Sunday 21 October 2012 photo 3/8
![]() ![]() ![]() |
För er en helt vanlig 19 åring!
Ja, det vill man ju tänka om alla man möter! Eller hur? Men alla har vi något i bagaget som vi
inte gärna visar upp för hela världen. Jag har ett, du har ett, din granne har ett. Personen du
möter på gatan dagligen, som tar den dagliga joggingturen på morgonen. Den personen har
också ett förflutet. Le lite extra nästa gång. För du har inte en aning om vad personen
handskas med just då. Allt kan vara toppen, men samtidigt inte. Det vet du inte, just
för att det bara är personen som joggar förbi dit hus varje morgon.
För er är jag en helt vanlig tjej på internet. 19 år gammal. Jag borde ju leva livet, ha jobb, körkort,
gå ut på puben med mina vänner, ha massor utav glädje och framgång. Vill ni veta en sak? Jag
är inte en av dem tjejerna. Jag har ett bagage som förändrat min syn på så mycket. Människor,
samhället & livet. Det är ingenting jag är stolt över, saker jag saknar & saker som förstört mitt liv.
Saker och händelser som gör att jag lever ett begränsat liv. Som innebär att jag inte kunnat ta
studenten som alla andra i min ålder, har inte kunnat skaffa mig ett jobb och har inte en enda
gång satt mig bakom en ratt. Varför? Det ska jag berätta för dig nu, delvis.
När du varit med om trauman så nära inpå. Suttit med en döende vän i ditt knä. Fallit
offer för en våldtäkts man, inte bara en och två gånger. Bevittnat dem hemskaste sakerna
man kan utsättas för som tonåring. Varit tvungen att hålla tyst om allting för att rädda ditt
eget liv. Varit på fel plats vid fel tillfälle och blivit missahandlad och rånad, flera gånger.
Mobbad i skolan som liten. Saknad av självkänsla. Bråk hemma, där allt som händer är
ditt fel. För att det är enklare att skylla på någon som tar illa vid sig och tar åt sig. Men
det med körkortet då? Det var en hemsk bilolycka med några av mina vänner, alla
klarade sig men jag blev rejält omskakad och drömde ofta om händelsen efteråt.
Sen är det ju alla blindstyren/rattfyllon i våran trafik, som alltid ska köra på
mig. Förstörda knän som aldrig kan läka helt. Totalt onödigt..
Men är det inte bara att lämna det som var och gå vidare då?
Jag önskar det var så lätt. Jag kom förbi allting. Once. Jag blev bättre, allting gick åt rätt håll
igen. Men när historien upprepar sig fler år senare blir man påmind och jag drömmer fasansfulla
mardrömmar om allt jag gått igenom. Alla jag förlorat, alla saker jag sett, alla saker jag inte kan
berätta för någon. Saker jag bara får gräva ner och le för resten av världen för annars betraktas
man som en deppig jävel som ingen vill ha med att göra. Precis så är det i dagens läge. Tragiskt.
Så idag som den glada 19 åriga tjej jag betraktas som, för dem som inte känner mig eller känner
till det jag gått igenom, är mitt liv inte lika strålande som för så många andra i min ålder. Jag har
tagit en paus. Det funkar inte just nu. Stressen, mardrömmarna och alla trauman hann tillslut
ikapp mig, efter 8 långa år. Efter alla möten med poliser, sjukhuspersonal och socialen, så
kunde dem inte hjälpa mig. Jag fick ta hand om mig själv. Men allt har en gräns. Jag kan
inte söka ett jobb pga min stress och panikångest som jag lider av varje dag.
Så från att vara kanske din glada granne, personen som joggar förbi dit hus, eller
en helt okänd person du ser på bussen. Så är det här mitt egentliga jag. En 19 åring,
som bor hemma. Gör ingenting. Har inget jobb. Pluggar inte. Har inget körkort. Hänger
inte med ut på puben. Sitter mest hemma och rädd för dagens verkligheten och
människorna jag kan tvingas möta om jag går ut.
Depression, Panikångest, Trauma, Mardrömmar, PTSD, Klaustro-Agorafobi, Dödsfall/Sorg,
Självdestruktiv, Självmordsförsök & tankar. Jag äter dåligt eller inte alls, sover nästan aldrig.
Ständig oro och ångest. Det här är något som påverkar mig varenda dag. Hela tiden. Det
är ingenting man tänker på. Det kan va du, det kan vara jag, det kan drabba vem som
helst. Livet kan förändras så väldigt fort. Bidra inte till att göra det sämre. Hjälp till.
Så, vad sägs om det där extra leendet mot nästa person du möter?
Ja, det vill man ju tänka om alla man möter! Eller hur? Men alla har vi något i bagaget som vi
inte gärna visar upp för hela världen. Jag har ett, du har ett, din granne har ett. Personen du
möter på gatan dagligen, som tar den dagliga joggingturen på morgonen. Den personen har
också ett förflutet. Le lite extra nästa gång. För du har inte en aning om vad personen
handskas med just då. Allt kan vara toppen, men samtidigt inte. Det vet du inte, just
för att det bara är personen som joggar förbi dit hus varje morgon.
För er är jag en helt vanlig tjej på internet. 19 år gammal. Jag borde ju leva livet, ha jobb, körkort,
gå ut på puben med mina vänner, ha massor utav glädje och framgång. Vill ni veta en sak? Jag
är inte en av dem tjejerna. Jag har ett bagage som förändrat min syn på så mycket. Människor,
samhället & livet. Det är ingenting jag är stolt över, saker jag saknar & saker som förstört mitt liv.
Saker och händelser som gör att jag lever ett begränsat liv. Som innebär att jag inte kunnat ta
studenten som alla andra i min ålder, har inte kunnat skaffa mig ett jobb och har inte en enda
gång satt mig bakom en ratt. Varför? Det ska jag berätta för dig nu, delvis.
När du varit med om trauman så nära inpå. Suttit med en döende vän i ditt knä. Fallit
offer för en våldtäkts man, inte bara en och två gånger. Bevittnat dem hemskaste sakerna
man kan utsättas för som tonåring. Varit tvungen att hålla tyst om allting för att rädda ditt
eget liv. Varit på fel plats vid fel tillfälle och blivit missahandlad och rånad, flera gånger.
Mobbad i skolan som liten. Saknad av självkänsla. Bråk hemma, där allt som händer är
ditt fel. För att det är enklare att skylla på någon som tar illa vid sig och tar åt sig. Men
det med körkortet då? Det var en hemsk bilolycka med några av mina vänner, alla
klarade sig men jag blev rejält omskakad och drömde ofta om händelsen efteråt.
Sen är det ju alla blindstyren/rattfyllon i våran trafik, som alltid ska köra på
mig. Förstörda knän som aldrig kan läka helt. Totalt onödigt..
Men är det inte bara att lämna det som var och gå vidare då?
Jag önskar det var så lätt. Jag kom förbi allting. Once. Jag blev bättre, allting gick åt rätt håll
igen. Men när historien upprepar sig fler år senare blir man påmind och jag drömmer fasansfulla
mardrömmar om allt jag gått igenom. Alla jag förlorat, alla saker jag sett, alla saker jag inte kan
berätta för någon. Saker jag bara får gräva ner och le för resten av världen för annars betraktas
man som en deppig jävel som ingen vill ha med att göra. Precis så är det i dagens läge. Tragiskt.
Så idag som den glada 19 åriga tjej jag betraktas som, för dem som inte känner mig eller känner
till det jag gått igenom, är mitt liv inte lika strålande som för så många andra i min ålder. Jag har
tagit en paus. Det funkar inte just nu. Stressen, mardrömmarna och alla trauman hann tillslut
ikapp mig, efter 8 långa år. Efter alla möten med poliser, sjukhuspersonal och socialen, så
kunde dem inte hjälpa mig. Jag fick ta hand om mig själv. Men allt har en gräns. Jag kan
inte söka ett jobb pga min stress och panikångest som jag lider av varje dag.
Så från att vara kanske din glada granne, personen som joggar förbi dit hus, eller
en helt okänd person du ser på bussen. Så är det här mitt egentliga jag. En 19 åring,
som bor hemma. Gör ingenting. Har inget jobb. Pluggar inte. Har inget körkort. Hänger
inte med ut på puben. Sitter mest hemma och rädd för dagens verkligheten och
människorna jag kan tvingas möta om jag går ut.
Depression, Panikångest, Trauma, Mardrömmar, PTSD, Klaustro-Agorafobi, Dödsfall/Sorg,
Självdestruktiv, Självmordsförsök & tankar. Jag äter dåligt eller inte alls, sover nästan aldrig.
Ständig oro och ångest. Det här är något som påverkar mig varenda dag. Hela tiden. Det
är ingenting man tänker på. Det kan va du, det kan vara jag, det kan drabba vem som
helst. Livet kan förändras så väldigt fort. Bidra inte till att göra det sämre. Hjälp till.
Så, vad sägs om det där extra leendet mot nästa person du möter?
Annons
twua
Tue 23 Oct 2012 12:37
Blev helt skakis av texten! TACK för den tankeställaren, verkligen!
just nu känner jag mig bara stolt över mig själv, att jag blivit upplärd att alltid ge ett leende åt folk jag möter, åt folk jag träffar eller pratar med. För ett leende enligt mig är värt mer än vad man tror
just nu känner jag mig bara stolt över mig själv, att jag blivit upplärd att alltid ge ett leende åt folk jag möter, åt folk jag träffar eller pratar med. För ett leende enligt mig är värt mer än vad man tror
![](http://cdn08.dayviews.com/112/_u7/_u8/_u5/_u3/_u3/u785331/1397132698_m_1.jpg)
Cassie Cassandra Holmberg
Tue 23 Oct 2012 15:42
Varsågod det var inga problem, tänkte just det att ingen tänker på det riktigt. Det är bra, fortsätt så! Man har aldrig någon aning om vem personen man möter är och hur den mår!
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Anonymous
Mon 22 Oct 2012 01:00
Riktigt berörande text där, blomman!
Jag vet hur de är. Du är inte ensam.
Om du behöver en vän in need, finns jag här. Sitter oftast vid datorn 24/7, eftersom ja e arbetslös osv osv.
Kramar!
Jag vet hur de är. Du är inte ensam.
Om du behöver en vän in need, finns jag här. Sitter oftast vid datorn 24/7, eftersom ja e arbetslös osv osv.
Kramar!
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Anonymous
Mon 22 Oct 2012 01:25
det är aningen patetiskt och kanske fjantigt.. men om du godkänner att vi pratar, tar jag gladeligen den inviten.
![](http://cdn08.dayviews.com/112/_u7/_u8/_u5/_u3/_u3/u785331/1397132698_m_1.jpg)
Cassie Cassandra Holmberg
Mon 22 Oct 2012 01:29
Ingenting är för fjantigt, mesigt, töntig, onödigt, patetiskt osv för mina öron. Feel free to write !
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Anonymous
Mon 22 Oct 2012 01:33
Inte precis så, men jag hänvisar då oss till en mer privat sida/chatenhet. Skype, fb whatsoever.
![](http://cdn08.dayviews.com/112/_u7/_u8/_u5/_u3/_u3/u785331/1397132698_m_1.jpg)
Cassie Cassandra Holmberg
Mon 22 Oct 2012 01:36
Nej jag menade ju inte här, menade att du kunde skriva PM om du ville det eller på fv eller så såklart. Här är min facebook om det blir enklast http://www.facebook.com/#!/cassie.c.holmberg
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Anonymous
Sun 21 Oct 2012 22:24
Blev tårögd... Vet att jag aldrig riktigt kan leva mig in i det, har ju inte hänt mig... Men på något sätt kan jag förstå lite av det... Jag har själv gått och går igenom en hel del... Men detta finns inte på kartan. Stay Strong.
![](http://cdn08.dayviews.com/112/_u7/_u8/_u5/_u3/_u3/u785331/1397132698_m_1.jpg)
Cassie Cassandra Holmberg
Sun 21 Oct 2012 23:33
Jag kan inte göra något åt min egen situation, men jag bidrar gärna och slåss för att alla andra ska bli behandlade rätt och få den hjälp dem vill ha. Samhället kan inte fortsätta som det gör och bara blunda för vissa situationer. Jag är ett levande bevis på att deras system inte fungerar! Funderar du kring någonting så tveka inte, skriv till mig! <3
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Anonymous
Sun 21 Oct 2012 09:11
blev nästan tårögd när jag läste. det kan nog inte vara många som ser det från det perspektivet. Jag tycker du är så himla stark och tagit dej igenom så otroligt mycket. vill du prata kan du bara PM:a mej eller kik:a mej. <3
![](http://cdn08.dayviews.com/112/_u7/_u8/_u5/_u3/_u3/u785331/1397132698_m_1.jpg)
Cassie Cassandra Holmberg
Sun 21 Oct 2012 20:22
Nej, det finns dem som inte gör det. Men efter allt jag gått igenom förändras synen på så mycket och man tänker helt annorlunda.. Tack och detsamma! Haha nejdå är dem inte men tack :)
![](http://cdn08.dayviews.com/112/_u7/_u8/_u5/_u3/_u3/u785331/1397132698_m_1.jpg)
Cassie Cassandra Holmberg
Sun 21 Oct 2012 23:35
:)
Är det något så skriv till mig, jag är kontaktbar alla tider på dygnet, framförallt på nätterna då jag inte själv sover på nätterna! Take care!
Är det något så skriv till mig, jag är kontaktbar alla tider på dygnet, framförallt på nätterna då jag inte själv sover på nätterna! Take care!
24 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/angestgruppen/510512253/