Monday 5 August 2013 photo 1/3
|
Oj vad jag inte saknar den här tiden i mitt liv
Ganska exakt 5 år sedan.
3 Augusti 2008
When hell broke loose
Jag hade glömt hur illa jag hade det
Jag hade förträngt hur jävla illa det var, då allt 6 månader senare började gå åt rätt håll. Jag fick en diagnos och medicin. I 4,5 år sedan har det gått åt rätt håll och jag hade glömt hur illa det var.
Det gör ont i själen att komma ihåg.
Det gör ont i själen att jag tar det för givet nu för tiden.
Att jag ens slarvar med medicinen, att jag ens kommit på tanken att sluta med den?
Inte en chans. Jag vill aldrig gå tillbaka till vad som en gång var. Aldrig.
Jag har aldrig riktigt fattat det här med att förtränga saker, men nu vet jag hur det känns att ha gjort det. Att öppna den lådan igen var som ett slag i magen.
Jag har under alla år pratat om det, om mina symptom och hur det var och allt sånt, men jag har byggt upp en mur mellan orden och själva känslan av det, själva minnet. Jag har alltid pratat om det som om det var ingenting.
Men det var illa.
Att man tar ett välmående för givet på det här sättet, det är stört.
Jag vet seriöst inte var jag skulle ta vägen om allt revs upp igen. Jag skulle inte orka. Jag förstår inte att jag orkade då. Jag är rädd.
Man tycker att man kommer ihåg en känsla, en smärta. Men alltid när man upplever den så är den värre än man minns den. Det är väl kanske någon försvarsmekanism eller något sånt, att inte kunna minnas något så extremt.
Jag har IBS (Irritable bowel syndrome)
Relativt vanlig sjukdom men den finns i många olika grader.
När den bröt ut var det rena helvetet
Mitt liv försvann, jag kände mig handikappad
- Jag mådde illa så fort jag åt
- Jag fick springa på toa i princip varje gång jag ätit
- Jag hade nästan konstant ont i magen
- Jag vågade inte äta ute
- Jag lokaliserade alltid närmsta toalett var jag än var
- Jag hade konstanta problem med magen, spelade ingen roll vad jag åt/inte åt.
- Skulle jag göra något på dagen så åt jag först när jag kom hem - vilket resulterade i toalettbesök halva natten.
- Jag sov knappt.
- Jag åt knappt
- Jag rasade i vikt
- Hunger var mitt safe-place
- Jag träffade sällan folk
- Jag hoppade av skolan
- Jag isolerade mig
- Jag blev deprimerad.
(Säkerligen glömt något)
Alla dessa saker som jag kunnat rabbla under alla dessa år som om det vore en barnlek. Men det var det inte, inte i närheten. Det var en mardröm.
Men efter numerous läkarbesök, blodprov och undersökningar så fick jag en diagnos och fick prova medicin. Sakta men säkert började allt gå bättre. Magen lugnade sig och jag hade inte lika ofta ont.
Men det har gått långsamt. Väldigt långsamt.
Nu 5 år senare är allt nästan normalt. Men inte alltid.
Jag har utvecklat överkänslighet mot en massa saker. De var fler förut men det är fortfarande nya saker som dyker upp. Vissa saker kommer och går. Nyligen utvecklat känslighet mot gluten.
Men allt går i perioder.
Det händer fortfarande att jag får "återfall". Perioder då inget fungerar. Smärtan är tillbaka och jag går ner i vikt igen. Magen reagerar på allt jag stoppar i mig och jag får ta mig igenom dagen utan mat.
En period kan vara från några dagar till - i värsta fall - flera veckor (hänt månader).
Ofta får jag reglera medicinen i dos för att hitta vad som passar just då.
Nu när jag får återfall faller jag fort tillbaka i känslan av hopplöshet, nästan direkt. Jag orkar bara inte mer.
Jag känner mig lyckligt lottad över hur långt jag kommit idag.
Men jag går och väntar på, och jag vet, att förr eller senare kommer det komma en trigger igen. Förhoppningsvis kommer det inte bli lika illa som det en gång var, men jag vet inte.
3 Augusti 2008 - min första trigger var matförgiftning.
Jag går och väntar på nästa.
Undrar vad det kommer att vara denna gång, hur illa det kommer vara.
Annons
AwesomeCake5986
Mon 5 Aug 2013 11:19
vet inte om det liknar men det är nästan som Cystisk Fiburos (stavning) iaf om man har det i magen
Anonymous
Mon 5 Aug 2013 11:23
Fast den versionen av det där som sitter i magen heter Habba syndrom.
Jag har inget fel med min bukspottkörtel.
Jag har inget fel med min bukspottkörtel.
Theleet
Mon 5 Aug 2013 09:18
Det låter jobbigt. Jag tror jag vet hur du kan må bättre dock. Försök att inte oroa dig över framtiden. Att oroa sig vet du säkert inte är bra för magen heller men oroa dig inte över det. Det som händer händer och kommer hända. När du får återfall så vet att det kommer bli bättre och du har klarat det innan. Jag säger inte att det skulle vara lätt för jag vet inte men jag föreslår att lägga en tanke på det.
Anonymous
Mon 5 Aug 2013 11:09
Jag har mått bättre i 4,5 år, jag tror också jag vet hur man gör.
I've been over this a thousand times before. I've handled this a thousand times before.
Det är mest en tanke som snurrar i mitt huvud ytterst sällan, då jag för det mesta bara förtränger allt om saken.
I've been over this a thousand times before. I've handled this a thousand times before.
Det är mest en tanke som snurrar i mitt huvud ytterst sällan, då jag för det mesta bara förtränger allt om saken.
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/angestgruppen/515568762/