Friday 26 October 2012 photo 7/10
![]() ![]() ![]() |
ni behöver inte läsa i fall ni inte vill.
jag behöver bara* skriva av mig.
Jag föddes den 18 mars 1996. När jag föddes så var jag väldigt nära på att dö, jag föddes 3 månader för tidigt. Jag vägde endast 500 gram och 30 cm.
När jag började skolan så fick jag höra från första utvecklingssamtalet att jag var tystlåten och att jag behövde ta mer plats i klassrummet.
Någonstans för 6 år sedan, ungefär så skiljdes sig mina föräldrar, mitt hjärta blev trasigt. Min mamma hittade en ny man & han var jätte snäll mot mig, efter några år så blev han som ett monster mot mig. När han hade fått alkohol i kroppen så brakade helvetet ut. I augusti 2010 så satt jag, min moster och några kompisar i våran lekstuga och pratade, jag mådde faktiskt väldigt bra då, det var ovanligt. TILLS min halvfarsa kommer och sliter upp dörren och frågar vafan jag har gjort, han gav mig skulden på något som jag inte hade gjort. Efter ett tag så slängde han igen dörren och gick. En gång som jag minns väldigt väl var när mina småsyskon började gråta, jag var uppe på mitt rum och min halvfarsa hade druckit alkohol, min mamma var ute och handlade. Jag gick ner och han frågade vad jag gjorde nere eftersom jag aldrig var nere, han stod och sa hemska saker till sig själv. (det hände massa fler saker men jag orkar inte ta upp det)
Jag pratade inte med min mamma och det där ledde till stora konsekvenser. Året 2010 så försökte min mamma prata med mig att jag skulle gå till en psykolog för att jag inte öppnade min käft mot henne, jag vägrade gå till en psykolog. Jag ville inte prata med någon.
All ångest som jag var fylld med ledde till självskadebeteende och självmordstankar. Jag var så missnöjd med mig själv, jag förstod inte varför jag inte kunde vara duglig. Jag har alltid gått och tänkt på vad jag äter, jag har alltid gått och tänkt på min vikt. Den har alltid varit ett stort problem för mig för jag har alltid tyckt att jag har varit för "tjock".
2010 förändrade nog hela mitt liv. Det var då så mycket kom, jag var nära på att pröva droger, jag rökte lite då och då, jag hade självskadebetende och självmordstankar.
2010 hade jag ganska många oseriösa och ostabila förhållanden, som knappt någon vet om. Jag bara ångrar att jag inte hade sårat en sådan fin ängel så mycket som jag gjorde, dock är jag glad att han fortfarande är kvar vid min sida.
2011 gick jag in i ett förhållande och blev totalt blind. Vi behandlade varandra som skit och jag ska vara ärlig och säga att jag inte minns så mycket från förhållandet. Förutom en sak. Men det är inget jag drar upp här.
i slutet 2011 så fick det ett stopp. Jag fick ångest på nyår och jag kunde inte hantera det, jag sprang upp på rummet och la mig i fosterställning. Jag förstod inte vad jag gjorde här på jorden, jag förstod inte varför jag levde. Mina andetag var smutsiga, de var äckliga.
I början på 2012 var jag så jävulst less på att leva så ja sa till min mamma att jag hade tänkt börja knarka och jag ville inte leva längre. Min mamma har alltid funnits för mig även fast jag inte har pratat med henne. Iaf så ledde det där med knarket och självmordsgrejset att jag fick börja gå på bup. Jag fick inte gå på skolan efter jag hade berättat det där för min mamma, hon höll mig hemma från skolan. Dagen efter, på en tisdag så åkte vi till bup. Allt det där om knarket och självmordstankarna ledde till att jag inte fick vara ensam hemma, jag fick inte vara själv på mitt rum (knappt) jag fick inte ha något privat. Efter ett tag så började jag må bra, i alla fall vad jag trodde.
En ikväll så vände allting, jag fick något ryck och bara gick in på toan och tog min pappa s hjärtmediciner, jag satt på skype men min kompis visste inte vad jag höll på mig hon sa bara att jag såg ledsen ut. Tillslut så såg hon att något var fel och jag började skaka och ha mig. Min andra kompis skrev till mig och var jätte orolig. Jag orkade inte bry mig om vad någon sa till mig, jag började sväpa i mig mer tabletter och bestämde mig för att ta fram ett rakblad som jag gjorde ett väldigt djupt sår i armen. Jag fick panik och sprang till min pappa och sa att jag inte orkar leva mer, jag orkar inte med allt som händer. Min pappa ringde min mamma och min mamma ringde till sjukan och frågade vad dom skulle göra för dom trodde att jag skulle behöva sy såret som jag hade på min arm. Tillslut så kom min kompis springade mot huset där min pappa bor, mamma träffade henne när hon var påväg hem. Min kompis förklarade att jag hade tagit tabletter. Min mamma ringde upp till min pappa och dom ringde ambulansen. Sedan så ringde ambulansen mig och jag fick åka ambulans först till sjukhuset här sedan 7 mil bort.
jag har fortfarande svårt att tro att allt det där hände, för jag förstod ingenting. Nu i december så ska jag avsluta alla mina möten på bup, troligen.
Jag vill kunna klara mig på egen hand, även fast alla tankar är kvar och att jag har ätit mediciner som jag inte ska äta även bara fortsätter så är jag beredd på att stå på egna ben.
Jag har världens finaste vänner som finns för mig och hjälper mig.
Jag förstår inte hur dom orkar med mig. För ibland orkar jag inte med mig själv, förstår fortfarande inte varför jag lever här när mina andetag är så smutsiga.
Kram på er.
Jag föddes den 18 mars 1996. När jag föddes så var jag väldigt nära på att dö, jag föddes 3 månader för tidigt. Jag vägde endast 500 gram och 30 cm.
När jag började skolan så fick jag höra från första utvecklingssamtalet att jag var tystlåten och att jag behövde ta mer plats i klassrummet.
Någonstans för 6 år sedan, ungefär så skiljdes sig mina föräldrar, mitt hjärta blev trasigt. Min mamma hittade en ny man & han var jätte snäll mot mig, efter några år så blev han som ett monster mot mig. När han hade fått alkohol i kroppen så brakade helvetet ut. I augusti 2010 så satt jag, min moster och några kompisar i våran lekstuga och pratade, jag mådde faktiskt väldigt bra då, det var ovanligt. TILLS min halvfarsa kommer och sliter upp dörren och frågar vafan jag har gjort, han gav mig skulden på något som jag inte hade gjort. Efter ett tag så slängde han igen dörren och gick. En gång som jag minns väldigt väl var när mina småsyskon började gråta, jag var uppe på mitt rum och min halvfarsa hade druckit alkohol, min mamma var ute och handlade. Jag gick ner och han frågade vad jag gjorde nere eftersom jag aldrig var nere, han stod och sa hemska saker till sig själv. (det hände massa fler saker men jag orkar inte ta upp det)
Jag pratade inte med min mamma och det där ledde till stora konsekvenser. Året 2010 så försökte min mamma prata med mig att jag skulle gå till en psykolog för att jag inte öppnade min käft mot henne, jag vägrade gå till en psykolog. Jag ville inte prata med någon.
All ångest som jag var fylld med ledde till självskadebeteende och självmordstankar. Jag var så missnöjd med mig själv, jag förstod inte varför jag inte kunde vara duglig. Jag har alltid gått och tänkt på vad jag äter, jag har alltid gått och tänkt på min vikt. Den har alltid varit ett stort problem för mig för jag har alltid tyckt att jag har varit för "tjock".
2010 förändrade nog hela mitt liv. Det var då så mycket kom, jag var nära på att pröva droger, jag rökte lite då och då, jag hade självskadebetende och självmordstankar.
2010 hade jag ganska många oseriösa och ostabila förhållanden, som knappt någon vet om. Jag bara ångrar att jag inte hade sårat en sådan fin ängel så mycket som jag gjorde, dock är jag glad att han fortfarande är kvar vid min sida.
2011 gick jag in i ett förhållande och blev totalt blind. Vi behandlade varandra som skit och jag ska vara ärlig och säga att jag inte minns så mycket från förhållandet. Förutom en sak. Men det är inget jag drar upp här.
i slutet 2011 så fick det ett stopp. Jag fick ångest på nyår och jag kunde inte hantera det, jag sprang upp på rummet och la mig i fosterställning. Jag förstod inte vad jag gjorde här på jorden, jag förstod inte varför jag levde. Mina andetag var smutsiga, de var äckliga.
En ikväll så vände allting, jag fick något ryck och bara gick in på toan och tog min pappa s hjärtmediciner, jag satt på skype men min kompis visste inte vad jag höll på mig hon sa bara att jag såg ledsen ut. Tillslut så såg hon att något var fel och jag började skaka och ha mig. Min andra kompis skrev till mig och var jätte orolig. Jag orkade inte bry mig om vad någon sa till mig, jag började sväpa i mig mer tabletter och bestämde mig för att ta fram ett rakblad som jag gjorde ett väldigt djupt sår i armen. Jag fick panik och sprang till min pappa och sa att jag inte orkar leva mer, jag orkar inte med allt som händer. Min pappa ringde min mamma och min mamma ringde till sjukan och frågade vad dom skulle göra för dom trodde att jag skulle behöva sy såret som jag hade på min arm. Tillslut så kom min kompis springade mot huset där min pappa bor, mamma träffade henne när hon var påväg hem. Min kompis förklarade att jag hade tagit tabletter. Min mamma ringde upp till min pappa och dom ringde ambulansen. Sedan så ringde ambulansen mig och jag fick åka ambulans först till sjukhuset här sedan 7 mil bort.
jag har fortfarande svårt att tro att allt det där hände, för jag förstod ingenting. Nu i december så ska jag avsluta alla mina möten på bup, troligen.
Jag vill kunna klara mig på egen hand, även fast alla tankar är kvar och att jag har ätit mediciner som jag inte ska äta även bara fortsätter så är jag beredd på att stå på egna ben.
Jag har världens finaste vänner som finns för mig och hjälper mig.
Jag förstår inte hur dom orkar med mig. För ibland orkar jag inte med mig själv, förstår fortfarande inte varför jag lever här när mina andetag är så smutsiga.
Kram på er.
Annons
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Anonymous
Wed 31 Oct 2012 17:42
det känns som att det är mig du skriver om...
själv föddes jag två månader för tidigt, föddes på akut kejsarsnitt eftersom mammas moderkaka brastoch läkarna sa att det var ett mirakel att jag och min mamma överlevde ...
finns alltid om du behöver prata!
själv föddes jag två månader för tidigt, föddes på akut kejsarsnitt eftersom mammas moderkaka brastoch läkarna sa att det var ett mirakel att jag och min mamma överlevde ...
finns alltid om du behöver prata!
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Anonymous
Wed 31 Oct 2012 17:51
Ah, doktorerna vart helt överraskade över att båda överlevde, det har typ fått mig att tro på mirakel eller något kan man säga!
![](http://cdn08.dayviews.com/105/_u3/_u2/_u6/_u0/_u9/_u2/u3260924/1366808146_m_1.jpg)
myyaandersson
Wed 31 Oct 2012 17:53
Ja, jag förstår det! :) Jag är faktiskt tacksam att jag lever, även fast jag ibland bara vill försvinna.. men liksom.. jag har ju inte fått någon sjukdom på "köpet" . det är otroligt! :)
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Anonymous
Wed 31 Oct 2012 17:55
Ja, det är precis likadant här!
Dom gånger då allt känns piss och vill dö osv känns det som att det var ett misstag att jag överlevde och att dom skulle låtit mig dö, men dom få gånger då jag faktiskt är lycklig så är jag fanimej tacksam över mitt liv!
Har inte heller fått någon skada eller liknande, ganska cooltcoolt :))!
Dom gånger då allt känns piss och vill dö osv känns det som att det var ett misstag att jag överlevde och att dom skulle låtit mig dö, men dom få gånger då jag faktiskt är lycklig så är jag fanimej tacksam över mitt liv!
Har inte heller fått någon skada eller liknande, ganska cooltcoolt :))!
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Anonymous
Sat 27 Oct 2012 11:50
<3
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Anonymous
Fri 26 Oct 2012 22:38
<3
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/angestgruppen/510651366/