Jag minns det som än idag, dagen då vi fick veta att du bodde inuti min mage. Vi var så lyckliga att vi ville berätta för hela världen=) Ju längre in i graviditeten vi gick desto mer ville vi ha dig här NU, men dagarna gick och ingenting hände. En kväll då jag gått över 3 dagar så tyckte jag inte att du kändes på samma sätt som du brukade, vi ringde och fick komma in. De gjorde ultraljud, fostervattens nivån var väldigt låg, men var precis på gränsen nämligen 8 cm. De ville inte göra något utan bad oss komma tillbaka på tidagen, ett nytt ultraljlud visade att nivån nu var nere på 3,5 cm. De var tvugna att sätta igång mig, det började bli kritiskt. Efter 25 timmar av smärta, oro och så mycket mer låg du plötsligt på mitt bröst. Inte ens barnmorskan var beredd på att du skulle komma då du inte riktigt ville, men jag tog i för allt jag var värd och helt plötsligt var du där=) Snart har det gått ett helt år, det är otroligt.

Men en sak ska du veta, oavsett vart du går eller vad du väljer att göra så finns jag alltid här! Jag älskar dig Klara Katelyn Maja Törnblom, du är mammas underbara ögonsten<3<3<3

aaaw... :D mycket vackert!