
"visa inga känslor, det är en svaghet"
"ha alltid ryggen fri"
"gör dig inte beroende av andra"
"stå på egna ben", .m.m.m.m....
Jag har ingen positiv syn på förhållanden, på äktenskap eller på en framtid, men jag har alltid önskat mig det.
Jag är upplärd med att man måste få barn tidigt, att livet går ut på att bilda familj, men funkar den inte så avsluta det hela och skaffa ny. Jag är upplärd med att man alltid ska hålla sig på sin kant, inte vara i vägen, att vara nära en annan men inte för nära, att vara ensam men inte för ensam..
Jag är upplärd på ett helt annat sätt än dig Patrik.
Jag säger inte att det är rätt sätt, jag säger heller inte att det är fel. Men det är fakta. Och hur jag blev uppfostrad sätter spår i ens liv man inte kommer ifrån.
Jag vill att du ska veta, så att du sen kan förstå mig...
Ibland undrar jag, kommer våra olikheter vara vår styrka, eller kommer det bli vårat fall?
Du får mig att känna mig trygg och säker i vårat förhållande, du får mig att tro på en framtid tillsammans. Men ibland gör sig olikheterna sig påminda, och då är jag inte lika säker längre...
Och jag orkar inte bygga korthus som rasar för minsta vindpust eller ett sandslott som försvinner så fort vattnet kommer för nära.. Jag behöver ett slott av cement älskling. Cement eller betong.. Inte av kort eller sand.
Directlink:
http://dayviews.com/angelicarostner/424637578/