Wednesday 25 February 2009 photo 2/3
|
Dikt jag skrev 2005.. tänk vad jag mådde dåligt då!
Här går jag likt en vind,
Osynlig och obetydlig.
Jag ser alla,
Men dom ser inte mig.
Jag sätter mig vid ett bord,
Likt när en vind blåser,
Går dom till ett annat bord,
Där det är vindstilla,
Vinden blåser ensamt vid bordet.
Tills den dagen du kom,
Du trotsade barriären
Och utmanade vinden.
Tills det satt en flicka där,
Vid bordet som förut var tomt.
Du såg på mig och jag såg tillbaka,
Du flyttade närmare,
Jag som förut varit osynlig
Och stum i livet.
Var nu en varelse.
Av kött och blod,
Synlig och inte stum.
Den vinden som förut blåst.
Var nu borta.
Jag glömmer aldrig den dag,
Då min barriär brast
Den lilla flickan nu ler.
Hennes hjärta sakta läker,
Medans nya människor
Ser på henne som en människa
Och inte som en vind.
Den vind som förut blåst
Genom dom folkfyllda korridorerna.
Nu öppnas deras ögon på nytt,
Här står jag,
Blyg och liten.
Ser på alla i min närhet.
Äntligen har min svan blivit fri.
Ser du där,
Borta vid vassen i vattnet.
Där ligger jag nu och guppar
Tillsammans med andra svanar.
Den fula ankungen äntligen borta är.
Och den ståtliga svanen,
Med sin långa
Och smäckra hals,
Med dom vita fjädrarna,
Som lyser i solljuset,
Äntligen lycklig är.
Här går jag likt en vind,
Osynlig och obetydlig.
Jag ser alla,
Men dom ser inte mig.
Jag sätter mig vid ett bord,
Likt när en vind blåser,
Går dom till ett annat bord,
Där det är vindstilla,
Vinden blåser ensamt vid bordet.
Tills den dagen du kom,
Du trotsade barriären
Och utmanade vinden.
Tills det satt en flicka där,
Vid bordet som förut var tomt.
Du såg på mig och jag såg tillbaka,
Du flyttade närmare,
Jag som förut varit osynlig
Och stum i livet.
Var nu en varelse.
Av kött och blod,
Synlig och inte stum.
Den vinden som förut blåst.
Var nu borta.
Jag glömmer aldrig den dag,
Då min barriär brast
Den lilla flickan nu ler.
Hennes hjärta sakta läker,
Medans nya människor
Ser på henne som en människa
Och inte som en vind.
Den vind som förut blåst
Genom dom folkfyllda korridorerna.
Nu öppnas deras ögon på nytt,
Här står jag,
Blyg och liten.
Ser på alla i min närhet.
Äntligen har min svan blivit fri.
Ser du där,
Borta vid vassen i vattnet.
Där ligger jag nu och guppar
Tillsammans med andra svanar.
Den fula ankungen äntligen borta är.
Och den ståtliga svanen,
Med sin långa
Och smäckra hals,
Med dom vita fjädrarna,
Som lyser i solljuset,
Äntligen lycklig är.