May
Sunday 16 May 2010 photo 1/1
|
Nu fyller du 19 år. Kan du tänka dig 19ÅR?! Det känns som det var igår vi lekte med Barbiedockor på ditt golv och du blev arg när Maria och jag sa att dina Barbiedockor var tjocka. Som igår när vi satt inne i massagerummet och tittade på tecknad film. Ja, tecknad film. Tankarna går då genast till en speciell film. En film som skulle ha en stor inverkan på ditt liv, på flera av våra liv. Filmen hette SPIRIT.
19/6 2008 - Daisy går igenom besiktningen och dagarna därpå är det klart. Hon är din häst, på riktigt. Nu kan du skrika ut det till hela världen och ingen kan förneka det. Det har alltid varit hon och du. Det visste vi alla. Ingen fick röra henne men när du kom hände något. Det var så där som man ser på film. Det var bara den lilla flickan som fick rida vildhästen. Ingen annan. Ni klickade.
I början kan vi ju alla tänka oss hur osannolikt det skulle vara att du ens kunde tänka tanken att hon skulle bli din. Men saken var den att du såg henne. Och hon lät dig se. Hon gav dig en chans att komma närmare. Och du tog den. Ni kom närmare och närmare och till slut var ni oskiljaktiga. Du såg hur illa hon hade det och du lovade att hjälpa. Du lovade att du en dag skulle befria henne. Du skulle ge henne ett bättre liv.
Trotts alla motgångar, bråk och bakslag så gav du aldrig upp. Du fick utstå mycket men du gav inte upp. Du gjorde ALLT för henne, allt för Daisy.
Folk förstod inte vad det var för fel. Varför du inte var nöjd. Men vem kan vara nöjd när man ser hur den man älskar lider? Så länge hon stod där uppe och blev slagen och misskött så skulle du aldrig vara nöjd och det visste du. Du gav inte upp. Vad som än hände så fortsatte du kämpa. Allt du gjorde var för henne. År efter år.
I början var det ridlektioner. Sen blev det gymnasieval, bostadsval. Du offrade allt. Du unnade inte ens dig själv någonting. Du förberedde för hennes hemkomst. Du bäddade så att ingen kunde se några veck, inga hinder.
Du fick förhoppningar efter förhoppningar men gång på gång krossades drömmen. Men du gav inte upp.
Lagret i skrubben växte. Mängden kläder i garderoben minskade. Allt för henne. Allt för drömmen som var så nära men ändå så långt bort. Allt för Daisy.
Sen kom det. Skola i Kungsör. Löfte om jobb. Prisfrågan. Besiktningarna.
Jag minns det som igår. Jag stod i lägenheten vid ån när det pep till i telefonen. Ett nytt meddelande. "D gick bra:D tar hem henne på måndag:’D". Då brast det. Tårarna sprutade som Niagarafallet och hela jag skakade. Det är ett av de lyckligaste ögonblicken jag kan minnas. Den lycka jag kände när din kamp äntligen var över. Du hade fått lön för allt ditt kämpande och lidande. Hon var din och det var sant. Din högsta önskan hade gått i uppfyllelse och allt skulle bli annorlunda.
Sedan rullade det bara på. Du tog hem henne. Tog hand om henne. Hon blev så mycket finare. Så mycket gladare. Du fyllde arton och där hade du din älskling. Ni flyttade, alla fyra. Till ett ännu bättre hus, ett ännu bättre liv. Allt gick framåt och livet lekte.
Idag har du allt. Du har körkort. Du har bilen. Du har Burris. Du har Simon. Du har dina vänner men framförallt så har du din Daisy. DIN Daisy. Du kan pussa henne det första du gör på morgonen och det sista du gör på kvällen. Du höll ditt ord och fick behålla hennes hjärta. Du lyckades!
Comment the photo
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/annalinderborg/457551438/
Visa toppen
Show footer