Pappa. Minnen sitter kvar och jag vill glömma nu. Snälla kan du få mig att glömma och sluta tvivla? Jag vill inte tvivla på dig mer, jag vill kunna tro på allt du säger, allt du lär mig. Vill kunna lita på att det du säger är sant, att det är slut på allt nu. Att du har tagit dig upp ur skiten. Det som har pågått så långt tillbaka som jag kan minnas. Men för att kunna tro på dig måste jag komma vidare, komma över alla helvetes mardrömmar jag har trampat igenom. Vakna någon gång. Du har skrattat mig rakt i ansiktet när jag försökt förklara för dig att du har problem, spottat på mina tankar. Fått mig att känna mig smutsig och obetydlig. Blåmärken försvinner, men smärtan finns alltid kvar. Ärrad föralltid. Ärr som kanske fått mig att växa, fått mig att inse saker. Men förstår du skadan du har gjort? Det är bara minnen för dig, om ens det. Kanske kommer du inte ihåg någonting. För mig finns det fortfarande kvar. Varje gång jag ser på dig väcks minnen till liv. När dina ögon blivit iskalla, matta och du har förvandlats till ett monster. När du har skrikit åt mig och jag har varit tyst. Jag var tyst tills jag blev tolv. Tolv år gammal och jag skrek tillbaka. För allt vad jag hade, lät allting komma till ytan och fick ut allting jag burit på. Tog ut allting på dig, men du var inte kapabel till att inse någonting just då. Du skrattade åt mig och jag blev mer och mer frustrerad. Innan hade jag stängt dörrarna. Dörrar till allt bråk mellan dig och mamma, allt våldsamt. Dörrar till soffan där du låg medvetslös. Dörrar till smärtan. Inte sett, inte velat se. Nu öppnades allt och du försökte inte ens förstå. Jag tror jag såg något inom dig, det var bara en yta, en fasad. Bara stor förnekelse från din sida. Jag kommer aldrig glömma hur rädd du fått mig att vara. Rädd för den du blev när flaskorna ställdes fram och jag hörde klirrandet från köket. Det får mig fortfarande att rysa. Jag blundade bara, "nu händer det igen".

Det går inte en dag utan att jag tänker på det som hänt. Hemmet var min största rädsla. Det som ska vara trygghet för alla barn plågade mig som mest. Jag vet att jag inte är den enda som har gått igenom det här, så många barn som har alkoholiserade föräldrar. Barn som lever i tysthet och aldrig vågar berätta för någon. Jag vet precis hur det är att skämmas. Nu efteråt vet jag inte varför jag skämdes så otroligt mycket som jag faktiskt gjorde. Jag undrade nog mest, varför var du inte snäll mot mig, så som alla andras pappor var mot sina barn? Jag ville bara att du skulle vara som du var när du var bra. Då var du världens bästa pappa. Det är du nu också. Du har insett så mycket nu, och varit nykter länge. Men jag får fortfarande samma känsla när jag går de sista trappstegen upp till ytterdörren och ska öppna dörren. En känsla som inte går att beskriva. Rädsla för vad jag ska se när jag kommer in, att du ska ligga halvdöd i soffan och att du ska vara omöjlig att väcka. När jag slog på dig, så hårt jag bara kunde, flera gånger i ansiktet. Försökte få dig att vakna, och allt att bli som vanligt. Jag var så arg. Får samma minnen när jag ser att du ringer, rädd att du ska sluddra fram något om att jag inte kan bo hos dig längre, eller lämna ett otydlig meddelande på svararen. Något som är omöjligt att förstå. Bara massa tunga suckar. Men jag är så otroligt stolt över dig pappa, att du har klarat dig så här länge. Och jag älskar dig.

Älskar dig sötnos. Du vet att du kan snacka med mig.