January
Friday 7 November 2014 photo 1/1
|
Change
Så, det här är jag.
Josefin Eriksson, snart 21 år gammal. Jag kanske verkar som en vanlig tjej, omtänksam, ödmjuk, känslig, dåligt självförtroende som är väldigt vanligt bland tjejer (och killar!). Jag har inget tålamod, blir lätt irriterad på saker som vem som helst blir sur över. Jag är lite för snäll, borde egentligen säga nej oftare, låter mig bli dåligt behandlad. Jag är nog vem som helst för omvärlden.
Det är bara det, att jag inte är vem som helst. Jag är en av dem där procenterna, som fått en livslång diagnos, som man är tvungen att leva med. Bipolär sjukdom. Typ 2 för min del. En ständig kamp, mellan att vilja leva, att vilja dö. En kamp om att ta sig upp ur sängen när man mår som dåligast, att veta att det när som helst kan svänga om till att jag är utvilad efter 4 timmars sömn. En kamp om att inte låta ångesten ta över kroppen, eller att låta bli och skrika på den där personen framför dig som går sådär konstigt så att du blir fly förbannad över det. En ständig kamp om att inte låta självmordstankarna ta över, eller att vilja göra massa projekt hela tiden, men aldrig blir klar.
Jag tror helt ärligt talat, att ingen fattar mer än jag, och andra med bipolär sjukdom, hur svårt det är. Hur allting verkligen ÄR en berg-och dalbana, när det gäller måendet. Och speciellt svårt är det nog för familjen, som står som ett frågetecken, när jag reagerar som jag gör. När jag handlar först, tänker sen.
Jag vet absolut hur det känns att känna sig värdelös, meningslös. Att vilja självskada, för ingen bryr sig ändå. Jag vet också hur det känns att känna sig bäst i världen, snyggast i stan. Tankarna rusar, och jag kommer på en massvis med idéer. En massa saker jag vill göra, och tänker påbörja med. Det är bara det, att det blir aldrig klart.
För när jag väl har börjat, kan jag få den där perioden och må dåligt igen. Och då ligger jag där i min säng, i fosterställning och önskar att jag inte var född.
Det är många gånger, då jag har min hypomaniska period, som jag sätter mig själv i knipa. Handlar saker jag INTE har råd med, tar lån jag INTE har råd med. Och jag blir arg när någon försöker hjälpa mig med det, när jag är så inställd på att klara mig själv.
Men jag kan inte klara mig själv, jag inser att jag behöver hjälp med allt jag kan få hjälp med.
Jag är inte min diagnos. Jag är fortfarande samma Josefin som jag varit hela mitt liv. Jag har bara bipolär sjukdom på papper. Jag vet vad det är som gör att jag är den jag är. Allting händer av en anledning.
Annons
Directlink:
http://dayviews.com/angestgruppen/519062395/
Visa toppen
Show footer