August
Wednesday 23 July 2008 photo 1/1
|
Läs detta om ni är EMOT VÅLDTÄKT !
Det var en tidig torsdagsmorgon, tidningen hade precis kommit och Wilma Karlsson
skulle väcka sin 13-åriga dotter Erica. Hon gick in till sin dotters rum, men fann det tomt. Var fanns hennes dotter om inte sovandes i sängen? Wilma gick ut till den stora trädgårdens baksida och hon ropade det högsta hon kunde efter sin dotter, men inget svar. Inte heller på framsidan fanns Erica. Nu började Wilma bli orolig, hennes dotter var borta! Hon sprang direkt in och ringde polisen som kom efter bara några få minuter. Wilma berättade att hennes dotter var försvunnen, fick berätta när hon senast såg Erica och gav en personbeskrivning på sin älskade dotter. Polisen sa att dom skulle leta efter henne med både vanliga stora polisstyrkor samt hundar och att det var bäst om Wilma själv försökte lugna ner sig lite här hemma. Men hur skulle hon kunna lugna ner sig när hon inte hade en aning om var hennes dotter fanns? Hon hann tänka många saker under dagen och ringde inte ens till jobbet för att berätta att hon inte överhuvudtaget skulle komma till jobbet idag. På kvällen ringde en polis vid namn Gustav Olofsson och berättade att de inte hade funnit Erica ännu. Oron och skräcken spred sig som ett enormt gift inom Wilma. Nästa dag var över tvåhundra frivilliga människor, barn ungdomar vuxna och gamla, med i letandet efter Erica. När klockan var lite efter 24:00 gav de flesta upp letandet. Men tre fjortonåriga pojkar fortsatte, de var vänner till Erica och vägrade ge upp! Person efter person gav upp och till slut var inte ens poliserna kvar och letade. Men pojkarna sökte i den stora skogen, björnskogen som de kallade den när dom var små, varför minns de inte. När klockan var runt 01:30 ungefär hörde de någonting som lät som en flickas gråt. Så fort de kunde följde de ljudet till de slutligen nådde ett berg. Det var långt till mark, säkert 25-30 meter, men ändå lät flickan väldigt nära. De klättrade försiktigt, försiktigt ner längs berget ungefär till mitten. Nu var flickans gråt ut ljust skrik och de hörde att det var Ericas röst, vilket gjorde de ännu mer spända och rädda än innan. Vad var dom som hade hänt, eller hände, med deras vän? Då såg de, där nedanför berget, var det en storväxt man med blå jeans och mörkbrunt skägg som såg ut att slåss med någon. Pojkarna klättrade så tyst de kunde ner till klyftan i berget som var bara cirka 2-3 meter över marken högst. De lade sig där och kikade ner på vad som hände, för tillräckligt modiga till att gå ner till mannen var de verkligen inte. När mannen hastigt reste sig upp såg de Erica ligga gråtandes och naken bland gräs,löv och buskar. Mannen drog ner sina byxor, "Nu är det dags igen, nu är jag sugen på dig gumman" sade han och lade sig ovanpå Erica som förgäves försökte skrika. Mannen rörde sig långsamt fram och tillbaka över Erica samtidigt som han smekte hennes bröst och kysste hennes hals. "Du är min, nu och förevigt är du min. Erica, min älskling" sa han mellan de flämtande andetagen. Erica hade nu gett upp sitt skrikande, vem skulle egentligen höra hennes rop på hjälp här ute? Pojkarna såg på medans våldtäckten pågick, men inte utan strömmade tårar. När mannen var "klar" reste hans sig upp, drog upp sina byxor och lade sig sedan brevid den nakna, gråtande flickan. Han rörde sakta sina fingrar över hennes kropp, sedan torkade han bort flickans tårar. "Det är ingen idé att gråta, ingen kan höra dig. Livet du levde förut är över nu, du och jag ska starta ett nytt liv tillsammans, har du inte förstått det ännu? Seså min vackra flicka, hejda dina tårar och försök att inte skrika någon mer gång. Din mun ska användas till njutningar" sade mannen och blickade neråt mot hans pekande byxor. "Du är så fin, min flicka, att den inte kan lugna ner sig. Såja, den väntar på dig!" Han knäppte upp sina byxor, men då hade pojkarna i klyftan fått nog. "Din äckliga jävla gubbe försvinn från Erica!" ropade en av de samtidigt som de alla trekastade kottar och stenar på mannen som inte blev glad. En av pojkarna, Fredrik, var den starkaste av dem alla tre och nu tog han tillräckligt med mod till sig för att nästan hoppa ner från klyftan och rusa fram mot mannen. De slogs en lång stund, tills Fredrik fick tag i en sten som han med sin värsta kraft drog rakt i mannens huvud. Blodet rann snabbare än alla tårar från de fyra barnen och mannen föll livlös till marken. De bar upp honom i klyftan och lämnade honom där.
När de kom tillbaka hem var de allihop fulla av både blod och tårar. Lyckan var stor över att de fyra barnen var hemma, men vad som egentligen hände där ute skogen fick ingen annan veta förens flera år senare. Men jag kan ju berätta att deras föräldrar fick veta det genom fyra självmordsbrev.
Kopiera detta om du är emot våldtäkt
Det var en tidig torsdagsmorgon, tidningen hade precis kommit och Wilma Karlsson
skulle väcka sin 13-åriga dotter Erica. Hon gick in till sin dotters rum, men fann det tomt. Var fanns hennes dotter om inte sovandes i sängen? Wilma gick ut till den stora trädgårdens baksida och hon ropade det högsta hon kunde efter sin dotter, men inget svar. Inte heller på framsidan fanns Erica. Nu började Wilma bli orolig, hennes dotter var borta! Hon sprang direkt in och ringde polisen som kom efter bara några få minuter. Wilma berättade att hennes dotter var försvunnen, fick berätta när hon senast såg Erica och gav en personbeskrivning på sin älskade dotter. Polisen sa att dom skulle leta efter henne med både vanliga stora polisstyrkor samt hundar och att det var bäst om Wilma själv försökte lugna ner sig lite här hemma. Men hur skulle hon kunna lugna ner sig när hon inte hade en aning om var hennes dotter fanns? Hon hann tänka många saker under dagen och ringde inte ens till jobbet för att berätta att hon inte överhuvudtaget skulle komma till jobbet idag. På kvällen ringde en polis vid namn Gustav Olofsson och berättade att de inte hade funnit Erica ännu. Oron och skräcken spred sig som ett enormt gift inom Wilma. Nästa dag var över tvåhundra frivilliga människor, barn ungdomar vuxna och gamla, med i letandet efter Erica. När klockan var lite efter 24:00 gav de flesta upp letandet. Men tre fjortonåriga pojkar fortsatte, de var vänner till Erica och vägrade ge upp! Person efter person gav upp och till slut var inte ens poliserna kvar och letade. Men pojkarna sökte i den stora skogen, björnskogen som de kallade den när dom var små, varför minns de inte. När klockan var runt 01:30 ungefär hörde de någonting som lät som en flickas gråt. Så fort de kunde följde de ljudet till de slutligen nådde ett berg. Det var långt till mark, säkert 25-30 meter, men ändå lät flickan väldigt nära. De klättrade försiktigt, försiktigt ner längs berget ungefär till mitten. Nu var flickans gråt ut ljust skrik och de hörde att det var Ericas röst, vilket gjorde de ännu mer spända och rädda än innan. Vad var dom som hade hänt, eller hände, med deras vän? Då såg de, där nedanför berget, var det en storväxt man med blå jeans och mörkbrunt skägg som såg ut att slåss med någon. Pojkarna klättrade så tyst de kunde ner till klyftan i berget som var bara cirka 2-3 meter över marken högst. De lade sig där och kikade ner på vad som hände, för tillräckligt modiga till att gå ner till mannen var de verkligen inte. När mannen hastigt reste sig upp såg de Erica ligga gråtandes och naken bland gräs,löv och buskar. Mannen drog ner sina byxor, "Nu är det dags igen, nu är jag sugen på dig gumman" sade han och lade sig ovanpå Erica som förgäves försökte skrika. Mannen rörde sig långsamt fram och tillbaka över Erica samtidigt som han smekte hennes bröst och kysste hennes hals. "Du är min, nu och förevigt är du min. Erica, min älskling" sa han mellan de flämtande andetagen. Erica hade nu gett upp sitt skrikande, vem skulle egentligen höra hennes rop på hjälp här ute? Pojkarna såg på medans våldtäckten pågick, men inte utan strömmade tårar. När mannen var "klar" reste hans sig upp, drog upp sina byxor och lade sig sedan brevid den nakna, gråtande flickan. Han rörde sakta sina fingrar över hennes kropp, sedan torkade han bort flickans tårar. "Det är ingen idé att gråta, ingen kan höra dig. Livet du levde förut är över nu, du och jag ska starta ett nytt liv tillsammans, har du inte förstått det ännu? Seså min vackra flicka, hejda dina tårar och försök att inte skrika någon mer gång. Din mun ska användas till njutningar" sade mannen och blickade neråt mot hans pekande byxor. "Du är så fin, min flicka, att den inte kan lugna ner sig. Såja, den väntar på dig!" Han knäppte upp sina byxor, men då hade pojkarna i klyftan fått nog. "Din äckliga jävla gubbe försvinn från Erica!" ropade en av de samtidigt som de alla trekastade kottar och stenar på mannen som inte blev glad. En av pojkarna, Fredrik, var den starkaste av dem alla tre och nu tog han tillräckligt med mod till sig för att nästan hoppa ner från klyftan och rusa fram mot mannen. De slogs en lång stund, tills Fredrik fick tag i en sten som han med sin värsta kraft drog rakt i mannens huvud. Blodet rann snabbare än alla tårar från de fyra barnen och mannen föll livlös till marken. De bar upp honom i klyftan och lämnade honom där.
När de kom tillbaka hem var de allihop fulla av både blod och tårar. Lyckan var stor över att de fyra barnen var hemma, men vad som egentligen hände där ute skogen fick ingen annan veta förens flera år senare. Men jag kan ju berätta att deras föräldrar fick veta det genom fyra självmordsbrev.
Kopiera detta om du är emot våldtäkt
Visa toppen
Show footer