Friday 26 April 2013 photo 3/6
![]() ![]() ![]() |
För ungefär två år sedan var jag på en emotionell topp i mitt liv, sen dess har det bara gått utför. Jag hade bra betyg efter gymnasiet, skulle börja högskolan och plugga till det jag trodde jag ville bli. Det hela började gå utför när min dåvarande flickvän lämnade mig, ingen stor grej tänkte jag då, jag har blivit dumpad förr. Men problemet var att det var förmodligen då jag behövde någon som mest, min mamma var cancersjuk och visade inga tecken på förbättring.
Livet gick vidare några månader och jag träffade en annan flicka, det är bara det att under tiden som hon och jag var på väg att bli ihop så dog mamma. Jag var helt förstörd, inte så konstigt kanske. Jag kastade mig in i det nya förhållandet och det var väl bra på ett sätt för då fick jag ju det emotionella stöd jag behövde. Jag flyttade hemifrån under hösten också, när jag började på högskolan, så jag bodde själv när mamma gick bort.
Skolan led av att mamma dog, jag hoppade över tentor och liknande för att jag inte orkade. Min nya flickvän flyttade in efter två månader ungefär och det var jätte bra i början. Problemet var att alla mina gamla kompisar flyttade och min flickvän blev min huvudsakliga sociala interaktion, vilket är någorlunda ledsamt. Jag hoppade av skolan på grund av att jag hade missat så mycket och började leta efter ett jobb. Jag hittade ett sommarjobb och så blev det höst igen och jag var utan jobb. Vi förlovade oss på hösten, men vi köpte inga ringar för det hade vi inte råd med. Men, varför behöver man något materiellt för att bevisa sin kärlek?
Jag hittade ett jobb som jag lyckades ha kvar i cirka två månader, men det visade sig att jag var ingen bra säljare. Våra sparade pengar var slut och jag fick gå på socialbidrag. Ungefär en vecka innan julen förra året så berättade min fästmö att hon hade fått nog av allt och flyttade på fredagen före jul. Många utav mina gamla vänner kom och hälsade på den kvällen, de var hemma hos föräldrarna över julen. Vi hade lika trevligt som vi alltid haft och jag kände att jag kanske skulle klara mig. Fast de åkte ju hem igen.
Jag sa upp lägenheten och flyttade hem till pappa igen. Jag kände ingen mening med livet. Mina syskon såg ner på mig för att jag inte hade något jobb, det gör de fortfarande. Min pappa låter mig bo här utav ren vänlighet.
Jag har nu sökt till högskola på nytt i en helt annan inriktning än jag någonsin föreställt mig. Förändring är nog precis vad jag behöver just nu. Men, det är jobbigt. Gliringar från mina syskon om att jag inte har något jobb varje gång jag träffar dom, jag vet till och med att de pratar bakom ryggen på mig, pappa berättade det.
Så jag känner rätt så mycket ångest just nu. Medans jag var ihop med mitt ex så kunde jag förtränga känslorna efter mammas död, men nu går det bara inte.
Annons
Disturbed-Angel
Wed 1 May 2013 01:03
Har inte dina syskon förståelse för att det blev för jobbigt att avsluta studierna när er mamma gick bort? eller inser dem inte att det är så som är fallet?
Tycker det låter väldigt otrevligt av dem att göra så, speciellt när dem borde veta bättre.
Tycker det låter väldigt otrevligt av dem att göra så, speciellt när dem borde veta bättre.
Moonkin
Sun 28 Apr 2013 22:54
Prata med någon, gärna någon som förstår dig. Det är inte lätt att bena ut problemen ensam när man mår dåligt.
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Anonymous
Fri 26 Apr 2013 15:36
FInns här om du skulle behöva prata, Just so you know :)
Charina
Fri 26 Apr 2013 15:19
Fast å andra sidan så ska man inte förtränga känslorna man har heller, för när dom väl dyker upp så är känslorna mycket starkare.
Jag tror att om man istället hänger med sina känslor så kommer man att komma ganska långt.
Tråkigt det där med din mor och jag känner igen mig i det där med att anhöriga ser ner på en då man inte klarar av det de flesta klarar av. Men mår man dålig så gör man det och man får utgå ifrån sig själv och vad man klarar av helt enkelt.
Jag tror att om man istället hänger med sina känslor så kommer man att komma ganska långt.
Tråkigt det där med din mor och jag känner igen mig i det där med att anhöriga ser ner på en då man inte klarar av det de flesta klarar av. Men mår man dålig så gör man det och man får utgå ifrån sig själv och vad man klarar av helt enkelt.
![](http://cdn08.dayviews.com/43/_u1/_u5/_u2/_u2/_u9/_u6/u1522968/1238093797_1.jpg)
Charina
Fri 26 Apr 2013 16:52
Då kanske du måste börja bearbeta det som hänt så att du bara kan tänka på att det var något dåligt som hände i ditt liv men som inte längre behöver påverka ditt liv.
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/angestgruppen/514081790/