Monday 9 December 2013 photo 3/5
![]() ![]() ![]() |
Ursäkta för jobbig text men behöver hjälp
Jag misstänker att jag har någon form utav bipolär sjukdom. Har läst om detta och känner igen mig väldigt mycket. På grund utav alla problem med humör svängningar som leder till övermod eller depression så vill jag nu bli undersökt. Problemet är den att när jag är på bra humör så känner jag mig frisk och behöver ingen hjälp. Men jag vet att varje gång jag har haft flyt ett tag och fått övermod så kommer jag stupa ned i backen – hårt. Har försökt ta hjälp av psykologer online men alla säger att det är bara att ringa till en läkare, inga problem! För mig blir detta jätte jobbigt för hur ska jag orka ringa en okänd person, förklara att det är fel i mitt huvud, sitta med ångest i ett vänterum för att sedan berätta för en läkare att det är något fel på mig. Jag kan inte ens ta mig upp ur sängen eller prata med mina närmaste när jag mår som sämst. Vet att om jag gör detta så kommer jag må bättre i framtiden och sluta tänka att när jag mår bra så måste jag se upp för snart kommer jag bli bestraffad, jag får ju inte må bra! Skulle gärna behöva lite stöd och pepp som kanske kan få mig att våga ringa det där obehagliga samtalet men känner att jag inte kan få det någonstans…
Någon mer som har varit med om något liknande?
Annons
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Anonymous
Mon 9 Dec 2013 23:36
Jag är bipolär och jag förstod inte det själv först. Jag hade extrema humörsvängningar och efter 2 år med det så tog min mamma steget och ringde. Jag hade i början av min "humörsvängnings tid" blivit sagt att det var normalt med med humörsvängningar och jag trodde ju det. Men under 2 års tid levde jag med det, det kunde gå ifrån att vara super hyper och vilja allt till att hamna i en kraftig depression. Min mamma "tvingade" mig att gå hos kuratorn för humörsvägningarna påverkade mina betyg negativt, eftersom ja hade perioder som jag bara ville sova typ. O min mamma fattade aldrig att jag var "deprimerad" vissa perioder utan hon trodde att jag sket i skolan. Och efter några gånger hos skolkuratorn så berättade jag allt, mina extrems sömnsvårigheter, humörsvägningarna, raserianfallen osv o då ringde kuratorn till min mamma o berättade allt o mamma ringde till någon "läkare"
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_F.png)
Wkl28
Wed 11 Dec 2013 12:06
De flesta i min omgivning tycker att jag bara behöver umgås mer med mina vänner trots att jag är med dem hela tiden och ändå ställer till det för mig själv. Har gjort många dumma saker när jag är "uppåt" och därefter blivit deprimerad. Pratar du med någon och får du a någon medicin?
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Anonymous
Wed 11 Dec 2013 14:30
Jag gick på hos en psykolog under än tid och äter mediciner när jag får mina "perioder" men jag personligen tycker inte att medicinerna fungerar bra på mig, utan det som fungerar bäst för mig att träna regelbundet och hålla rutiner
Elin Ek
Mon 9 Dec 2013 21:33
Det finns ju tyvärr inget annat sätt att få hjälp, så det är bara "ta sig i kragen", tyvärr. Jag har telefonfobi så jag klarar heller inte av att ringa sådana samtal, så jag mailade istället via mina vårdkontakter till psykiatrin i min kommun. Det kändes lagom avslappnad och jag behövde inte berätta mycket i telefon när de ringde utan förklarade i mailet att jag har svårt för telefoner och vill helst prata via mail eller mellan fyra ögon. Det bästa tipset jag kan ge att klara av hela resan är att jag brukar försöka att inte tänka på alla steg samtidigt, utan bara fokusera på närmsta steget hela tiden, som om att gå på en sprickande is. T.ex. om jag ska på ett möte på psyk tänker jag bara på att jag ska kliva upp på morgonen vid en viss tid, när jag gjort det tänker jag på vilken buss jag ska ta och att jag ska klara av det o.s.v. tills jag klarat av hela mötet. Jag brukar också strunta i att tänka varför jag är där, för då börjar man kanske tänka på vad exakt man ska säga och då låter allt inövat, som om man ljuger om att man mår dåligt. Tänk inte på vad du ska säga utan låt det komma naturligt när du väl kommer dit.
Lycka till.
Lycka till.
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_F.png)
Wkl28
Wed 11 Dec 2013 12:07
Tack för tipset! Det är så svårt att ringa men det känns alltid så skönt när man väl gjort det. Ska verkligen försöka ta tag i det hela!
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Anonymous
Mon 9 Dec 2013 21:24
Vet hur obehagligt det kan vara att behöva ringa ett sånt samtal. Men som du sa du kommer att må bättre i framtiden om du tar mod till dig att göra det. Om du tycker att det känns obehagligt att ringa till en vanlig vårdcentral så kan du gå till ungdomsmottagningen och boka en tid med en kurator där som du dels kan prata med och kan ge dig nummer till ställen du kan ringa, som tex öppenpsyk som kan hjälpa dig bättre än vårdcentralen (om jag går efter mina egna erfarenheter) Och kom ihåg, ingen professionell person dömer dig eller tycker att du är konstig. Du vill ha hjälp och dom kommer hjälpa så gott dom kan.
Om du behöver prata om det så finns jag här hela tiden.
Har gått igenom liknande och var jätterädd för att ringa, Hamnade tillslut på aktuten och sen psyk för jag blev så pass sjuk att jag inte hade ngt annat val än att ringa 112, Så jag vet hur svårt det är.
Om du behöver prata om det så finns jag här hela tiden.
Har gått igenom liknande och var jätterädd för att ringa, Hamnade tillslut på aktuten och sen psyk för jag blev så pass sjuk att jag inte hade ngt annat val än att ringa 112, Så jag vet hur svårt det är.
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_F.png)
Wkl28
Wed 11 Dec 2013 12:03
Tack så jätte mycket! Ska verkligen försöka ta tag i de hela så jag slipper ställa till det hela tiden för mig själv
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/angestgruppen/516866755/