Wednesday 25 November 2009 photo 3/3
|
Jag hinner inte med i mitt eget liv. Allt går så fort..
Och jag kan inte stanna upp heller.
Känns som att jag tappar alla mina nära och kära. Jag blir ensam..
Jag har tappat så många vänner, jag har tappat min familj
och jag tappar snart bort mig själv.
Jag saknar alla minnen från gamla tider.
Jag kan börja gråta av tanken på att alla är borta..
Dom som jag höll så mycket av, som jag älskade så högt, dom är borta nu..
Allt är borta och försvunnet. Allt är borta och förstört.
Jag vet inte vad som har hänt med mig..
Jag känner inte igen mig själv längre,
vet inte vem jag är eller vart jag tillhör.
Vet bara att den enda jag har är Patrik.
Vet inte vad jag skulle göra om han oxå försvann..
Som alla ni andra.
Många bryr sig inte längre, så varför skulle egentligen jag bry mig?
Men sanningen är, jag kan inte låta bli.
Jag älskar människor för lätt, och för mycket för att bara sluta bry mig,
för att bara skita i vilket.
Har jag lovat att finnas där för alltid, så finns jag där föralltid.
Spelar ingen roll om det går 10, 20 eller 50 år, jag finns där ändå om jag behövs. När jag säger "alltid vi", så är det så.
Oavsett bråk, tjaffs eller om det går år. Det kommer ändå alltid finnas ett "vi". Men det verkar bara vara jag som tänker så,
som håller såna "löften" eller vad man ska kalla det.
Kanske gör jag fel? Kanske gör jag rätt.. Jag vet inte.
Men även om jag alltid bryr mig, och alltid finns där
så håller inte orken lika länge..
Ibland orkar jag inte vänta på att behövas,
ibland orkar jag inte vänta på att vännerna ska komma tillbaka
och det ska bli "vi" igen..
Ibland orkar jag inte hoppas på att dom gör det.
Oftast har jag ingen ork alls, för det finns inte en vän
som gör det värt att gå upp, värt att le eller
som gör det värt att göra något med sitt liv.
Jag trodde att jag och många av mina vänner skulle bli gamla ihop,
att vi skulle sitta om 30 år och skratta och minnas allt tok vi gjorde.
Jag trodde att vänskapen skulle överleva allt...
Jag verkade tro fel.
Men jag såg verkligen en framtid, en vänskap som skulle hålla tills dödagar.
Jag såg hur vi var gudmammor åt varandras barn,
hur vi var brudtärnor på varandras bröllop
och hur vi åkte kryssningar och söp oss fulla!
Jag såg våra grillkvällar hos varandra när vi var 30+...
Jag såg alltihop framför mig.
Men jag ser även hur allt försvinner längre och längre bort..
Allt är borta nu.
Nu finns det bara en sörjande känsla kvar hos mig..
Den får jag väl börja lära mig att leva med.
Som sagt, livet går fort, jag kanske inte behöver sörja så länge.
Mamma,
jag har sagt farväl många gånger,
men jag glömmer alltid att säga att jag älskar dig.
Pappa,
du är för långt bort när jag behöver dig,
men du är förbannat närgången när jag gör något fel.
Men jag älskar dig alltid ändå.
Lillebror,
Tänk dig för. Men minns att jag alltid älskar dig,
oavsett hur många misstag du gör.
Patrik,
tack för att du finns. Jag älskar dig så otroligt mycket.
Jag skulle aldrig klara av en dag utan dig. <3
Och jag kan inte stanna upp heller.
Känns som att jag tappar alla mina nära och kära. Jag blir ensam..
Jag har tappat så många vänner, jag har tappat min familj
och jag tappar snart bort mig själv.
Jag saknar alla minnen från gamla tider.
Jag kan börja gråta av tanken på att alla är borta..
Dom som jag höll så mycket av, som jag älskade så högt, dom är borta nu..
Allt är borta och försvunnet. Allt är borta och förstört.
Jag vet inte vad som har hänt med mig..
Jag känner inte igen mig själv längre,
vet inte vem jag är eller vart jag tillhör.
Vet bara att den enda jag har är Patrik.
Vet inte vad jag skulle göra om han oxå försvann..
Som alla ni andra.
Många bryr sig inte längre, så varför skulle egentligen jag bry mig?
Men sanningen är, jag kan inte låta bli.
Jag älskar människor för lätt, och för mycket för att bara sluta bry mig,
för att bara skita i vilket.
Har jag lovat att finnas där för alltid, så finns jag där föralltid.
Spelar ingen roll om det går 10, 20 eller 50 år, jag finns där ändå om jag behövs. När jag säger "alltid vi", så är det så.
Oavsett bråk, tjaffs eller om det går år. Det kommer ändå alltid finnas ett "vi". Men det verkar bara vara jag som tänker så,
som håller såna "löften" eller vad man ska kalla det.
Kanske gör jag fel? Kanske gör jag rätt.. Jag vet inte.
Men även om jag alltid bryr mig, och alltid finns där
så håller inte orken lika länge..
Ibland orkar jag inte vänta på att behövas,
ibland orkar jag inte vänta på att vännerna ska komma tillbaka
och det ska bli "vi" igen..
Ibland orkar jag inte hoppas på att dom gör det.
Oftast har jag ingen ork alls, för det finns inte en vän
som gör det värt att gå upp, värt att le eller
som gör det värt att göra något med sitt liv.
Jag trodde att jag och många av mina vänner skulle bli gamla ihop,
att vi skulle sitta om 30 år och skratta och minnas allt tok vi gjorde.
Jag trodde att vänskapen skulle överleva allt...
Jag verkade tro fel.
Men jag såg verkligen en framtid, en vänskap som skulle hålla tills dödagar.
Jag såg hur vi var gudmammor åt varandras barn,
hur vi var brudtärnor på varandras bröllop
och hur vi åkte kryssningar och söp oss fulla!
Jag såg våra grillkvällar hos varandra när vi var 30+...
Jag såg alltihop framför mig.
Men jag ser även hur allt försvinner längre och längre bort..
Allt är borta nu.
Nu finns det bara en sörjande känsla kvar hos mig..
Den får jag väl börja lära mig att leva med.
Som sagt, livet går fort, jag kanske inte behöver sörja så länge.
Mamma,
jag har sagt farväl många gånger,
men jag glömmer alltid att säga att jag älskar dig.
Pappa,
du är för långt bort när jag behöver dig,
men du är förbannat närgången när jag gör något fel.
Men jag älskar dig alltid ändå.
Lillebror,
Tänk dig för. Men minns att jag alltid älskar dig,
oavsett hur många misstag du gör.
Patrik,
tack för att du finns. Jag älskar dig så otroligt mycket.
Jag skulle aldrig klara av en dag utan dig. <3
Directlink:
http://dayviews.com/angelicarostner/426805707/