Monday 3 September 2012 photo 2/10
![]() ![]() ![]() |
För att vara ärlig så har jag ingen aning om varför jag skriver det här.
Dela med mig av min historia var nog det jag tänkte och så får det bli ~
Jag kan inte säga att jag har haft en svår uppväxt, det har jag verkligen inte.
En mamma, en pappa och en storasyster.
Skillnaden var bara att pappa aldrig var hemma,
han var alltid ute och reste med jobbet.
Jag kände knappt igen honom när jag var liten och han kom hem efter några veckor bara för att åka bort igen.
Det var egentligen bara jag, mamma och min syster som var en familj.
När jag blev lite äldre så knöt jag ganska starkt band med pappa - även fast han nästan aldrig var hemma. Jag var närmare pappa än min mamma på den tiden.
När jag gick i 4:an jobbade pappa i USA och kom hem varannan - var tredje månad. Man blir van att inte träffa personen efter ett tag - det blir en vana, man märker knappt av saknaden.
Tillslut bestämde vi att flytta till USA allihopa, det gjorde vi också men flyttade hem efter ett år.
Pappa stannade däremot kvar i USA och igen såg jag honom knappt varannan månad.
När han skulle flyttat hem fick han ett jobb i Schweiz istället, så han flyttade aldrig hem.
Under tiden knöt jag, mamma och min syster starkare band -
vi blev som en familj av tre.
Och alla familjer har olika vanor aight?
Vi skaffade våra egna vanor också i "vår" familj, som vi trivdes med.
I 6:an flyttade pappa hem från Schweiz och det var då problemen började.
Vi bråkade hela tiden, om allt - för han kom in i familjen och försökte ändra om, för han hade ju bott själv i USA och Schweiz, alltså kunde han ju göra som han ville och det trodde han att han kunde göra i vår familj också.
Alltså att han kunde styra och ställa som han ville-
han bestämde allt.
Därför började vi bråka om allt.
Jag klarade dock av skolan i 6:an riktigt bra, topp"betyg" i allt - precis som det alltid varit. Jag var en enormt ambitiös elev, intresserad av allt.
Skolan var lätt för mig.
Jag hade kompisar, men var mobbad av 3-4 tjejer.
Vad jag än gjorde hittade de fel, skapade bloggar som hette "AHE" vilket stod för "Alla Hatar Emma", där de skrev hur mycket de hatade mig, snackade oändligt mycket skit om mig etc.
Jag inbillade mig att jag var stark, att jag inte skulle påverkas.
I 7:an började jag må sämre och sämre.
Det var bråken där hemma blev fler och fler, i skolan fortsatte tjejerna att mobba mig. Mer och mer.
Jag tappade lusten för allt, ingenting tycktes vara meningsfullt, allt som jag varit intresserad av tidigare tappade jag.
Jag hade ingenting kvar.
Jag ville inte gå i skolan, där mådde jag så ofantligt dåligt - jag slutade hitta på saker med mina "kompisar" och stängde in mig i mig själv.
Kunde lika väl sitta och stirra in i en vägg en hel dag for all I cared.
Tappade helt totalt livslusten.
Skolan gick åt helvete också, jag skolkade aldrig - men jag slutade bry mig om skolan, jag orkade inte. Såg inte meningen.
Varje gång jag somnade önskade jag att jag inte skulle vakna.
Någonstans i allt det här började jag umgås med en tjej som jag umgicks med när jag var liten.
Det var en "blixtvänskap" vi hängde nästan varje dag,
gjorde en massa dumma saker och hade så sjukt roligt ihop.
Hon mådde nog också dåligt egentligen, problem hemma också.
Även fast vi var varandras "high" så var vi varandras "low" också -
på något sätt drog vi ner varandra, struntade i skolan tillsammans, käftade etc.
Jag insåg inte det då, men det var folk utifrån som sa att vi triggade varandra till att vara "negativa" (de uttryckte sig så).
Jag fortsatte hur som helst att må dåligt och vi triggade faktiskt varandra till det på något sätt - vi var inte bra för varandra.
Mådde sämre och sämre, tappade all kontroll.
Utvecklade en liten ätstörning, kände inte hunger, slutade först äta frukost, sen lunch, sen "mellanmål" och till sist åt jag knappt kvällsmat.
Fick i mig ca 100- (max)300 kalorier per dag - det finns värre jag vet, men jag blev benigare och benigare.
Hade dålig självkänsla sen innan också och detta spädde bara på det.
Det höll på hela 7:an, till sist tog mamma mig till en psykolog och läkare.
Det var alltså två personer, jag skulle prata med båda och samtidigt skulle de hålla koll på min hälsa och se till att jag gick upp i vikt?
Det hjälpte inte tyckte jag, men under sommaren till 8:an bröt jag mitt vänskapsband med tjejen och det hjälpte en del.
Under sommaren mådde jag också extremt dåligt, fick många kvällar panikångest - visste inte var jag skulle ta vägen, kunde knappt andas etc.
Det blev värre och värre, kunde vakna och känna att det var en dålig dag och sedan skulle de bara gå utför.
På kvällarna var det som värst, visste inte var jag skulle ta vägen.
Började duscha, det var lugnande på något sätt - satt i duschen i någon timme eller 2, hade också skurit mig sen innan,
det började jag göra då också.
Alla känslor bara rann ur en, jag var helt tom på insidan men samtidigt inte?
Jag går nu i 8:an, jag snackar fortfarande med mina psykologer och jag har bättre känsla inför detta året än vad jag hade inför 7:an.
Min ätstörning är så gott som borta, men tankarna har jag alltid kvar - brottas med de varje dag. Men jag ska vinna.
Panikångest har jag fortfarande och fick en sån "attack" redan efter två dagar i skolan, vilket resulterade i att jag inte kunde gå till skolan på två dagar, men var ju tvungen att gå dit för att inte hamna efter i allt.
Jag är livrädd att jag ska bryta ihop och inte klara av skolan,
men jag hoppas att jag klarar det, för jag ska vinna och jag ska må bra.
Dooooktigt om du läste allt!
En mamma, en pappa och en storasyster.
Skillnaden var bara att pappa aldrig var hemma,
han var alltid ute och reste med jobbet.
Jag kände knappt igen honom när jag var liten och han kom hem efter några veckor bara för att åka bort igen.
Det var egentligen bara jag, mamma och min syster som var en familj.
När jag blev lite äldre så knöt jag ganska starkt band med pappa - även fast han nästan aldrig var hemma. Jag var närmare pappa än min mamma på den tiden.
När jag gick i 4:an jobbade pappa i USA och kom hem varannan - var tredje månad. Man blir van att inte träffa personen efter ett tag - det blir en vana, man märker knappt av saknaden.
Tillslut bestämde vi att flytta till USA allihopa, det gjorde vi också men flyttade hem efter ett år.
Pappa stannade däremot kvar i USA och igen såg jag honom knappt varannan månad.
När han skulle flyttat hem fick han ett jobb i Schweiz istället, så han flyttade aldrig hem.
Under tiden knöt jag, mamma och min syster starkare band -
vi blev som en familj av tre.
Och alla familjer har olika vanor aight?
Vi skaffade våra egna vanor också i "vår" familj, som vi trivdes med.
I 6:an flyttade pappa hem från Schweiz och det var då problemen började.
Vi bråkade hela tiden, om allt - för han kom in i familjen och försökte ändra om, för han hade ju bott själv i USA och Schweiz, alltså kunde han ju göra som han ville och det trodde han att han kunde göra i vår familj också.
Alltså att han kunde styra och ställa som han ville-
han bestämde allt.
Därför började vi bråka om allt.
Jag klarade dock av skolan i 6:an riktigt bra, topp"betyg" i allt - precis som det alltid varit. Jag var en enormt ambitiös elev, intresserad av allt.
Skolan var lätt för mig.
Jag hade kompisar, men var mobbad av 3-4 tjejer.
Vad jag än gjorde hittade de fel, skapade bloggar som hette "AHE" vilket stod för "Alla Hatar Emma", där de skrev hur mycket de hatade mig, snackade oändligt mycket skit om mig etc.
Jag inbillade mig att jag var stark, att jag inte skulle påverkas.
I 7:an började jag må sämre och sämre.
Det var bråken där hemma blev fler och fler, i skolan fortsatte tjejerna att mobba mig. Mer och mer.
Jag tappade lusten för allt, ingenting tycktes vara meningsfullt, allt som jag varit intresserad av tidigare tappade jag.
Jag hade ingenting kvar.
Jag ville inte gå i skolan, där mådde jag så ofantligt dåligt - jag slutade hitta på saker med mina "kompisar" och stängde in mig i mig själv.
Kunde lika väl sitta och stirra in i en vägg en hel dag for all I cared.
Tappade helt totalt livslusten.
Skolan gick åt helvete också, jag skolkade aldrig - men jag slutade bry mig om skolan, jag orkade inte. Såg inte meningen.
Varje gång jag somnade önskade jag att jag inte skulle vakna.
Någonstans i allt det här började jag umgås med en tjej som jag umgicks med när jag var liten.
Det var en "blixtvänskap" vi hängde nästan varje dag,
gjorde en massa dumma saker och hade så sjukt roligt ihop.
Hon mådde nog också dåligt egentligen, problem hemma också.
Även fast vi var varandras "high" så var vi varandras "low" också -
på något sätt drog vi ner varandra, struntade i skolan tillsammans, käftade etc.
Jag insåg inte det då, men det var folk utifrån som sa att vi triggade varandra till att vara "negativa" (de uttryckte sig så).
Jag fortsatte hur som helst att må dåligt och vi triggade faktiskt varandra till det på något sätt - vi var inte bra för varandra.
Mådde sämre och sämre, tappade all kontroll.
Utvecklade en liten ätstörning, kände inte hunger, slutade först äta frukost, sen lunch, sen "mellanmål" och till sist åt jag knappt kvällsmat.
Fick i mig ca 100- (max)300 kalorier per dag - det finns värre jag vet, men jag blev benigare och benigare.
Hade dålig självkänsla sen innan också och detta spädde bara på det.
Det höll på hela 7:an, till sist tog mamma mig till en psykolog och läkare.
Det var alltså två personer, jag skulle prata med båda och samtidigt skulle de hålla koll på min hälsa och se till att jag gick upp i vikt?
Det hjälpte inte tyckte jag, men under sommaren till 8:an bröt jag mitt vänskapsband med tjejen och det hjälpte en del.
Under sommaren mådde jag också extremt dåligt, fick många kvällar panikångest - visste inte var jag skulle ta vägen, kunde knappt andas etc.
Det blev värre och värre, kunde vakna och känna att det var en dålig dag och sedan skulle de bara gå utför.
På kvällarna var det som värst, visste inte var jag skulle ta vägen.
Började duscha, det var lugnande på något sätt - satt i duschen i någon timme eller 2, hade också skurit mig sen innan,
det började jag göra då också.
Alla känslor bara rann ur en, jag var helt tom på insidan men samtidigt inte?
Jag går nu i 8:an, jag snackar fortfarande med mina psykologer och jag har bättre känsla inför detta året än vad jag hade inför 7:an.
Min ätstörning är så gott som borta, men tankarna har jag alltid kvar - brottas med de varje dag. Men jag ska vinna.
Panikångest har jag fortfarande och fick en sån "attack" redan efter två dagar i skolan, vilket resulterade i att jag inte kunde gå till skolan på två dagar, men var ju tvungen att gå dit för att inte hamna efter i allt.
Jag är livrädd att jag ska bryta ihop och inte klara av skolan,
men jag hoppas att jag klarar det, för jag ska vinna och jag ska må bra.
Annons
Directlink:
http://dayviews.com/angestgruppen/509219829/