Friday 23 August 2013 photo 5/5
![]() ![]() ![]() |
Vad självskada är.
Jag är som räddast när styrkan är som starkast.
När jag känner mig oövervinnerlig, viskar demonen att jag är som svagast när jag är hög på min nyfunna styrka. Att den är sand. Blott en sekund får jag äga den, sen rinner den ur mina knutna händer.
Jag minns en strand, men jag kan inte se den som den vita sandstrand som när jag fortfarande spenderade mina dagar barfota i silkeslent gräs.
Nu ser jag grus, piskande vågor och klippor som skriker att de vill krossa mina ben, men samtidigt viskar "vi är frihiten". Jag vandrar längs med stranden, på andra sidan ett taggtråds stängsel med ilsken elektricitet, finns det mjuka gräset och den vita sanden. Men dit får jag inte längre gå.
Jag vet det för jag själv låste grinden och lät havet äta upp nyckeln. Jag skulle kunna trotsa det och hoppa rakt i och leta upp nyckeln,
för djupt inuti bröstet så viskar sanningen;
"Stormen är bara på ytan. Djupare ner är det lugnt om du vågar hoppa rakt i det."
Men istället för att lyssna på sanningen lyssnar jag på demonen som viskar om den lilla mängden vita sand jag fått i mina händer, den som känns silkeslen mot mina sönderskurna handflator. Han berättar om hur ynklig den är. Medans sanningen skriker förgäves:
"Det är något, det är så mycket mer än ingenting."
Det där med att lyssna på sanningen har något i min kropp stängt av, jag tror lite på att det där med sunt förnuft kastades i havet samma dag som nyckeln.
Jag kastar mig ner mot gruset, jag skär upp hela min kropp på de vassa stenarna. Det är lite som att dö. Det är svart för ögonen och smärtan lägger sig över mig som en slöja, den pulserar lätt ur mina sår och den ger mig något jag inte känner medans jag vandrar på stranden -
lugn. Vågorna slutar morra, jag hör fåglar kvittra och gruset är för blott sekunder, vit sand. Den vita underbara sanden. Men sen är det borta, så jag reser mig och kastar mig i gruset igen. De där sekunderna i den mjuka sanden är värt smärtan för sekunden.
När jag känner mig oövervinnerlig, viskar demonen att jag är som svagast när jag är hög på min nyfunna styrka. Att den är sand. Blott en sekund får jag äga den, sen rinner den ur mina knutna händer.
Jag minns en strand, men jag kan inte se den som den vita sandstrand som när jag fortfarande spenderade mina dagar barfota i silkeslent gräs.
"Stormen är bara på ytan. Djupare ner är det lugnt om du vågar hoppa rakt i det."
"Det är något, det är så mycket mer än ingenting."
Det där med att lyssna på sanningen har något i min kropp stängt av, jag tror lite på att det där med sunt förnuft kastades i havet samma dag som nyckeln.
Annons
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/angestgruppen/515819224/