Wednesday 3 December 2014 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Att förlora sin bästa vän när livet går käpprätt åt helvete, det är svårt. Otroligt svårt. Jag och min f.d bästis kom i ett litet bråk över någonting som egentligen inte var värt att bråka om, men hon flippade ur totalt och nu sitter jag här, tårarna rinner, ångesten gör sig påmind och blir till en panikattack, sitter bara och skakar och gråter och kan inte prata, kan bara gråta och kämpa för att kunna andas normalt. Ångestattackerna kommer allt oftare, och jag känner själv att jag orkar inte.
Trodde aldrig att det skulle vara såhär svårt att ta sig igenom och försöka komma över det som hände när jag var liten, men det är otroligt jobbigt.
Det är inte förens på eftermiddagen och kvällen som jag faktiskt är ''mänsklig'' och kan göra annat än att bara gråta, eftersom att då har jag både theralen och atarax i kroppen. Viljan att självskada är just nu starkare än någonsin, och jag försöker så mycket jag kan för att inte ryckas med ens för en sekund, eftersom att jag kommer ångra det hela livet. Men samtidigt känns det som att allt skulle kännas mycket lättare och jag bara kunde få se hur huden gör sönder m.m
Jag blir arg och börjar gråta av minsta lilla sak, samtidigt som jag är konstant trött p.g.a tabletterna. Det finns dagar som denna då allt jag vill göra är att ge upp, att kunna säga till dem jag älskar att jag ger upp, men att dem inte ska vara ledsna, för jag kommer alltid finnas med dem, även om jag inte är där i fyskisk form. Självklart vet jag att dem blir ledsna, hjärtekrossade, men det känns som att det är bättre för dem att ta den smällen istället för att behöva leva med mig när jag är som jag är just nu, levande död. Ingenting är roligt längre, såfort jag kommer hem från skolan så börjar jag läsa eller pratar i telefon, men t.om då kan jag få världens klump i halsen, får svårare att andas och det slutar med att jag ligger dubbelvikt i min säng för att jag gråter och kämpar för att kunna andas, båda på samma gång.
Jag skulle göra allt bara för att få slippa genomgå det, allt förutom att lämna mina nära och kära bakom mig, jag vill inte att mitt liv ska avslutas genom att jag begår självmord, men att få höra ens syskon säga att det är MIG man ska tacka om man hittar dem döda, det känns i hjärtat.
Det känns som att få en kniv stucken i hjärtat och omvriden tusen gånger om, för att sedan lämnas öppet för att förblöda.
T. om känslan efter våldtäckerna är bättre än det här, eftersom att då visste jag att det inte var jag som hade gjort fel, men den här gången vet jag att det är jag som har gått över gränsen, men jag är samtidigt för stolt för att kunna säga förlåt och faktiskt acceptera att det är jag som har gjort fel och inte mina syskon eller min pojkvän, eller min bästa kompis. Det är jag som har sett till att allt som har hänt faktiskt har hänt, det var jag som tvingade mig själv att spy upp all mat jag hade ätit bara för att inte gå upp i vikt, det var jag den där gången som satte ett blad mot handled och försökte avsluta allt, det var ingen annan än jag som gjorde det.
Samtidigt känns det som att det var ett helt liv sedan, eftersom att jag då fick otroligt jobbigare ångest än nu, men jag fick den inte lika ofta vilket faktiskt ledde till att jag hade orken till att ta mig igenom ångestattackerna, men så är det inte längre. Eftersom att ångestattackerna nu kommer i princip varje dag flera gånger om dan så orkar jag inte med dem längre, och då tar jag istället tabletter som enligt läkarna ska ta bort min ångest, men som i själva verket inte hjälper ett piss. M.h.a Ataraxen så kan jag sova hela natten ja, men varken theralen eller atarax hjälper mot mina ångestattacker.
Jag har så mycket att leva för, jag har en mamma, en styvpappa, 5 syskon, 3 syskonbarn som snart blir 4, några få men underbara vänner, och en pojkvän som får mig att vilja leva, men sen när jag tänker på hur jag faktiskt lever, är som person och framför allt hur jag mår, så vill jag bara ta slut på allt elände för gott. Just nu känns det som det bästa alternativet.
Kampen mellan mig och livet fortsätter, men just nu ser det ut som att min psykiska ohälsa kommer vinna, och om den gör det ikväll, så kommer hela min familj hata mig för att jag skulle ha självskadat. Fan, vad jag hatar det här.
När man förlorar sin bästa vän, varesig genom bråk eller att hen dör, så är det som att förlora ett viktigt organ, det dödar dig från insidan och ut.
Annons
ღ Ʀeвeccα ღ
Tue 27 Jan 2015 15:58
Vet tyvärr hur det känns (det med att bråka med sin bästa vän).. Min f.d bästa vän har förstört mitt liv väldigt mycket vilket jag aldrig trodde att hon skulle göra eftersom vi har känt varandra sen vi var små :/
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Anonymous
Thu 4 Dec 2014 01:10
Finns om du vill prata. ♡
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/angestgruppen/519169547/