igår åkte jag tunnelbana mot ropsten som jag inte har gjort sedan 2007 ca.
försökte slappna av och inte titta mig omkring. sedan var väggen där utanför fönstret, väggen med gärdet skrivet. jag kunde riktigt känna pulsen öka och jag både log och inte log samtidigt, om man nu kan det. sedan åkte tunnelbanan vidare och det hela var över. bara sådär. har vart nervös över det här långt om länge. varför vet jag inte riktigt.. elr så gör jag det men det är svårt att förklara.
sedan efter ett tag var det dags för lidingö banan. och där, rakt över vattnet, såg jag kaknästornet blinka & som alltid måste jag titta på det när jag ser det. bara en person kan förstå mig om han nånsin läser detta.
jag saknar dig och kommer alltid sakna dig. no mather what. no mather how it ended eller vad som har hänt mellan oss på gott & ont genom kärlek & även vänskap. för egentligen, spelar något av det där roll idag? av det sämre sakerna menar jag. du komr alltid vara den som känner mig helt och fullt som ingen annan. du är den som funnits till och stöttat mig och sett mig när jag mest behövt det. på många sätt har du haft så stor del av mitt liv och min uppväxt och så mycket är samman växt med dig. jag är 22 år nu och blir 23 i december i år (oh gosh vad man börjar bli gammal :p) och mycket har hänt sedan 2007. men ändå är jag fortfarande jag. angelica. angi. angel. allt jag kallas. och egentligen har ingenting förändrats. inuti mig är allting som förut. jag hoppas du mår bra. jag vet inte, men jag vill att du har det bra.
vilket du säkerligen har :) (bild lånad från google)

Annons

The photo has no tags

May 2012