January
Wednesday 5 November 2014 photo 1/1
|
Change
Jag är trött på sjukdomen
På medicinen
På självskadandet
Alla frågande blickar
Att bli frågad hur man mår
Att inte kunna sova, sömnlösa nätter som blivit standard.
Nej, jag mår inte bra. Jag vet inte vad som är fel, jag vet inte varför jag får panikångest.
Mycket har hänt, mitt förflutna jagar mig. Människor jag trott har älskat mig har sårat mig mest av alla, saker jag trodde jag förträngt kommer tillbaka.
Minnesbilderna blir allt fler, hur glömmer man och går vidare?
Har nästan förträngt hela min barndom, vill inte minnas, vill inte ha minnesbilderna.
Men hur glömmer man någonting som pågick flera gånger i månaden, i flera år?
Det bryter ner mig mentalt, och jag orkar inte gå till skolan.
Rösterna i huvudet blir allt mer högljudda, kan inte tänka klart längre.
Allting känns negativt, jag har ingen lust eller ork till att göra sådant jag jag brukade älska. Depressionen, ångesten och minnena har gjort såhär mot mig, jag vet inte vad som händer. Inte en enda dag går utan att jag har självmordstankar, ångest eller bara mår allmänt dåligt.
Önskar att Linus eller farfar var här, dem som alltid förstår. Jag vill inte må såhär, jag vill få hjälp. Terapin fungerar inte länge, medicinen får mig bara att må sämre.
Fejka ett leende och alla tror på en, men hur länge till måste jag orka, och vara på en plats som jag inte ens trivs att vara på?
Jag trivs ingen stans länge, ingenting är tryggt.
Där jag förr trodde mig vara som allra tryggast visade sig vara där jag skulle
bli sårad allra mest. Jag har ingen ork till någonting,
har huvudvärk hela tiden och allt jag vill göra är att lägga mig i Linus
säng och spela och gråta om vartannat. Minnesbilderna
tar all min ork och kraft, jag vill inte minnas.
Jag orkar inte minnas, jag vill bara glömma allting.
Vill bara glömma den där mannen, vill bara glömma alla som har sårat mig
Men jag kan inte, alla negativa ord jag någonsin hört om mig själv ekar i huvudet när jag kollar mig i spegeln. Varför finns jag kvar, efter allt som har hänt?
Förra året var ett rent helvete, och det ända ljuset som har hänt detta året
är min pojkvän, men tankarna finns alltid kvar i bakhuvudet.
Inte ens när jag är med den jag älskar allra mest slipper jag ha ångest,
minnena tränger fram och tårarna lika så. Varför göra så mot
ett litet barn? Det är hemskt, och jag vill inte ens tänka på hur länge det
pågick. Jag vill inte tänka, vill inte minnas, vill bara stänga mina ögon för alltid
och bara komma bort härifrån, för jag hör inte hemma här.
Jag vet inte vart det är menat att jag ska vara, men det är inte här iallafall.
Annons
BellasKamp
Wed 5 Nov 2014 20:28
Har din pappa dött? Eller? Hittar inte han nånstans i texten, hemskt :(
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/angestgruppen/519054460/
Visa toppen
Show footer