Wednesday 24 October 2012 photo 1/7
|
"Hur går det med striden, syster?
Dukar du under i kampen, broder?
Låt mig veta. Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med? Hur ska du någonsin kunna straffa dig själv tillräckligt?
Svälter du dig själv?
Skär du dig?
Skär sönder dina armar, skär sönder ditt ansikte?
Dämpas ångesten med mer smärta, dämpas ångesten med fler tabletter, dämpas ångesten med mer sprit?
Hur länge ska du hålla? Hur länge ska det gå? Förlåt att jag frågar, men jag undrar ju bara!
Vad har de utsatt dig för?
Vilka var övergreppen?
Var du bara ett barn när det började?
Fick du nånsin vara ett barn?
Var det dina föräldrar som gjorde det?
Var det dina klasskamrater?
När förstod du att var du själv som var skyldig?
När tog du på dig skulden?
När började du straffa dig själv?
Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med?
Hur ska du någonsin bli ren?
Hur ska någon någonsin kunna älska en sån som dig?
Förlåt att jag frågar, men jag undrar ju bara.
När ska du förstå att du inte måste bära allting själv?
När ska du tillåta dig själv att stanna upp och ställa av och se dig om och upptäcka att du inte är så ensam som du tror?"
Första kapitlet ur boken Jenny, av Jonas Gardell.
Jag visste inte hur annars jag skulle börja berätta. Om mig själv. Om mitt liv. Om min smärta.
Mobbad. Lämnad. Ensam. Slagen. Ärr efter kniv på handlederna. Ärr efter nålar. Ärr i själen. Lögner. Mitt liv är kantat av lögner. Det går inte en dag utan att jag ljuger. För mig själv. För andra. Orden "jag vill dö" har sedan länge mist sin betydelse, precis på samma sätt som orden "jag älskar dig". De betyder inget. Det är bara ord. Vill dö minst 15 gånger om dagen, varje dag. Börjar upprepa orden högre. Till slut blir de sanningar. Att tala sanning är att ljuga så att folk tror en, som Gardell skrivit i böckerna om Juha och Jenny (En komikers uppväxt, Ett UFO gör entré och Jenny). Det stämmer nog. Jag tror på mina lögner. De är sanningar nu. Allt är bra, jag mår bra. Eller? Gör jag? Trivs jag med mitt liv? Skulle det vara såhär?
Jag vill inte leva längre. Mina ljuspunkter i livet är sedan länge borta. Alla, utom en. Det är allt jag har kvar. Jag kämpar. Kämpar mot tankarna, mot min dödslängtan, kämpar mot min eviga, ständiga otur. Har stora skulder, har bett pappa om hjälp. Han är den enda som vet om dem. För att han inte lever här. Bor inte i detta hus. Tur är nog det. Vet inte vem jag skulle vända mig till annars. Vännerna har sedan länge svikit. Jag kommer alltid i andra hand. Har alltid gjort. Jag avskyr min mor, allt hon gjort mig. Hot, slag, hårda ord. Men jag tror inte allt stod rätt till när jag var liten. Det är bättre nu. Inte bra, men bättre. Måste fortfarande tassa på tå vad gäller vissa saker. Som pengar, problem, tankar. Vågar inte prata om det, risken finns att hon bli vansinnig. Och jag vet hur hon är då. Inte mänsklig. Ett monster. Minst sagt. Jag har stängt av. Slutat lyssna när hon skriker. Det blir bara värre om jag lyssnar. Som för två-tre år sedan. Jag minns inte vad jag sa eller inte sa som gjorde henne så vansinnig. Skrik. Tårar. Jag ville bara fly. Försökte. Men hon höll mig kvar. Jävla kärring. Hur kan hon vara så stark? Fick ta till naglarna. Hon släppte ändå inte. Sedan "blev allting bra". Båda grät. Jag för att jag var arg. Hon för att hon spelade. Hon spelar bra, man går nästan på det. Luras nästan och tror att man sårat henne på riktigt. Men det är aldrig så. Har sett det förut. Många gånger. Varje jul till exempel. Säger att hon inte orkar. Att ingen bryr sig. För att få oss att hjälpa till. Så går allting vidare. Så som det alltid varit.
Detta är ingen hel familj. Har aldrig varit. Något så banalt som en hårfärg kan få henne att bli förbannad. Färgade håret svart första gången 2007. Mitt rågblonda hår var plötsligt kolsvart. Hon blev vansinnig, sa att hon inte kände mig, att jag inte var hennes dotter. Förnekade mig. Skrek åt mig. För en hårfärgs skull. Den natten skymtade jag henne stående över mig med en kniv i händerna. Redo att hugga. Men hon gjorde det inte. Kan förstås ha sett fel, men jag tror inte det. Sånt misstar man sig inte på. Skulle jag fråga skulle hon neka. Förstås. Som hon nekar till så mycket annat.
När jag var liten var jag ständigt rädd. Rädd för att göra fel. Rädd för ett av hennes utbrott. När jag blev äldre lärde jag mig vilka de utlösande faktorerna var. Och folk undrade varför jag var så aggressiv i skolan. Undra på det med en sådan mor, och att jag var mobbarnas favoritofffer. Allt jag gjort har varit fel. Mina kläder, mina ord, mitt utseende. Jag försvarade mig bara. Att blev bara värre då. Lärarna såg bara mitt beteende, inte de som kastade orden mot mig. Handling är tydligen värre än ord, men handlingen var en reaktion på orden. Jag skulle "vända andra kinden till". Vända mig om och gå. Det var det råd jag fick från lärarna. Hur tänkte de? Hur lätt är det att kasta av sig ord som "missfoster", "hästjävel" (på grund av mitt hästintresse), "tönt" (och värre ord ändå) när man går i låg- och mellanstadiet? Ger inte det dem rätt då? Hur jag än gjorde fortsatte orden hagla mot mig. Vare sig jag struntade i dem eller gav mig på dem. Har försökt glömma. Försökt förtränga. Allt det där har kommit ikapp mig nu. Tänker på allt jag utsatts för varje dag. Därav min längtan till ett slut. Så jag slipper tankarna, slipper minnena. Slipper vara rädd för min egen mamma. slipper frukta de outhärdliga vredesutbrotten. För jag är fortfarande rädd för dem. Har fruktat dem i hela mitt liv. Kommer jag någonsin bli fri?
Lång text, jag vet. Jag vet inte var jag vill komma med detta. Vill kanske få någon att förstå, vill kanske bara få saker och ting ur mig. För en gångs skull. Ingen mer än jag vet hela min historia. Fast jag vet inte om någon skulle bry sig ändå. Vet inte om jag skulle orka berätta precis allt. Detta är vad jag orkar med att delge er just nu.
Dukar du under i kampen, broder?
Låt mig veta. Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med? Hur ska du någonsin kunna straffa dig själv tillräckligt?
Svälter du dig själv?
Skär du dig?
Skär sönder dina armar, skär sönder ditt ansikte?
Dämpas ångesten med mer smärta, dämpas ångesten med fler tabletter, dämpas ångesten med mer sprit?
Var du bara ett barn när det började?
Fick du nånsin vara ett barn?
Var det dina föräldrar som gjorde det?
Var det dina klasskamrater?
När förstod du att var du själv som var skyldig?
När tog du på dig skulden?
När började du straffa dig själv?
Hur många sorger ska du orka bära, hur mycket smärta ska du mäkta med?
Hur ska någon någonsin kunna älska en sån som dig?
Förlåt att jag frågar, men jag undrar ju bara.
När ska du tillåta dig själv att stanna upp och ställa av och se dig om och upptäcka att du inte är så ensam som du tror?"
Första kapitlet ur boken Jenny, av Jonas Gardell.
Jag visste inte hur annars jag skulle börja berätta. Om mig själv. Om mitt liv. Om min smärta.
Mobbad. Lämnad. Ensam. Slagen. Ärr efter kniv på handlederna. Ärr efter nålar. Ärr i själen. Lögner. Mitt liv är kantat av lögner. Det går inte en dag utan att jag ljuger. För mig själv. För andra. Orden "jag vill dö" har sedan länge mist sin betydelse, precis på samma sätt som orden "jag älskar dig". De betyder inget. Det är bara ord. Vill dö minst 15 gånger om dagen, varje dag. Börjar upprepa orden högre. Till slut blir de sanningar. Att tala sanning är att ljuga så att folk tror en, som Gardell skrivit i böckerna om Juha och Jenny (En komikers uppväxt, Ett UFO gör entré och Jenny). Det stämmer nog. Jag tror på mina lögner. De är sanningar nu. Allt är bra, jag mår bra. Eller? Gör jag? Trivs jag med mitt liv? Skulle det vara såhär?
Lång text, jag vet. Jag vet inte var jag vill komma med detta. Vill kanske få någon att förstå, vill kanske bara få saker och ting ur mig. För en gångs skull. Ingen mer än jag vet hela min historia. Fast jag vet inte om någon skulle bry sig ändå. Vet inte om jag skulle orka berätta precis allt. Detta är vad jag orkar med att delge er just nu.
Annons
Camera info
Camera HP Photosmart R837
Focal length 7 mm
Aperture f/5.2
Shutter 1/120 s
ISO 100
Alwarion
Fri 26 Oct 2012 17:23
Jag bor fortfarande hemma, i väntan på möjlighet till utbildning och jobb. Så jo, jag måste dras med min mamma ett tag till. Därför är våld ingen lösning på problemet. Att jag kan slåss bättre hjälper inte mot hennes vredesutbrott hon kan få för mina lilla felaktiga ord.
Ska plugga upp mina betyg i vår, så jag kan börja på den utbildning jag vill nästa höst och sedan får jag förhoppningsvis jobb. Först då kan jag komma ifrån detta helvete.
Ska plugga upp mina betyg i vår, så jag kan börja på den utbildning jag vill nästa höst och sedan får jag förhoppningsvis jobb. Först då kan jag komma ifrån detta helvete.
Disturbed-Angel
Sat 27 Oct 2012 02:22
Okej, då förstår jag. men studentlägenhet eller hjälp från soc är inget alternativ?
Alwarion
Sat 27 Oct 2012 06:30
Eftersom jag kommer att plugga på distans i vår utan studiemedel så funkar det inte med studentlägenhet, och soc... Jag vet inte, jag började kolla upp det alternativet eftersom jag har ingen som helst inkomst och räkningar som ska betalas (mina ekonomiska problem det senaste året är en bidragande orsak till min ångest och psykiska oro), men jag tyckte det verkade så krångligt med alla papper och sånt som krävs. Fast jag kanske läste på fel ställe... Ska kolla lite mer på det alternativet.
Lyckas jag läsa upp betygen i vår, vilket jag verkligen hoppas, så kan jag få studiemedel till hösten och då blir det den utbildning jag vill vilket innebär internat i ett år. Då löser sig i alla fall en del.
Jag har så länge längtat efter den dagen då jag är helt oberoende av min mamma, då ska jag säga upp kontakten helt och börja ta mer kontakt med min pappa, som hon kastade ut (eller om han stack, jag vet inte) när jag var lien. Har haft sparsam kontakt med honom under åren, eftersom mamma blir helt hysterisk när man nämner något om honom. Hon accepterar att han ger oss (mig och mina två äldre bröder) presenter kring födelsedagar och jul, men det får inte vara mer än så. Jag har lånat lite pengar av honom, för att komma ur de värsta ekonomiska kriserna, och i början skickade han brev för att meddela att han satt in pengar på kontot, och det blev hon genast misstänksam över. Hon vet inget om min ekonomi och hon ska heller inte få reda på något. Dels för att det är min ensak som hon inte har något med att göra och dels för att hon skulle bli helt jävla vansinnig om hon visste hur det egentligen låg till.
Lyckas jag läsa upp betygen i vår, vilket jag verkligen hoppas, så kan jag få studiemedel till hösten och då blir det den utbildning jag vill vilket innebär internat i ett år. Då löser sig i alla fall en del.
Jag har så länge längtat efter den dagen då jag är helt oberoende av min mamma, då ska jag säga upp kontakten helt och börja ta mer kontakt med min pappa, som hon kastade ut (eller om han stack, jag vet inte) när jag var lien. Har haft sparsam kontakt med honom under åren, eftersom mamma blir helt hysterisk när man nämner något om honom. Hon accepterar att han ger oss (mig och mina två äldre bröder) presenter kring födelsedagar och jul, men det får inte vara mer än så. Jag har lånat lite pengar av honom, för att komma ur de värsta ekonomiska kriserna, och i början skickade han brev för att meddela att han satt in pengar på kontot, och det blev hon genast misstänksam över. Hon vet inget om min ekonomi och hon ska heller inte få reda på något. Dels för att det är min ensak som hon inte har något med att göra och dels för att hon skulle bli helt jävla vansinnig om hon visste hur det egentligen låg till.
Disturbed-Angel
Sat 27 Oct 2012 20:31
Okej, Försök att stå ut det sista. Förstår hur jobbigt du har det. Men du har ett mål framför dig. Så det är bra att du kan fokusera på det.
Smileyguy
Thu 25 Oct 2012 00:09
Du borde läsa lite om satanism. Jag skulle absolut inte klassa mig som satanist men de har en del saker som jag känner igen mig i. Exempelvis vänd inte andra kinden till utan ge igen med samma kraft och inte ge av din kärlek till dom som inte förtjänar det. Satanister dyrkar inte djävulen btw så döm det inte ännu^^
Alwarion
Thu 25 Oct 2012 01:02
Säg något jag inte vet om satanism. ;) Skulle väl i så fall säga att jag är mer inne på LaVeys spår - att man är sin egen gud eftersom man själv är ansvarig för sitt eget gott och ont. Men nu ser jag mig inte som satanist, utan som wiccan - vilket är något helt annat.
felkopplad
Wed 24 Oct 2012 08:08
Så som du beskrev din och din mors relation/förhållande/kommunikation (whatevs..) var läskigt likt mitt liv :o
Fast för mig går det bara neråt. Allt sjunker. Jag är trots allt ganska ung (har inte flyttat hemifrån än), men det jag upplevt är tillräckligt för att jag aldrig skulle försöka "lösa" allt detta... hursomhelst.. Om du vill prata med nån så finns jag här whenever <3
Fast för mig går det bara neråt. Allt sjunker. Jag är trots allt ganska ung (har inte flyttat hemifrån än), men det jag upplevt är tillräckligt för att jag aldrig skulle försöka "lösa" allt detta... hursomhelst.. Om du vill prata med nån så finns jag här whenever <3
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/angestgruppen/510595804/