det går inte en dag utan att jag tänker på dig, och dagarna blir bara mer och mer meningslösa.. Du fyller all min fantasi. Du tar upp all min tid, även att du inte vill vara en del av mitt liv. Jag älskar dig, jag kan inte glömma dig, oss.. Vad vi hade, och det vi kunde haft. Att vara utan dig är som att gå i en ständig tunnel utan ett ljust och vackert slut. Bara mörker och ensamhet. Och jag börjar att inse att ju längre jag går, ju sämre kommer jag att må. Det finns inte längre någon utväg. Ingen väg tillbaka och ingen väg framåt. Det är bara jag, ensam, som står här. Säger att jag älskar dig. Är villig att ge upp allt för dig. Och jag hör den ekande rösten i min ändlösa tunnel, 'jag älskar inte dig, lämna mig ifred' och ljudet försvinner inte. det bara fortsätter att eka. Det var oemotståndligt först, men nu har det börjat avta. Nu hörs det endast som en svag viskning, men det hjälper inte. Jag ligger redan, jag kan inte resa mig upp. Det var mer än jag kunde klara av, mer än vad mina öron tålde att höra. Du krossade mitt hjärta. Nu ligger jag här, i ett ändlöst mörker och förblöder sakta inombords. Ögonen fylls av tårar och kinderna blir snabbt våta. Men det är inga vanliga tårar, det är tårar av blod. Skapta av dig för att sakta med säkert förgöra mig. Det är nu försent för en hjälpande hand. Jag kan inte längre se, men det gör ingen skillnad. Allt jag kunde se tidigare var kolsvart mörker, och allt jag kan se nu är kolsvart mörker. Det fanns en tid för oss två, men den använde vi inte rätt. Det fanns en tid för mig, men den är nu förevigt förlorad. Det finns inget mer för mig att göra här, det finns ingen anledning att stanna kvar. förlåt mig. av ångest, skam och rädsla. förlåt mig, jag kunde inte ge all min kärlek till dig.

Annons

The photo has no tags

August 2009