September
Wednesday 3 June 2009 photo 1/1
|
Jag vet inte
Så säger jag ju alltid, visst var det så du sa? Att jag inte vet någonting
Jag vet inte.
Orden du får höra när det jag känner, tycker, vill och hoppas på inte går att förklara med ord.
När jag inte kan förklara, när jag förbryllas av mina egna tankar.
Då säger jag att jag inte vet, för att det nog blir lättast så.
Tar den lättaste vägen, så som jag nu faktiskt borde lärt mig att inte göra.
Är inte överens med mig själv helt enkelt, känns som att jag har kontroll över allt och absolut ingenting samtidigt.
För du, du gör mig både glad och ledsen.
Jag skäms inför dig på grund av att jag inte är lika bra som du, för att jag är så operfekt man kan vara, för det som hänt tidigare i mitt liv.
Jag har kanske för många brister, en för ärrad bakgrund som har gjort mig till den jag är idag.
Är jag en svår person?
Måste nog egentligen glömma och släppa allt förflutet för att kunna må bra, vilket inte tycks gå. Inte alls.
Du gjorde allting bättre tills dess att du insåg något som inte jag gjorde
Mest blev det kanske så på grund av min rädsla.
Rädd för mig själv.
Vågar inte känna något ännu en gång, vågar inte släppa taget om mig själv av rädsla för att mista den lilla kontroll jag faktiskt har.
Så rädd för att såra dig, rädd för att vi vill olika
När du säger att jag är så bra, växer bara min oro för att du ska ändra uppfattning och plötsligt tycka att jag är precis som alla andra.
Du såg mig, på ett sätt ingen annan gjort, kanske skrämde även det mig.
Och ja, jag vet att du kämpat - som du kallar det, mer för oss än jag har.
Att du sagt och förklarat det du känner och att jag inte svarat på något lämpligt sätt
Men det är svårt att känna när man under lång tid tvingat sig själv att hålla känslor borta.
Jag är osäker och vet som sagt inte om jag orkar längre, men här har du din jäkla text.
And when the night falls in around me
I don’t think I’ll make it through
Jag vet inte.
Orden du får höra när det jag känner, tycker, vill och hoppas på inte går att förklara med ord.
När jag inte kan förklara, när jag förbryllas av mina egna tankar.
Då säger jag att jag inte vet, för att det nog blir lättast så.
Tar den lättaste vägen, så som jag nu faktiskt borde lärt mig att inte göra.
Är inte överens med mig själv helt enkelt, känns som att jag har kontroll över allt och absolut ingenting samtidigt.
För du, du gör mig både glad och ledsen.
Jag skäms inför dig på grund av att jag inte är lika bra som du, för att jag är så operfekt man kan vara, för det som hänt tidigare i mitt liv.
Jag har kanske för många brister, en för ärrad bakgrund som har gjort mig till den jag är idag.
Är jag en svår person?
Måste nog egentligen glömma och släppa allt förflutet för att kunna må bra, vilket inte tycks gå. Inte alls.
Du gjorde allting bättre tills dess att du insåg något som inte jag gjorde
Mest blev det kanske så på grund av min rädsla.
Rädd för mig själv.
Vågar inte känna något ännu en gång, vågar inte släppa taget om mig själv av rädsla för att mista den lilla kontroll jag faktiskt har.
Så rädd för att såra dig, rädd för att vi vill olika
När du säger att jag är så bra, växer bara min oro för att du ska ändra uppfattning och plötsligt tycka att jag är precis som alla andra.
Du såg mig, på ett sätt ingen annan gjort, kanske skrämde även det mig.
Och ja, jag vet att du kämpat - som du kallar det, mer för oss än jag har.
Att du sagt och förklarat det du känner och att jag inte svarat på något lämpligt sätt
Men det är svårt att känna när man under lång tid tvingat sig själv att hålla känslor borta.
Jag är osäker och vet som sagt inte om jag orkar längre, men här har du din jäkla text.
I don’t think I’ll make it through
Visa toppen
Show footer