Friday 14 June 2013 photo 6/6
![]() ![]() ![]() |
Hejsan
Elin heter jag men föredrar att kallas för Nenne.
Jag har kämpat mot ångest sedan högstadiet. Min ångest kommer alltid av hemska minnen, minnen av mig när jag gjort bort mig, det kan vara både små och stora misstag, länge sedan eller nyligen.
För att skapa en uppfattning för er har jag ett exempel på något jag precis har slutat få ångest över:
När jag var ungefär sju var jag på en matbutik med min familj, Min mamma sa åt mig att gå och hämta något. När jag kommer tillbaka lägger jag ner varan i vår kundvagn. Trodde jag. Fram kommer en medelålders man som stirrar surt på mig och gapar att det är hans kundvagn.
Ett helt vardagligt snedsteg, som de flesta skulle kunna skratta åt någon timme efteråt. Sådana situationer plågar mig i flera år. Ångesten uttrycker sig i smärtsamma hugg i magen, vissa gånger så hårda att jag trillar ihop på golvet. För att sluta tänka på dessa saker har jag utvecklat något som många kan uppfatta som tics, om man inte vet bakgrunden. Jag upprepar tyst för mig själv "shut up, shut up, shut up" eller nynnar tills jag kommer på andra tankar. Ett kännetecken för när jag kommer in på dessa minnen är att jag ofta "suckar", eller andas ut, precis som om man blivit slagen i magen. Det är otroligt få som vet om detta i dagsläget då jag ogillar att prata om det. Eftersom, såklart, tvingar det fram dessa obehagliga minnen.
Jag tror detta beror på min asperger. Mitt tvångsmässiga behov av att vara "felfri". Min diagnos slår knut på sig själv ofta och blir en ond spiral. Jag gör bort mig i sociala situationer för att jag har svårigheter med dessa, pga asperger, sedan mår jag dåligt över det länge, pga asperger, och så fortsätter detta.
Jag diagnostiserades först med borderline personlighetsstörning, vilket var väldigt populärt att sätta på självskadande, deppiga tonårstjejer när jag var yngre. Jag behandlades efter detta och jag kände hela tiden att det var fel. I DBT:n fick jag öva på saker jag redan var över snittet i. T.ex. minnas detaljer, vara i nuet m.m.
Med andra ord fick jag öva på det som en aspis är bäst på.
Inte förrän jag blev arbetslös för två år sedan började jag läsa på om Borderline och insåg hur fel det var och hur neuropsykiatriska diagnoser passade bättre in. Jag tog upp detta med min dåvarande kurator och så drog utredningen igång. Resultaten gav starka indikationer på att jag har asperger och äntligen kändes det som de hittat rätt.
Jag har senare läst på om liknande fall och tydligen händer det ofta att framför allt tjejer med asperger ofta blir feldiagnostiserade med borderline, om utredningen gått lite slappt till och i tidig ålder. Unga aspistjejer liknar tydligen borderlinepersoner rätt mycket om man bara skrapar lite på ytan.
Nu med en riktig diagnos och passande behandling har min ångest minskat mycket. Nu vet jag mina svårigheter och kan agera därefter. Tidigare trodde jag bara jag var en idiot. Att få svar hjälper mycket.
Oj, mycket text. Men sådan är jag.
Annons
Camera info
Camera GT-I9300
Focal length 3 mm
Aperture f/2.8
Shutter 1/100 s
ISO 100
Wessey
Sat 15 Jun 2013 09:24
det var en riktigt bra förklaring på en stor del av ångestframkallning. Jag plågas själv utav små saker som egentligen inte ska spela så stor roll, men om det händer dig igen så försök tänka "det spelade ingen roll, för ingen förutom jag tänker på det." det hjälper iaf mig väldigt mycket.
![](http://cdn08.dayviews.com/111/_u2/_u4/_u7/_u5/_u8/_u2/u2475823/1383823879_m_1.jpg)
Elin Ek
Sun 16 Jun 2013 00:06
Har försökt med det. Har till och med frågat vänner om situationerna och de flesta kommer inte ens ihåg det. Men det handlar nog att jag vet om att jag gjorde bort mig.
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Anonymous
Sat 15 Jun 2013 01:02
Gud va fin!! :)
Ida Thunman
Sat 15 Jun 2013 00:11
Asperger verkat var rätt vanligt i samhället. Men är det du på bilden? :)
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/angestgruppen/514817346/